Säsongens utmärkelser
Summeringen av den gångna säsongen fortsätter här på SvenskaFans där det har blivit dags för redaktionen att dela ut åtta olika utmärkelser.
Säsongens mål
Filip: Det blev ju som bekant rekordfå mål den här säsongen och det finns såldes inte många att välja mellan. Men det spelar ingen roll, för oavsett vad är det ingenting som klår Marcelo Diaz frispark i den 91:e minuten borta mot Karlsruher SC i nedflyttningskvalet. Det finns bara inte att man gör ett sådant mål i det pressade läget. Helt ofattbart.
Karl: Diaz frispark på övertid var overklig, från en annan planet och väckte ett avgrundsvrål av glädje djupt inifrån min sarjade Rothosensjäl. Övriga gäster på sportbaren där jag satt log generat. Jag hade lite koll på att Diaz skulle vara en skicklig frisparksskytt efter att ha kollat upp hans frisparksegenskaper var exceptionella på mitt FIFA 15 så jag visste att han borde kunna dra in den, men i den extrema situationen är det oerhört imponerande. Extra kul att han iskallt "snodde" frisparken från lagkaptenen van der Vaart.
Säsongens match
Filip: För mig finns det fyra matcher som sticker ut från mängden bortsett från kvalet. Men för att välja en säger jag segern i Nordderbyt hemma på Volksparkstadion. Det såg länge ut att sluta oavgjort men helt plötsligt tog HSV ledningen och på övertid satte Tolgay Arslan spiken i kistan med ett mycket egendomligt mål. Det är inte mycket som bräcker en seger mot ärkerivalen.
Karl: För mig utmärkte sig Zinnbauers första match som tränare. Med en fiaskobetonad inledning under Slomkas roder där försvaret sett ut som en hönsgård och finurlighet fantasi och finess totalt saknats offensivt trodde jag som många andra att det skulle bli en rejäl överkörning mot Bayern München. Istället visade laget på struktur, organisation och kamplust och klarade 0-0 inför hemmafansen. Behrami kom verkligen till sin rätt och käkade cyniskt upp världslagets mittfält.
Säsongens spelare
Filip: I stort sett hela spelartruppen har underpresterat men det finns en som inte gjort någon besviken. Trots att han enbart spelade 13 matcher får han betraktas som säsongens bäste spelare då han med sina tre mål och en vinnarskalle från en annan värld var en stor del i att vi klarade oss kvar. Självklart är det Gojko Kacar jag syftar på, spelaren som inte borde vara kvar i klubben men som nu blev vår stora frälsare.
Karl: Den andre store frälsaren som möjliggjorde räddningen kvar i Bundesliga – René Adler. I match efter match under slutspurten stod han för avgörande och omöjliga räddningar som höll laget kvar i matcherna så att de sena vändningarna kunde komma. Adler byggde grunden för Kacars hjälteinsatser.
Säsongens talang
Filip: Även på den här fronten har det varit skralt. Med Jonathan Tah och Kerem Demirbay utlånade samtidigt som Julian Green snabbt hamnade i frysboxen stod laget utan någon egentlig stortalang. Men när Josef Zinnbauer tog över rodret hämtade han in spelare från reservlaget och där stack Mohamed Gouaida ut ur mängden med sina rappa fötter och bländande teknik. Lär få en större roll nästa säsong.
Karl: Talangerna fick främst chansen under Zinnbauer. Labbadia verkar närmast talangfientlig vilket oroar mig när en juvel som Tah ska förvaltas och spelas in i laget nästa år. De tre som fick chansen på riktigt av Zinnbauer var ytterbackarna Ronny Marcos och Ashton Götz samt Mohamed Gouaida. Marcos hade speed och rätt bra passningsfot, men var defensivt svag och blev brutalt bortgjord av Robben i 0-8 förlusten. Götz hade imponerande långa inkast, men inte så mycket mer som imponerade i Bundesligasammanhang. Den enda som lyckades bidra med något riktigt positivt var nämnde dribblern Gouaida som var härligt respektlös och tog för sig offensivt, han hamnade dock ofta ur position på gott och ont.
Säsongens överraskning
Filip: Jag ska inte sticka under stolen med att jag suckade högt när Bruno Labbadia presenterades som ny tränare efter att Zinnbauer fått sparken. Övertygad om att det skulle bli en nedflyttning sågade jag tränaren längs fotknölarna, men fick snabbt äta upp det igen. För på bara en månad lyckades han vända utgångsläget till någonting positivt, och nu sitter vi här, med vår stolthet i behåll. Allt tack vare Bruno Labbadia, som jag för all evighet kommer vara tacksam mot.
Karl: Att vändningen slutligen kom även om det var lite "We live to fight another day" hela tiden ända tills säsongens sista mål av Müller på förlängningstid i sista kvalmatchen. Efter förlusten mot Wolfsburg som jag bevittnade på plats kändes det i princip omöjligt. De andra bottengängen var på gång. Hamburg hade inget som ens luktade av att vara lite på gång och det kändes som att tiden redan runnit ut. I tidningarna stod det efter omgången att någon statistiker räknat ut att ett lag i HSV:s situation hade 10% chans att klara sig kvar. Under Labbadia tog de chansen som egentligen knappast fanns.
Säsongens besvikelse
Filip: Efter att "HSV Plus" röstades igenom förra sommaren och föreningen påbörjade sin stora omstrukturering kändes framtiden ljus. Spelarna som anslöt var av det bättre slaget och man började så smått snegla mot den övre halvan av tabellen. Men verkligheten var av en annan, för det dröjde inte länge förrän kaoset var igång igen med sparkade tränare och underprestationer i mängder. Så jag måste säga att hela säsongen, bortsett från de avslutande omgångarna, är den stora besvikelsen.
Karl: För mig är det nog att min drömvärvning inför nästa säsong som jag i flera år velat ha till Rothosen valde en annan förening i slutändan. Med en signering av Thomas Tuchel till nästa säsong tror jag att en ny era hade kunnat ta sin början nästa säsong oavsett om klubben hade blivit tvungen till en historisk degradering eller inte. Nu blev det inte så och jag befarar att tränarcirkusen och kaoset fortsätter nästa säsong. Återigen kastade Klopp grus i HSV:s maskineri och det gör mig bitter om jag ska vara ärlig.
Säsongens glädje
Filip: Sista ligamatchen mot Schalke 04 och nedflyttningskvalet. Ingenting talade för att vi skulle fixa det, men det gjorde vi. Det kallar jag glädje.
Karl: Skadeglädje är den enda sanna glädjen säger vissa. Självklart var det en obeskrivlig glädje att se den historiska traditionsklubb jag följer på ett sätt som närmast liknar dramaturgin från en hjältesaga klara sig kvar. Men jag gläds också åt att det blev "rätt" klubbar som åkte ur. Vi fick ha kvar Hannover och publikmagneten Stuttgart. Speciellt kul tycker jag det är att Freiburg föll ur trots extremt goda chanser till minst kval inför sista omgången. I matchen i omgång 32 hade Freiburg tack vare lite skärpa och "smart" spel fått en tidig ledning på Volksparkstadion. Redan i mitten av andra halvlek började Freiburgspelare få kramp med tillhörande spelavbrott för att få tiden att gå. Fotbollsproffs som får kramp efter att ha spelat trefjärdels match där det egna laget mest legat i position och sprungit mindre än normalt? Det dröjde lite och sedan kom de provocerande bytena där tränaren istället för att plocka ut alla tre spelare som hade "kramp" samtidigt, plockade ut dem avblås för avblås så att var och en av deras segdragna stapplande överplanen till sidlinjen dödade samlanlagt ca tio minuter istället för kanske två. Lycka till i Zweite nästa år – det kallas karma herr Streich!
Säsongens misslyckande
Filip: Här får styrelsen ha sig en känga, för även om storsatsningen inför säsongen såg bra ut på pappret var det inte mycket som fick oss supportrar att le. Allt arbete får betraktas som ett enda stort misslyckande från Dietmar Beiersdorfer med kompanjoner, som har en hel del att ställa till rätta innan det är dags för en ny säsong.
Karl: Säsongen... Laget... Offensiven...
NUR DER HSV
