Tack för allt, älskade kapten!
Det jag så länge fruktat och våndats inför har nu blivit till verklighet. Det har nämligen blivit dags att säga adjö till en av klubbens absolut största spelarikoner genom alla tider då Rafael van der Vaart nu lämnar klubben.
Jag minns det så väl när jag sommaren 2007 var på semester i Hamburg tillsammans med min familj, resan som fick mig att börja intressera mig för Hamburger SV. Innan vår avfärd visste jag inte så värst mycket om klubben, än mindre vilka spelare som höll till där. Det var dock en som jag hade bra koll på och det var den talangfulle holländaren Rafael van der Vaart.
Lite varstans såg man hans namn och nunna. På tröjor, posters och diverse tidningar skymtade man till det så häftiga namnet för en 13-åring som sedan några år tillbaka fattat tycke för det holländska landslaget, förmodligen beroende på de orangea dräkterna samt de coola namnen. Efter att i HSV-shopen ha köpt den nya svarta bortatröjan som en souvenir blev jag fast. Sedan dess har mitt liv i mångt och mycket kretsat kring Hamburger SV där jag tagit varje tillfälle i akt att framhäva mitt supporterskap. Hela tiden har favoritspelaren varit Rafael van der Vaart, även när han inte spelade för klubben.
Varje sommar sedan 2008, då han lämnade för Real Madrid, hoppades jag på att han skulle komma tillbaka till Hamburg. Han hade flera gånger pratat sig varm om staden och laget som han kallade för ”min förening”. Sommaren 2012 fick jag slutligen min stora önskan förverkligad då han på övergångsfönstrets sista dag slutligen fick klartecken att lämna London och Tottenham för att äntligen få flytta tillbaka till Hamburg. Ingen var lyckligare än mig och jag kommer ihåg att jag inte fick mycket gjort på jobbet den dagen då jag var helt salig över nyheten om konungens återkomst. Allting skulle bli bra nu.
Men som bekant har det inte gått så värst bra. Hans första säsong var dock lovande då han direkt visade vilka kvalitéer han besitter och varför han är så älskad och hyllad av alla i HSV. På klubbens 125-års jubileumsgala röstades han in i tidernas bästa lag som den enda spelaren i modern tid, vilket talar för hur stor hans status är i Hamburg. Under våren fick han ta över kaptensbindeln från Heiko Westermann och det kändes helt rätt. För även om han inte hade bindeln under sin första tid var han hela tiden i mina ögon vår kapten, vår frälsare.
Fjolårssäsongen blev början på hans fall. Inför säsongen var förhoppningarna att det var han som skulle leda oss ut i Europa igen, men så blev det inte, utan istället fick han stå som en av de huvudansvariga för de avlösande fiaskoinsatserna som nästan ledde till en historisk nedflyttning. 32-åringen hade då det struligt privat vilket tydligt avspeglade sig på fotbollsplanen då han inte alls kom upp i sina normala kapacitet. Det började pratas om att han skulle lämna klubben men blev slutligen kvar.
Med en nysatsning och ett flertal prestigevärvningar skulle den nyss avslutade säsongen bli den stora vändningen för Hamburger SV. Återigen var det Rafael van der Vaart som skulle leda laget mot en ny storhetstid men precis som förra säsongen slutade det som bekant i ett nytt totalhaveri. Redan i våras gick klubben ut med att holländaren inte skulle få sitt utgående kontrakt förlängt vilket innebar att han gjorde sin sista säsong för klubben i hans hjärta. Naturligtvis var det tungt att motta nyheten, men knappast förvånande. Han är inte längre den spelare han en gång var och även om det är tufft att behöva inse så måste man göra det.
Efter att mestadels ha fått spendera tid på bänken blev han återigen en startspelare under Bruno Labbadias ledning. I säsongens näst sista match borta mot VfB Stuttgart drog han i slutsekunderna på sig sitt tionde gula kort vilket innebar att han var avstängd i det avslutande mötet mot Schalke 04. Han hade således spelat sin sista match för HSV och det när man åkte på en svidande förlust mot en direkt bottenkonkurrent. Oddsen var inte på HSV:s sida men mirakulöst nog besegrade man Schalke och knep kvalplatsen. Den planerade avtackningen inför hemmafansen fick vänta för vår kapten, som nu skulle leda laget i det ångestfyllda nedflyttningskvalet mot Karlsruher SC.
Det såg länge ut som att han skulle leda laget ur Bundesliga för första gången någonsin i historien. Men efter en mirakelvändning säkrades kontraktet och ”Rafa” fick ett värdigt avslut på sin tid i klubben. För även om han varit en blek kopia av sig själv så är han fortfarande en hjälte i mina ögon och så kommer det förbli resten av mitt liv. På planen kommer han inte vara saknad, men som profil och lagkapten lämnar han ett tomrum efter sig, ett tomrum som kommer ta tid att fylla. För det finns inte många spelare av hans sort, de som väljer bort pengarna och framgångarna för att istället få spela för den klubb hans hjärta bankar för. Det är fruktansvärt sorgligt att han inte får avsluta sin karriär i HSV, men det är betryggande att han om några år är tillbaka igen, för det är redan uttalat och bestämt. Vad för någon sorts roll han kommer få är ännu inte offentliggjort, men det spelar mindre roll för bara den vetskapen att han finns med innanför väggarna på Volksparkstadion får mitt hjärta att slå några extra slag.
Danke für alles, mein Kapitän!
NUR DER HSV
