Krönika: Tio år i rödbyxornas grepp
Om hur en familjesemester och en matchtröja förändrade mitt liv för alltid. Om hur en ytligt bekant stad på kort tid blev den jag refererar till som mitt hem.
Solen fördunklas av den molntäta himlen och regnet vräker ner på den redan våta asfalten. Vattendropparna rinner längs med tågets sidoruta när jag blickar ut över trafikerade gator och beigea lägenhetskomplex på min väg in till Hamburgs centrala delar – och jag spricker upp i ett stort leende.
Ögonblicket jag beskriver minns jag så väl. Det är som en kortare filmscen ur mitt liv jag kan plocka fram i mitt huvud när jag önskar, och för några sekunder åter känna samma känsla som sköljde genom min kropp då.
I drygt en månads tid hade jag befunnit mig i Frankrike för att arbeta under EM. Jag hade omgärdats av häpnadsväckande konstruktioner och byggnader i Paris, pittoreska gränder i Marseille, mustiga vinfält i Bordeaux och kilometerlånga stenstränder i Nice. Likväl var det inget i jämförelse med att få komma tillbaka till min favoritstad här på jorden. Att få komma hem igen. Hem till Die Freie und Hansestadt Hamburg.
Ofta får jag frågan vad det är som ligger bakom min genuina kärlek till Hamburg, och än oftare hur det egentligen kommer sig att HSV av alla klubbar här i världen blivit mitt favoritgäng. Varje gång är mitt svar överstämmande då det finns en historia bakom det som på både gott och ont format mig, och mitt liv, till den jag är i dag.
Det hela tog sin början en varm sommardag för exakt tio år sedan – det vill säga 2007 – när jag tillsammans med min familj begav oss till Hamburg för en kortare semester. Vad jag kan minnas var jag måttligt road över valet av resmål då jag inte visste ett dyft om staden. Dock hade jag full koll på att en av Tysklands största fotbollsföreningar var hemmahörande där efter att under min uppväxt lusläst tidskriften GOAL, som då och då hade med en notis eller mindre artikel om ”die Rothosen”.
Under en promenad längs med paradgatan Mönckebergstraße fick jag lite varstans syn på folk bärandes på en blå papperskasse med den kvadratiska logon på. Fotbollstokig som jag både var och fortfarande är ville jag till varje pris besöka den officiella souvenirbutiken, men lyckades aldrig hitta till den. Däremot blev det en visit i Adidas-affären, där jag köpte den sprillans nya svarta bortatröjan smyckad med vita och blåa detaljer. Detta utan att någonsin sett laget spela och med den egentliga enda vetskapen att holländarna Rafael van der Vaart och Nigel de Jong höll till där.
Tillbaka i Sverige igen började jag omsorgsfullt studera klubben och inom kort kunde jag i nummerordning rabbla hela truppen. Tre år senare var jag åter i Hamburg och besökte för första gången i mitt liv Volksparkstadion när HSV genrepade mot Chelsea. Samma år blev jag också en del av redaktionen här på SvenskaFans.com och fick min första text publicerad efter att ha hängt ett par år på det då livs levande forumet. Tack vare det blev mitt redan omfattande intresse för klubben än större och jag kommer alltid vara Helena Marjakangas evigt tacksam, som erbjöd mig att börja skriva för sajten och på så vis påbörja mina drömmar om att en dag arbeta som journalist.
I dag bor jag i Hamburg och har gjort det till och från sedan snart två år tillbaka. Beslutet att flytta var i särklass det bästa jag någonsin tagit och kommer med stor sannolikhet förbli det också. När jag ser tillbaka på allt jag fått vara med om och hur mycket jag utvecklats som människa sedan jag lämnade Sverige är det svårt att greppa att det inte ens passerat två år. Utan att känna en kotte och med en självlärd, knackig tyska begav jag mig på vinst och förlust till en stad jag egentligen bara var ytligt bekant med. Nu när jag har facit i hand kan jag konstatera att jag vunnit jackpott.
För det är i Hamburg jag mår som bäst och med jämna mellanrum stannar jag upp och tänker på hur oerhört lycklig jag faktiskt är över det faktum att jag kan kalla Hamburg för min hemstad. Lycklig över att kunna genomföra min löpträning runt Außenalster. Över att dagligen kunna promenera i fagra Planten un Blomen med resliga Heinrich-Hertz-Turm ständigt vakande över staden. Över att på somrarna kunna hänga vid Alsterwiese tills solen går ner över horisonten. Över att kunna stinka ingrodd cigarettrök efter en blöt utekväll på Reeperbahn. Över att varje måndag kunna slå mig ner på bageriet där min bästa vän jobbar och läsa om helgens fotbollshändelser i Hamburger Morgenposts pappersupplaga. Och sist men inte minst över att kunna se samtliga matcher på ståtliga Volksparkstadion.
Mitt älskade HSV följer jag nämligen numera från första parkett i och med det årskort jag införskaffat mig till pressläktaren – vilket är en dröm sedan långt tillbaka som den här säsongen gick i uppfyllelse.
Tio år i rödbyxornas grepp har sannerligen satt sina spår. Under mina första säsonger i egenskap av supporter fick jag vara med om toppstrid i Bundesliga och semifinal i Europa League. De senaste åren har mestadels präglats av ständig misär som tärt på hälsan både psykiskt och fysiskt, och det är ett under att jag ännu inte fått gråa hår. Ändock är mina känslor för klubben lika stora och fortsätter växa för varje dag.
Alltsammans började med en familjesemester för tio år sedan där jag för första gången i mitt liv satte min fot i Hamburg och sakteligen inledde en relation med staden. Matchtröjan jag införskaffade som en simpel souvenir skulle visa sig bli det stora startskottet på en romans bestående av en emotionell berg- och dalbana utan slut, som fått mig att skrika av glädje och gråta av sorg.
Det var min gränslösa kärlek till klubben som fick mig att flytta till Hamburg och varje sekund och krona jag spenderat sedan dess har varit värt det. Varje andetag jag tar är för staden och laget, och jag är inte i behov av någon tatuering eller dylikt för att hävda min betagenhet. Det räcker med att kolla mig djupt i ögonen när jag pratar om Hamburg för att förstå.
Hamburg, meine Perle – für immer und ewig.
