Lättnad – men än är ingenting klart
Känslorna kastades fram och tillbaka under gårdagen och till slut blev det en enorm känsla av lättnad som gick genom kroppen när slutsignalerna ljöd på arenorna runt omkring i Tyskland. Någon nedflyttning blir det inte, åtminstone inte nu, utan även det här året får vi en chans att hålla oss kvar i Bundesliga genom ett nedflyttningskval.
Gårdagen var minst sagt emotionell. Någon sömn att tala om blev det inte utan istället låg jag och grubblade, våndades och spelade upp de värsta tänkbara scenarierna i mitt huvud – om och om igen. Var den dag man väntat och fruktat, men aldrig varit riktigt beredd på, nu kommen? Skulle vi spela vår sista match i Bundesliga? Kanske vår sista match någonsin? För hur skulle vi ens kunna överleva en nedflyttning? Frågorna var tusentals men svaren få.
Som supporter till Hamburger SV har man under de senaste årens gång blivit härdad. Motgångarna har avlöst varandra och det är nästan så man skräms av sig själv över hur glad man blir vid en seger. Därför tänkte jag att det får gå som det går, samtidigt som jag klev upp ur sängen strax innan klockan slagit sex. Åker vi ur så gör vi och självklart kommer min kärlek till föreningen vara precis lika stor oavsett vilken division vi spelar i. Mitt hjärta tillhör helt enkelt Hamburger SV och så kommer det förbli livet ut.
Ända sedan i början av året har jag varit inställd på en nedflyttning. Vi har haft oförmågan att kunna göra mål trots att vi allt som oftast spelat hyfsat bra, åtminstone om man jämför med förra säsongen som var en katastrof från början till slut. Att vi skulle klara oss kvar kändes orealistiskt, men sedan kom Bruno Labbadia. Jag ska erkänna att jag aldrig varit speciellt förtjust i denna man, han har helt enkelt inte den personlighet och karaktär jag anser en tränare ska ha. Men jag har fått äta upp min kritik, för utan hans intågande i föreningen är jag säker på att vi hade varit klara för 2. Bundesliga sedan minst ett par veckor tillbaka. På något oförklarligt sätt och vis har han lyckats väcka spelarna till liv, fått dem att börja kämpa för sig själva, för fansen, för staden och inte minst för klubben. De har burit tröjan med stolthet och spelare som tidigare varit utsorterade har klivit fram och agerat hjältar. Främst Gojko Kacar har varit den stora symbolen för detta, som jag alltid har haft ett gott öga för ända sedan han spelade för Hertha Berlin.
Men trots de stora förbättringarna under sluttampen av säsongen så var förlusten i Stuttgart så pass svidande att jag trodde det var kört. Förutsättningarna gick från väldigt goda till horribla då Hannover 96 och Freiburg mot alla odds gick och vann sina matcher. Nu var vi tvungna att slå Schalke 04, men inte ens det var säkert skulle räcka till för att vi skulle få behålla vår plats i Bundesliga som vi har prenumererat på sedan ligan startades upp 1963.
Egentligen hade jag tänkt se matchen i min ensamhet, gräva ner mig efter slutsignalen och bli en enstöring för några dagar. Men istället valde jag att se den tillsammans med några vänner vilket fick mig att lugna mig en aning då jag kunde ventilera mina känslor och tankar, vilket jag är tacksam över. Under min promenad bort till min kompis lägenhet började jag må illa, gick och pustade högt av ångest och nervositet. Jag tror aldrig jag någonsin mått så dåligt i hela mitt liv som jag gjorde då, inte ens när jag fick mitt hjärta krossat av den människa jag trodde var den rätta för mig så har jag känt ett sådant obehag som jag gjorde då. Men det är så livet är som HSV-supporter, ständig ångest och förtvivlan.
Den första halvleken finns det inte mycket att reflektera över. Schalke bjöd inte på något vidare motstånd men trots det lyckades vi inte göra mål, även om främst inhoppande Artjom Rudnevs hade en strålande möjlighet. Men på något sätt och vis kändes det bra inför den andra halvleken, för jag visste att Labbadia skulle hålla ett brandtal till spelarna och det finns trots allt några stycken i laget som har den där viljan som krävs för att vinna en match där man har kniven mot strupen.
Fem minuter in i den andra och helt avgörande halvleken och det blir mål. Precis som alltid när HSV gör mål måste jag försäkra mig om att det verkligen är godkänt, för jag vågar aldrig riktigt tro att vi kan göra mål. Men någon signal från varken domare eller linjedomare kommer inte och det är nästan så jag tappar fattningen när Ivica Olic springer bort till fansen med knuten näve. Som läget var då låg vi på säker mark i tabellen och tankarna rusade genom huvudet på en. För även om vi ledde nu och allting var frid och fröjd så kunde det vända precis när som helst då det var två andra matchers resultat som skulle avgöra vår framtid.
Femton minuter in i den andra och helt avgörande halvleken och det blir mål. Även den här gången måste jag försäkra mig om att det verkligen är korrekt, men det är det och min kärlek till Slobodan Rajkovic har aldrig varit större än just i det skedet. Den serbiske mittbacken tillhör en av dem som egentligen inte borde vara kvar i klubben så som han blivit behandlad, men han har hela tiden trott på sig själv och kämpat om sin plats i startelvan trots svåra skador och utfrysningar från såväl tränare som sportchefer. Nu var det han som såg ut att ge oss tre poäng i säsongens viktigaste match.
Är det någonting man dock lärt sig som supporter till Hamburger SV så är det att man aldrig kan räkna med någonting. 2-0 betyder verkligen ingenting med en halvtimme kvar att spela, speciellt inte mot ett lag som Schalke 04. Heiko Westermann och Johan Djourou har under de två senaste åren haft tävling i vem som kan bjuda det andra laget på flest chanser och med de båda på planen satt man som på nålar varje gång bollen var i närheten av dem.
Resultaten fortsatte dock se bra ut i de två andra matcherna och hoppfullheten började sakta men säkert träda in. Men strax därefter kom rapporter om att Stuttgart vänt och vi var nu nere på kvalplatsen. Kvitterar Freiburg och vi är ute. Men då kom det man ville höra – Hannover har gjort 2-0. Hur skulle det nu kunna gå snett?
Samtidigt så ger Rajkovic bort bollen den Eric Choupo-Moting och en reducering låg i luften. Men René Adler, målvakten som ansetts vara slut, slängde sig ner och lyckades mirakulöst avvärja anfallarens tama skottförsök ut till en hörna. En sann hjälteaktion.
De avslutande minuterna var plågsamma och trots att domaren blåste av vår match vågade jag inte fira. För än var det inte slut i varken Hannover eller Paderborn. Förhoppningen var att Paderborn skulle kvittera, för då skulle vi slippa kvalplatsen och istället ta oss strax ovanför nedflyttningsstrecket. Men det slutade med Stuttgart-seger och jag satt bara och log. En stor känsla av lättnad gick genom kroppen, men ingen större glädje eller eufori. Trots att vi undvek att åka ur kvarstår en ny vecka fylld av ångest och illamående då ett nervkittlande nedflyttningskval stundar. Dessutom vet vi inte vilket lag det blir som vi ska möta. Förhoppningsvis slipper vi Kaiserslautern, för om det är någon klubb som törstar efter en comeback till Bundesliga så är det de och deras stöd från publiken hemma på Fritz-Walter-Stadion är inte att leka med. Istället hoppas jag på Darmstadt, som må gå som tåget i Zweite men som defintivt kommer vara nervösa i kvalet. Vi har erfarenhet från förra året och vet vad som krävs för att hålla oss kvar. Tro dock inte att jag är optimistisk, för oavsett motstånd kommer det blir fruktansvärt tufft. Vi måste verkligen ge allt i båda matcherna för att vi ska kunna säkra ett nytt kontrakt i Bundesliga.
Vi ska komma ihåg att ingenting är klart än. Men vi är oerhört nära. Nu gör vi det här tillsammans.
NUR DER HSV
