Mitt decennium ur ett HSV-perspektiv
Redaktör Filip Wollin har sammanfattat det gångna årtiondet ur ett HSV-perspektiv med de bästa och mest minnesvärda händelserna som skett.
I dag är det självaste julafton och om exakt en vecka nyårsafton – vilket som bekant innebär den sista dagen på året. Dessutom är det även sista dagen på ett decennium och undertecknad har valt att sammanfatta det gånga årtiondet ur ett HSV-perspektiv med sina bästa och starkaste minnen.
En del av punkterna är mer personliga medan andra nog kan få en och annan anhängare till världens finaste förening att minnas tillbaka och kanske ge liv till en egen resumé av vad som har skett.
Jag tänker att det lättaste är att börja i kronologisk ordning och startar således från decenniets begynnelse och fortsätter därefter framåt i tiden.
Mitt första möte med Volksparkstadion
I början av augusti 2010 begav jag och två vänner till mig oss ner till Hamburg för en minisemester med den stora höjdpunkten att bevittna träningsmatchen mellan HSV och Chelsea på plats på Volksparkstadion. Jag minns fortfarande delar av resan väldigt starkt, som första gången jag blickade ut över arenan under den guidade rundturen, när jag var en av få som lyckades få Marcell Jansens autograf och Heung-Min Sons avgörande mål mot Chelsea där han på allvar presenterade sig för supportrarna.
Ruud van Nistelrooys sejour
Som barn var jag en hängiven supporter till Manchester United och en av mina stora favoritspelare var målsprutan Ruud van Nistelrooy. Drygt sju år efter att jag fattat tycke för holländaren kritade han på för HSV och lyckan var total. Trots att han kommit upp i ålder och var uträknad av många visade anfallaren att han fortfarande hade det som krävdes för att leverera i Bundesliga och skänkte stor glädje till oss fans. Främst minns jag hans inhopp mot VfB Stuttgart kort efter hans ankomst då han med mindre än en halvtimme kvar att spela avgjorde med två snabba mål. I öppningsmatchen säsongen därefter sänkte han på egen hand Schalke 04 hemma på Volksparkstadion och jag minns tydligt hans firande när han sprang upp till Nordtribüne – vilket han tilldelades en varning för.
Derbyna mot St. Pauli
Jag tror inte riktigt jag förstod storheten i derbyna mot stadsrivalen St. Pauli på den tiden, men jag kollade på varenda video på YouTube från matcherna och imponerades över hur röststarka HSV-fansen var med Chosen Few och Poptown i spetsen. Häftigast av allt tyckte jag marschen var inför mötet på Millerntor då supportrarna tågade längs med Reeperbahn innan de stormade insläppet – vilket gjorde att bra många fler än vad som var tilltänkt fyllde bortasektionen. Resultaten är dock något jag helst av allt hade velat förtränga...
Min första artikel på SvenskaFans
Tänka sig att det snart är tio år sedan jag publicerade min första artikel på SvenskaFans – och att jag fortfarande är aktiv här. Sajten har blivit som ett litet barn för mig och jag undrar hur många texter jag publicerat sedan den där krönikan om den venezuelanske slitvargen Tomás Rincón. Vi snackar förmodligen fyrsiffrigt.
Den misslyckade Chelsea-eran
Tidigare i höstas skrev jag faktiskt en artikel om detta, när Frank Arnesen blev sportchef och tog med sig en rad talanger från Chelsea. Vi kan väl konstatera att det inte slutade särskilt väl och var något av ett startskott på den miserabla tid som vi tvingats genomlida under egentligen hela det gångna decenniet.
Petric och Guerreros sorti
Trots att det nu var många år sedan de härjade i klubben är Mladen Petric och Paolo Guerrero fortfarande två högt uppskattade spelare i HSV. Duon öste in mål under sin tid i klubben och främst Petric blev känd för sina spektakulära fullträffar medan vi kanske minns Guerrero något mer för sina psykbryt.
Konungens återkomst till Hamburg
Ett av mina i särklass tydligaste minnen från det gångna årtiondet är den sista augusti 2012. Dagen då den förlorade sonen – och tillika konungen – Rafael van der Vaart återvände hem till sitt älskade Hamburg. Jag minns hur nervös jag var hela den dagen för att övergången skulle spricka, men så slutligen efter många om och men blev det officiellt och ingen blev gladare än jag. Snacka om ren och skär eufori.
Mitt möte med Marcus Berg
I samband med en gruppresa till Hamburg som jag var med och anordnade lyckades jag stämma träff med Marcus Berg. Den svenska anfallaren hade nyligen opererat sig och tog sig fram med hjälp av kryckor, men visade inga tecken på att vara trumpen. Jag minns att det första han frågade mig var om jag hade snus och därefter snackade jag med honom i drygt två timmar i en hotellobby innan vi skiljdes åt. Dessutom fick jag en signerad matchtröja som jag aldrig tänker göra mig av med trots att jag är minimalist ut i fingerspetsarna.
Första gången med ackreditering
För en grabb med drömmar om att bli sportjournalist men med noll utbildning, erfarenhet eller kontakter var det oerhört stort när jag hösten 2013 beviljades ackreditering till mötet mellan HSV och Borussia Mönchengladbach. Det var första gången jag beträdde en pressläktare på tysk mark och att efter slutsignalen få möjligheten att snacka med spelarna var ofattbart. Oscar Wendt var spelaren jag valde att prata med och det skulle inte bli sista gången vi två var i kontakt med varandra.
Miraklet på Wildparkstadion
Året dessförinnan hade HSV med nöd och näppe klarat sig kvar i Bundesliga tack vare fler antal bortamål i nedflyttningskvalet mot Greuther Fürth. 2015 var det för andra året i följd dags för HSV att försöka hänga kvar genom kvalspel och den här gången var det Karlsruher SC som stod för motståndet. Hemma på Volksparkstadion slutade det första mötet oavgjort och allt skulle nu avgöras borta på Wildparkstadion. Karlsruhe hade hela tiden övertaget och när de i slutskedet av matchen spräckte nollan såg det becksvart ut. Så klev han plötsligt fram, den store frälsaren. På övertid kvitterade Marcelo Diaz med en sagolik frispark och under den efterföljande övertiden avgjorde Nicolai Müller. ”Tomorrow my friend, tomorrow” är än i dag ett klassiskt citat i HSV-kretsarna då det var vad Diaz sägs ha sagt till Rafael van der Vaart när holländaren försökte övertala chilenaren om att lägga den där avgörande frisparken som räddade HSV från en ödesdiger nedflyttning.
Jansens tidiga pension
Efter att HSV med mer tur än skicklighet lyckats hänga kvar i Bundesliga stod det klart att supporterfavoriten Marcell Jansens tid i klubben var till ända. En återkomst till Borussia Mönchengladbach var länge på tapeten, men även en rad andra klubbar visade stort intresse för honom. I stället valde kantspringaren – blott 29 år gammal – att lägga skorna på hyllan med motiveringen att han inte kunde se sig själv i en annan dress. I dag är han president i HSV och är fortsatt lika populär som när han spelade.
Dubbla svenskar till Hamburg
Trots intresse från betydligt mer framgångsrika klubbar valde Albin Ekdal till mångas glädje att skriva på för HSV och visade omgående klass. Drygt ett halvår senare anslöt nästa svensk till klubben då Nabil Bahoui hämtades in från Saudiarabien och vi hade alltså under en period två svenskar i föreningen samtidigt – vilket inte tillhör vanligheterna.
Äntligen en seger
Sedan min första match på plats på Volksparkstadion – mot Chelsea – åkte jag minst ett par gånger varje år till Tyskland för att se mitt älskade HSV. Dock lyckades jag aldrig pricka in en vinst, utan det slutade uteslutande alltid med ett nederlag eller i bästa fall ett kryss. Trots det fortsatte jag att åka och i hemmapremiären 2015 skulle jag äntligen få bevittna min första seger på plats då VfB Stuttgart besegrades med 3–2 där Johan Djourou av alla spelare avgjorde i slutminuterna. Efteråt intervjuade jag Albin Ekdal för första gången och fick hans första hemmatröja någonsin i Bundesliga, som likt Bergs tröja är en dyrgrip jag aldrig tänker göra mig av med – eller tvätta för den delen.
Min flytt till Hamburg
Tanken hade länge legat och grott hos mig, att vända blad och börja på ett nytt kapitel i livet genom att flytta till Hamburg. Sagt och gjort satte jag mig i början av februari 2016 på bussen ner mot min favoritstad med två enbart två väskor innehållandes dator, kläder och ett fåtal andra nödvändiga saker. Utan att överdriva det minsta var det mitt bästa beslut här i livet då det blev startskottet på ett spännande, roligt och händelserikt liv. Bäst av allt var naturligtvis att jag kom HSV så nära och kunde se alla hemmamatcher på plats.
Drömmen besannad
Sedan jag började följa HSV för över tio år sedan har jag haft en ständig dröm om att en dag innehava ett årskort. Till säsongen 2017/18 gick den drömmen i uppfyllelse då jag beviljades ett årskort på pressläktaren och fick där min egen plats – vilket kändes oerhört mäktigt.
En del av den äkta supporterkulturen
I hela mitt liv har jag varit mäkta fascinerad av supporterkulturen inom fotbollen och främst ultrasvärlden där folk viger sina liv åt klubben i hjärtat. Av en slump lärde jag för två år sedan känna en svensk kille i Hamburg som var en del av HSV:s supporterkärna och på den vägen fick jag träffa flertalet av nyckelpersonerna på Nordtribüne och har även blivit god vän med ett flertal av dem. Varje gång jag är i Hamburg träffas vi, dricker öl och snackar om vår stora passion här i livet: Hamburger SV.
Historiens mörkaste dag
Den 12 maj 2018 kommer för alltid vara ett mörkt datum i klubbens historia. Efter ett flertal säsonger med kniven mot strupen kom till slut verkligheten ikapp oss och vi tvingades inse att en nedflyttning var ett faktum. Ironiskt nog var det samma säsong som jag hade mitt efterlängtade årskort, där jag alltså fick följa klubbens degradering från första parkett.
Mitt första derby
Nordderbyt mot Werder Bremen i all ära, men det finns inget som går upp mot att möta sin stadsrival – vilket i det här fallet är St. Pauli. Hysterin var enorm inför det första derbyt under föregående säsong och biljetterna sålde slut på nolltid. Förväntningarna låg i luften under hela veckan innan matchen spelades och väl inne på Volksparkstadion rådde en elektrisk stämning. Resultatet 0–0 levde inte upp till den enorma hypen, men den efterföljande krossen på Millerntor några månader senare rättfärdigade det.
Den galnaste matchen jag bevittnat
Det har blivit en och annan match genom årens gång och visst har man varit med om en del minnesvärda tillställningar. Dock tror jag ingen slår den i höstas hemma mot VfB Stuttgart, där HSV segrade med 6–2 – men som på fullaste allvar lika gärna hade kunnat sluta 12–7. En match jag väldigt sent – om någonsin – kommer glömma. Dessutom var det överlag en otroligt grym och rolig helg i världens bästa stad.
***
Så där, då var mitt decennium sammanfattat även om jag förmodligen glömt nämna en hel del minnesvärt på både gott och ont. Jag tror åtminstone vi alla kan vara eniga om att det varit ett otroligt stormigt och turbulent årtionde där ledsamheterna dessvärre dominerat.
”Efter regn kommer solsken” är dock ett ordspråk jag väljer att anamma inför det nya decenniet som alltså tar sin början om en veckas tid. Förhoppningsvis inleder vi det med en återkomst till Bundesliga där vi med tiden lyckas etablera oss och så småningom bli en del av den tyska fotbollens elit – där vi som bekant hört hemma.
Slutligen vill jag tacka alla er som genom årens gång läst mina artiklar och kommit med motiverande tillrop. Det har verkligen fungerat som en drivande kraft till att fortsätta skriva och hålla sidan vid liv, även om det de senaste åren blivit färre artiklar.
Jag önskar er alla en fröjdefull jul och ett gott nytt år – så hörs vi igen år 2020!