St. Pauli - Hamburger SV3 - 2
Skammen vet inga gränser
Nytt stadsderby, ny förlust. Hamburg fortsatte att göra sina fans besvikna och förlorade stadsderbyt mot St. Pauli med siffrorna 3–2.
Fansen var laddade, hela staden kokade och HSV hoppades på femte gången gillt. Skulle Tim Walter, redan i omgång tre, visa sig vara den ledare och härförare fansen så länge har längtat efter. Kanske var detta den stora frågan inför stadsderbyt mot St. Pauli. Efter fyra segerlösa derbyn – varav tre förluster –krävde nu alla med ett HSV-hjärta en vinst.
När väl matchen på Millerntor drog igång var mönstret tydligt. Ett lag såg passionerat ut, krigslystet och ville inget annat än att ta en seger mot sin värsta antagonist. Det andra laget såg ängsligt ut, tagna av stundens allvar och livrädda för att misslyckas. St. Pauli fullständigt sköljde över Hamburg i inledningen, chans på chans, läge efter läge. Efter 25 minuter skulle också hemmalaget ta ledningen med 1–0 genom Finn Becker, det var inte speciellt vackert, men det var sannerligen rättvist. Den enda spelaren i bortalaget som faktiskt utstrålade någon form av hunger var Bakery Jatta. Givetvis var det också Jatta som till slut gav HSV-supportrana lite hopp. Med sina älgkliv rundade Jatta sin ytterback och serverade Kittel till öppet mål i den 43 minuten, 1–1 och i tanke på hur spelet såg ut var det ett drömresultat att ta med sin in i paus.
I den andra halvleken startade bortalaget betydligt piggare. Det såg plötsligt inte lika försiktigt ut, nu var det snarare St. Pauli som var illa ute. Men sen kom raset. Två minuter skulle komma att avgöra utgången på matchen, två minuter som skickade Hamburg till helvetet men aldrig tillbaka. Den gänglige dansken Simon Makienok gjorde först 2–1 i den 56:e spelminuten, sedan passade han på att även göra 3–1 i den 58:e. Försvarsspelet vi dessa mål är något av de värsta jag har sett på proffsnivå, det var åtminstone känslan där och då. Från matchminut 58 och framåt har jag ingen aning om vad som hände eftersom jag stängde av tv:n. Jag läste mig till att Glatzel lyckades reducera, vilket givetvis är helt betydelselöst. HSV förlorade stadsderbyt igen. Skammen och frustrationen vet inga gränser, Stora, stolta, klassiska, Hamburger Sport Verein håller på att bli lillebror i sin egen stad.
Jag förutspådde innan säsongen att Hamburg skulle sluta i mitten av tabellen. Tittar man på inledningen så känns det också som en ganska rimlig analys, och jag har verkligen inga problem med det. Men att förlora mot St. Pauli, gång efter gång, det är ett problem. Det har gått så långt att jag skiter fullständigt i var laget slutar i tabellen så länge de vinner Stadsderbyna, men icke. Ny förlust, ny besvikelse och nya trauman att bearbeta.
Vi kan också konstatera redan nu att Tim Walter inte är mannen som lyfter den här föreningen till några nya höjder. Största anledningen till det är att herr Walter inte verkar ta ordet försvarsspel i sin mun. Det är i princip fri gata fram till mål i vart och vartannat anfall. Efter tre omgångar vill jag att säsongen ska vara slut, att följa och älska HSV blir tuffare för varje gång jag sätter på tv:n. Till den som säger ”lägg av, säsongen är ung, jag tror att det kan bli bra till slut”, är för mig bara någon som inte har följt den här klubben länge nog.
Jag har inget positivt att säga om varken klubben, spelarna eller matchen. Just nu är allt bara kolsvart. Ett tag var jag avundsjuk på de 700 HSV-anhängarna som hade tagit sig till Millerntor-Stadion för att få se sitt älskade lag, nu lider jag med de. När ska vi se ljuset i världens mörkaste fotbollstunnel?
