Krönika: Jag hoppas det skiter sig
Förutsättningarna för att HSV ska lyckas knipa kvalplatsen är goda. Trots det hoppas Filip Wollin på att det hela kommer skita sig och att man även nästa säsong spelar sin fotboll i andraligan.
Efter de senaste veckornas ständiga besvikelser till fiaskoartade matcher har jag helt tappat suget efter fotboll och faktiskt längtat efter att få sätta punkt på ännu en misslyckad säsong. För trots att det stundtals sett lovande ut gällande en efterlängtad uppflyttning har jag hela tiden varit inställd på att det i slutändan kommer skita sig.
Förra helgens nederlag mot Heidenheim var som att hälla frätande urin över ett berg av avföring för att gå tillbaka till kiss- och bajsåldern. Återigen släppte vi in ett direkt avgörande mål på övertid, men nu är man så van vid att det sker att jag i stället för att fullständigt deppa samman bara satt och log för mig själv samtidigt som jag skakade på huvudet. Det är liksom för bra för att vara sant att man i den direkt avgörande matchen tappar ledningen först via ett självmål och sedan genom att släppa in ett mål i sista sekunden efter tarvligt försvarsspel.
Trots detta makalösa praktfiasko är det otroligt nog ännu inte kört. Förutsättningarna för att nå kvalplatsen är goda med tanke på att vi ställs hemma mot ett Sandhausen som inte har något att spela för medan Heidenheim ska ta sig an redan uppflyttningsklara Arminia Bielefeld, som naturligtvis vill knyta samman sin strålande säsong på bästa tänkbara vis.
Just nu hoppas jag faktiskt på att det ändå inte går vägen. En jävla skitmentalitet kan tyckas, men jag tar mycket hellre en fjärdeplats och missad uppflyttning än att behöva våndas inför och under ett kval mot ärkerivalen Werder Bremen.
För som bekant blev det Werder Bremen som till slut knep kvalplatsen, och det efter en direkt heroisk prestation mot Köln där man gjorde inte mindre än sex mål. Spelarnas självförtroende är således i toppen och oavsett vem de ställs mot i kvalet är jag övertygad om att de går vinnande ur det.
Så... I ärlighetens namn kommer jag hålla tummarna för att det kommer skita sig i eftermiddag. Att ständigt slitas mellan hopp och förtvivlan tär på krafterna, och jag är trött på att mitt humör påverkas negativt av att ett gäng överbetalda fotbollsspelare sjabblar bort poäng vecka efter vecka, och jag anser inte att mer än Tim Leibold och Joel Pohjanpalo förtjänar att få glädjas över en uppflyttning. Övriga i truppen har helt enkelt inte räckt till och har defintivt inget i Bundesliga att göra med den form de visat upp under de senaste veckorna.
Givetvis vill jag inget hellre än att se mitt älskade HSV tillbaka i den tyska fotbollens finrum, för det är där vi hör hemma. Men inte i det här skicket, då är det bara en tidsfråga innan vi är tillbaka i den slaskiga – men ack så älskvärda – andraligan. Och att nästa säsong se oss genomföra en loserturné á la 2018 har jag verkligen ingen lust till.
Nåja, vårt öde avgöras om bara några timmar och då får vi se om vi tvingas till kvalspel mot ett testosteronstinnat Werder Bremen som förmodligen kommer göra slarvsylta av oss eller om vi får se Hunt och gänget gå runt på inne på Volksparkstadion med böjda huvuden efter att ha torskat mot Sandhausen. Förmodligen efter att Dennis Diekmeier gjort det avgörande målet på stopptid.
Avslutningsvis vill jag bara säga att oavsett vad som händer här i världen kommer jag alltid ha ”die Raute im Herzen”. Så låt oss bara få det här eländet överstökat.
