Krönika: Sista timmen är slagen
Vad som aldrig skulle få ske har nu slutligen skett. Skeppet HSV har gått på grund och även om hela världen just nu är upp och ner gäller det att vara stark och blicka framåt.
Hur inleder man ens en text av det här slaget? Jag har ingen aning.
Jag har heller ingen aning om vad som väntar mig de kommande timmarna, dagarna och kanske till och med veckorna. För jag har aldrig tidigare i mitt liv upplevt en nedflyttning, och min förhoppning var att jag aldrig heller skulle behöva göra det. Men så har dagen slutligen kommit. Dagen då verkligheten hann ikapp oss. Dagen då den stolta, men ack så skadeskjutna, skutan till slut gick på grund.
De senaste sju åren, med undantag för två förhållandevis harmlösa säsonger, har vi tagit in vatten. Gång på gång har likväl tappra som dumdristiga försök gjorts för att täta dem, och även om det varit med nöd och näppe har det fungerat. Dock har det ständigt uppstått nya hål i skrovet och rädslan har konstant funnits där för att slutet väntar runt hörnet.
I dag, den tolfte maj 2018, mitt under det stora firandet av den årliga Hafengeburtstag i Hamburg, gick skeppet HSV på grund. Till slut visade det sig vara ohållbart och det går inte att påstå något annat än att vi under de senaste åren samlat ihop till det här. Jag har därmed full förståelse för dem som njuter av att se oss kapsejsa och kan inte känna någon ilska gentemot dem.
Likväl känner jag en enorm tomhet i mitt bröst och även om jag inte kommer fälla några tårar vet jag med mig att det är en besvärlig period som väntar framöver. Både för mig, mina likasinnade och hela föreningen i sig.
Det är dock inte första gången i mitt liv jag stöter på motgångar. Faktum är att under i stort sett hela min livstid har jag haft det besvärligt på olika plan, men jag har alltid lyckats resa mig och blicka framåt. Därmed har jag också tagit lärdom av att livet går vidare och att det i slutändan kommer bli bra – oavsett skadans omfattning. Samtidigt är jag också medveten om att det kan ta tid. Tid som till största del präglas av smärta och sorg.
Vad som oroar och skrämmer mig mest är ovissheten. HSV har aldrig tidigare varit med om en degradering och erfarenheten är därmed obefintlig.
Till viss del kan jag hålla med dem som menar på att det här kommer göra föreningen gott i längden, men det finns också en överhängande stor risk att det här är startskottet på klubbens undergång. För problemen sträcker sig långt förbi det sportsliga, utan har likt ett virus decentraliserat sig inom samtliga institutioner och jag tror inte det är någon som på fullaste allvar är medveten om hur stor skadan verkligen är. För ständigt har det gjorts försök att sopa alla bekymmer under mattan, likt som en skuldsatt och karaktärslös människa gömmer sina räkningar och skuldebrev med en desperat förhoppning om att allt ska lösa sig av sig själv.
Även om det kan låta aningens naivt är det viktigaste just nu att försöka se positivt på framtiden. Det finns inget som säger att allt kommer bli bra bara för vi åker ner och tvingas börja om, men vi kan inte heller kasta in handduken och låta oss drunkna i det nattsvarta.
Utan det är i dag resan tillbaka påbörjas. För vi ska bygga ett nytt skepp. Ett modernt sådant som är rustat för allt vad framtiden kan tänkas bjuda oss på. Stora delar av den nuvarande besättningen ska ersättas, innan vi hissar segel och sätter kurs mot en ny storhetstid.
Klockan och smeknamnet ”Dinosaurien” kan vi klara oss utan. Kanske det till och med är något positivt att vi slipper det, då den kolossala pressen som tyngt föreningen nu är som bortblåst. Så tyck inte synd om oss, för vi kommer resa oss och komma tillbaka.
Hur lång tid det kommer ta är det ingen som vet, men jag känner mig säker på att det en vacker dag kommer att ske. Och när det väl gör det kommer vi kanske blicka tillbaka till den här perioden och inse att den var nödvändigt. För ibland krävs det att något går i graven innan något nytt kan komma till liv.
Min kärlek till HSV är enorm, och det kommer den förbli till den dag mitt hjärta slutar slå. Jag kommer göra allt i min makt för att se till att vi åter blir en del av den tyska fotbollens finrum, och jag vet att jag inte är ensam om att känna så. Tillsammans kommer vi klara oss igenom det här, oavsett hur tungt det än känns just nu.
NUR DER HSV
