Mardrömsveckan är över – tålamodet är slut
Ingen seger i derbyt, uttåg ur cupen och förlust hemma mot Paderborn. Det har, återigen, blivit smärtsamt att titta på den här klubben.
Vart ska vi börja egentligen. Frustrationen, irritationen och ilskan vet snart inga gränser. Den gångna veckan har varit haveri, det är bara att konstatera. Det finns väldigt mycket som går att ifrågasätta, allt från laguttagningar till prestationerna nere på planen. Många gånger har undertecknad menat att det sker saker under Hamburgs matcher som man nästan aldrig sett tidigare. Den här veckan var inget undantag.
Låt oss ta vid i Derbyt. Ingen, och jag menar ingen, kan ha missat när Heuer Fernandes valde att med full kraft sula bollen in i eget nättak. Och ja, det var en bedrövlig passning från Ramos, och ja, St Pauli-spelaren hade en regelvidrig position i straffområdet. Men oavsett dessa parametrar så går det inte att förklara hur ett mål kan komma till på ett sådant sätt. Därtill är det något som man aldrig tidigare ett, åtminstone inte på den här nivån. Nu lyckades faktiskt HSV repa mod till den andra halvleken och lösa ett kryss. Starkt utifrån matchbilden och underläget, men helt ärligt så ska man inte behöva vara nöjd med en poäng i ett stadsderby.
Bara några dagar senare reste laget – tillsammans med över 20 000 Hamburgsupportrar – till Berlin för att göra upp om en kvartfinalsplats i cupen. Årets upplaga av tyska cupen har präglats av många skrällar och vägen till en final har förmodligen aldrig sett mer fördelaktig ut för ett ”mindre” lag. Tim Walter valde att göra sju (!) förändringar i elvan och bland annat så blev Glatzel förpassad till bänken. Med elvan i åtanke var känslan att matchen behandlades som en betydelselös träningsmatch, än värre blev det när Walter valde att byta in både Oliveira och Krahn under slutdelen av matchen. Men det är att gå händelserna i förväg. Matchen i sig var ingen höjdare, men konstiga saker skulle ske i vanlig ordning. HSV hade ledningen hela vägen fram till matchminut 90, då kom kvitteringen. I förlängningen tog gästerna ledningen och höll den hela vägen fram till matchminut 120, då kom kvitteringen. Straffläggning slutade i förlust efter att två bollar gått rakt igenom Raab, samtidigt som Königsdorffer brände. Att jag aldrig har sett sena kvitteringar hade varit att ljuga, men att släppa två avgörande mål i sista minuten i samma match är åtminstone väldigt ovanligt.
Veckan avslutades med hemmamatch mot Paderborn, en bra chans till revansch. En kontrollerande 2–0 seger? Nej, inte direkt. Benes öppnande med ett drömmål, så länge var allt frid och fröjd. Kort därefter lyckades Paderborn kvittera och trots flera bra möjligheter från hemmalaget så var det 1–1 i halvtid. Andra halvlek blev den sista citronen i ögat den här veckan, och det sved rejält. Lagets svenska inslag, Hadzikadunic, blev inbytt till en följd av att Ambrosius åkte på en skada. Det skulle inte dröja länge innan Svensk-bosniern hamnande i blickfånget. I en löpduell vid halva planen halkade mittbacken inte en gång, inte två utan närmare tre, på alla fyra fick han sedan se Ansah springa sig fri och placera in 1–2 till gästerna. Hamburg fick en biljett in i matchen när Bilbija tog rött kort med 20 minuter kvar. Tog HSV vara på den chansen undrar ni. Nej, 10 minuter senare valde Miro Muheim att ta rött även han. Matchen slutade 1–2 och första förlusten på hemmaplan var ett faktum.
Vad kan vi då dra för slutsatser av den här veckan. Personligen tycker jag inte att Walter ska fortsätta leda det här laget. Försvarsspelet är under all kritik, en mittback måste värvas omgående. Klubben måste sluta värva spelare med svenskt ursprung, av någon anledning så funkar det inte. Marcus Berg är en av klubbens sämsta nyförvärv genom tiderna, Albin Ekdal var svag, Bahoui är knappt värd att nämna, Marko Johansson likaså och nu Hadzikadunic som redan nu har stått för flera stora, avgörande misstag.
Någon uppflyttning är inte att tala om, sanna mina ord. Det kommer bli ett sjunde år i andraligan, minst. Återigen, frustrationen, irritationen och ilskan vet snart inga gränser. Efter veckor likt denna har man ingen lust att fortsätta titta på Hamburg - tålamodet är slut.
