Krönika: Oförglömligt och oförlåtligt – men hämnden är ljuv
I egenskap av en frenetisk anhängare till HSV har jag med åren blivit illa tvungen att tolerera och lära mig hantera en uppsjö av motgångar. Nedflyttningen var givetvis den hittills största och även om jag är en person som i allmänhet har lätt för att anpassa mig svider det fortfarande att vi inte längre är en del av Bundesliga.
Men som med så mycket annat här i livet har jag accepterat det faktum att vi numera håller till i ”Zweite” för andra säsongen i följd. Särskilt många fördelar finns det inte med att spela i andradivisionen, men det finns faktiskt en – och det är stadsderbyna mot St. Pauli.
Under fjolårssäsongen var hajpen kring mötena ändlös och vi vars hjärtan bankar för Hamburgs största idrottsförening fick uppleva en sagolik och jovialisk känsla strömma genom kroppen efter vårens match på Millerntor där HSV pulvriserade sin ärkerival.
Under gårdagen hade det äntligen blivit dags för säsongens första stadsderby. Minnena från våren fanns fortfarande kvar hos båda fraktionerna och det märktes klart och tydligt att St. Paulis supportrar försökte hålla låg profil. De i vanliga fall skräniga och bekräftelsetörstande tölparna var plötsligt tysta och omärkbara. Givetvis av den anledning att de likt alla andra förväntade sig en uppföljning av vårens överkörning med tanke på de två klubbarnas vitt skilda säsongsöppningar där HSV sett på gränsen till oslagbara ut samtidigt som St. Pauli i stort sett inte fått något att fungera.
Inför avsparken på Millerntor i går kväll hade stadens kungar redan titulerats. Något annat än en seger för HSV fanns inte på kartan och jag noterade själv hur märkligt lugn och självsäker jag kände mig – vilket alla som följer ett lag slaviskt vet att man sällan gör inför ett derby.
Ett par timmar senare hade mitt malliga flin på läpparna förbytts till hängande mungipor och en kolsvart sinnesstämning.
Att gå närmare in på vad som skedde där ute på Millerntors torftiga gräsmatta och försöka analysera vad det var som gick snett är direkt lönlöst. Det går enklare att beskriva med ett klichéartat ordspråk som lyder; motivation slår klass. För precis så var det. St. Pauli visade mest vilja, gjorde störst uppoffringar och förtjänade utan den minsta tvekan att gå vinnande ur striden.
I samma sekund som domaren satte pipan mot munnen och blåste för slutsignal flög brunnslocken runt omkring Reeperbahn upp i luften och från kloakernas djup skyndade sig alla dem som hållit sig gömda och isolerade sedan det senast begav sig upp. Jag kan tänka mig att de små spätkaufs i närheten av arenan sålde rikligt med Astra hela natten lång.
En förlorad match är egentligen inget som ska få lov att ha inverkan på ens humör, och jag är i vanliga fall tämligen god till att inte köra ner huvudet i sanden och gräma mig då jag med åren blivit väl luttrad. Ett förlorat derby mot ligans egentliga enda antagonist betyder dock så ofantligt mycket mer och jag märkte redan efter det första insläppta målet hur hela min kropp dränerades på det välmående jag byggt upp inför det efterlängtade derbyt. Det första jag kände när jag slog upp ögonen i morse var en tomhet. Fast än att tankarna på gårdagens tillställning ännu inte hade uppenbarat sig var mitt lynne trots det omedvetet infekterat. Ett bevis på hur orimligt och ohälsosamt mycket den här föreningen betyder för mig.
När det kommer till stadsderbyna är premissen enligt mig solklar – inget annat än en välförtjänt seger är godkänt. För så länge vi spelar i ”Zweite” och därmed ställs mot St. Pauli ska det vara sex självklara poäng. Det är egentligen det enda vi i många fall överseende supportrar kräver av spelarna. När det vankas derby samlar man krafterna, väcker den inre glöden till liv, kliver ut på gräsmattan och kämpar ända in i kaklet.
Det som skedde i går är oförlåtligt och samtliga spelare som beträdde planen står i skuld till oss fans. I slutet av februari är det dags för returmötet hemma på Volksparkstadion och då ska den bruna sörjan åter motas ner i kloakerna där de hör hemma. Det kommer bli en hätsk och hatisk dag – men i slutändan är det vi som ska fira natten lång. Fira att vi tryckt till St. Pauli ordentligt en sista gång innan vi åter kliver upp till den tyska fotbollens finrum.
Avslutningsvis har jag bara en sak att tillägga: Scheiß St. Pauli!
