Personliga reflektioner efter premiären
Undertecknad delar med sig av sina tankar efter den intetsägande premiärmatchen mellan Hamburger SV och Ingolstadt 04.
Premiären stod för dörren och till skillnad från tidigare säsonger har det inför årets varit positiva vibbar runt föreningen. Även jag har tyckt mig se solen tränga igenom det tunga molntäcke som legat över klubben de senaste åren, men oavsett vad de nya spelarna som kommit heter har jag fortfarande inte glömt bort de katastrofala säsongerna som slutat med dramatiska nedflyttningskval.
Därför var det med en ganska så likställd känsla jag begav mig till Volksparkstadion för att på plats se klubben i mitt hjärta kliva in i den nya säsongen. Runt omkring mig hörde jag folk prata om att en ny storhetstid är på gång och att dagens match bara kunde sluta på ett vis. Själv var jag övertygad om att det skulle sluta oavgjort – vilket så fallet också blev.
Bobby Wood öppnade upp målskyttet innan Cléber skänkte bort ett mål till Lukas Hinterseer och i samma skede som han tryckte in kvitteringen förstod jag att det också skulle bli det sista målet för dagen. Trots att truppen förändrats under sommarens gång tvättas inte mentaliteten i laget bort över några månader och om det är någonting spelarna haft problem med genom årens gång är det just psyket vid motgångar.
Någon analys av själva matchen tänker jag inte gå in på, men en grej måste jag ta upp. Trots ledning väljer alltså Bruno Labbadia att göra ett trippelbyte med drygt 20 minuter kvar att spela – och det är inget defensivt sådant. Pierre-Michel Lasogga, Alen Halilovic och Dennis Diekmeier kommer in istället för Gideon Jung, Michael Gregoritsch och Nicolai Müller. Varför undrar jag? När sedan kvitteringen kom tio minuter senare fanns det ingen att sätta in i jakten på ett mål, vilket med facit i hand hade varit behövligt.
En spelare som hade varit perfekt att slänga in efter Ingolstadts mål är Nabil Bahoui. Svensken har visat upp sig från sin bästa sida under försäsongen och när jag inför matchen pratade med honom berättade han att han själv kände sig i toppform. 25-åringen är den perfekta jokern, men istället valde Labbadia att sätta in en ytterback som inte gjort någon glad den senaste tiden. Det var förståeligt att Bahoui kände sig besviken när jag i förmiddags träffade honom, men som han själv sa så kommer hans chans och då kommer han att ta den.
Även om det inte finns någon uttalad målsättning från klubbledningens sida förmodar jag att man vill placera sig bättre än under fjolåret. Då måste man besegra klubbar av Ingolstadts dignitet på hemmaplan, svårare än så är det inte. Gör vi inte det lär det bli en tung säsong som väntar oss.
Det är trist att spelarna inte visade mer entusiasm och vilja än de gjorde under gårdagen. Kämpaglöden fanns inte där och mer än en poäng förtjänade man i ärlighetens namn inte. Främst försvaret hade stora problem, och just den lagdelen har inför säsongen pekats ut som den överlägset svagaste.
På vägen hem från arenan var det en desto mer avslagen stämning än på vägen dit. Funderingarna och frågorna var många, men svaren betydligt färre. Det kan bara bli bättre från och med nu.
