Krönika: Låt det här bli vändpunkten
Glädjen visste inga gränser inne på Volksparkstadion efter att slutsignalen mot VfL Wolfsburg ljudit. Men vad är det egentligen vi har att fira?
När jag skriver den här texten har det nätt och jämnt hunnit passera ett dygn sedan matchen mot VfL Wolfsburg. Fortfarande har jag svårt för att förstå vad som egentligen hände, även om det i grund och botten är oerhört simpelt – vi ville mest och vann.
Den som känner mig vet om att jag var allt annat än hoppfull inför lördagens avgörande tillställning. I sommar är det tio år sedan jag blev frälst av föreningen, och under det decenniet har jag tvingats utstå en hel del som lagt grund för min pessimism. Trots att jag aldrig varit med om en tragedi i form av en nedflyttning har jag med två dramatiska kval fått uppleva känslorna av att degraderas, vilket jag är säker på hade slagit hårdare mot klubben än vad många vill tro.
En lärdom som jag snabbt blev varse om i egenskap av supporter är att HSV presterar som sämst när det gäller som mest. Ett bevis på detta är avslutningen på den här säsongen, som varit fullkomligt bedrövlig. Efter att under våren ha varit ett av ligans formstarkaste lag väntade sex möten mot enbart klubbar på den undre halvan av tabellen. Med andra ord hade HSV saken i sina egna händer gällande fortsatt spel i Bundesliga – en chans man inte tog. Istället krävdes det återigen ett ”mirakel” i den sista omgången för att vi skulle undvika att förlänga säsongen, och i min värld kändes det miraklet långt borta.
Någonting annat jag lärt mig är att klubbens anhängare är fullständigt fantastiska. De senaste åren har det minst sagt blåst snålt, men hur hård motvinden än varit har de alltid funnits där och stått bakom laget i sina hjärtan. Så även den här gången då tusentals fans tog plats längs med Sylvesterallee två timmar innan matchstart för att visa sitt stöd när spelarbussen anlände. Väl inne på Volksparkstadion bjöds det på tifo, och stämningen höll utan att överdriva världsklass från minut ett till det att domarens slutsignal ljöd.
Förhoppningarna var att spelarna skulle få tändvätska av stödet och betala tillbaka genom att prestera som om det var liv och död de spelade för – vilket det i mångas ögon handlade om. Så var defintivt inte fallet då Wolfsburg omgående tog ett stadigt tag om taktpinnen. Men när det väl dök upp en målchans visade Filip Kostic inga tecken på att vara nervsvag, utan tryckte med övertygelse in kvitteringsmålet efter att Robin Knoche tio minuter tidigare gett gästerna ledningen.
Resultatet stod sig länge och mot slutet började det höras frustrerande röster från publiken. Felpassningarna avlöste varandra och ett mål såg ut att vara långt borta. Då, från egentligen ingenstans, höll Luca Waldschmidt sig framme och stötte med huvudet in bollen i nätmaskorna efter att ha varit på planen i bara ett par minuter.
Överallt omkring mig skrek folk ut sin glädje samtidigt som de omfamnade varandra. Jag själv kunde inte tro mina ögon, och en flashback från Marcelo Diaz numera mytiska frisparksmål i kvalet mot Karlsruhe för två år sedan strömmade genom mitt huvud innan även jag hamnade i armarna på en journalistkollega bredvid mig.
Vad som hände därefter är det nog få som missat. Supportrarna stormade planen och tillsammans med lyckorusiga spelare firade man att det även nästa år blir spel i Bundesliga. Klockan kommer fortsätta att ticka och epitetet ”Dinosaurien” lever vidare.
Givetvis är även jag lycklig. Den enda klubben jag kan benämna som en del av mig visade för en gångs skull att man faktiskt kan vinna trots att man är under press, och den kommande veckan kommer vara fri från ångest då vi slipper det där jävla kvalet. Dock kan jag inte förlika mig med den euforiska glädjen som de inrusande fansen visade. För i grund och botten är den här säsongen inget annat än ett ordentligt magplask, som inte på något sätt och vis bör skådas som ett steg i rätt riktning.
Jag har full förståelse för om jag nu betraktas som en glädjedödare, men att år efter år jubla över att vi inte degraderats börjar stå mig upp i halsen. Varje sommar spenderas hutlösa summor på nya spelare och förhoppningar om att en ny storhetstid är i antågande byggs upp, för att mer eller mindre direkt efter säsongspremiären falla samman likt ett sandslott i hällregn. Det är en förlorarmentalitet som de senaste åren börjat letat sig in i föreningen, och det är ledsamt att behöva bevittna det. För varje år som går suddas vårt anseende som en av Tysklands största och mest respekterade fotbollsföreningar ut då folk istället för att högakta oss numera skrattar åt vår befintlighet.
Det jag vill få sagt med den här texten är att jag nu hoppas att vi en gång för alla lärt oss en läxa. Den här sommaren vill jag inte se pengar spenderas på spelare som inte kommer att användas. Jag vill inte behöva vara med om att vi byter tränare redan efter fem omgångar, eller sportchefer som kastas ut så fort det börjar gå dåligt. Och framför allt vill jag inte se spelarna som får äran att bära världens vackraste tröja kliva in på planen utan någon som helst ryggrad och mer eller mindre ursäkta sig för att de existerar. Från och med nästa säsong vill jag se ett lag med hungern i blicken, som är stolta över att få representera Hamburger SV och som kämpar tills de stupar.
Må det här ha varit den sista säsongen på bra länge som vi inte riskerar nedflyttning när vi närmar oss sluttampen. Nästa gång det vankas planstormning vill jag det ska vara på grund av riktiga framgångar, som kvalificering till spel i Europa eller en titel. Inte för att vi med en hårsmån undvik nedflyttning.
Någon gång måste det faktiskt vända – låt det bli här och nu.
