”Tuppen” måste börja visa vägen framåt
Ratad och bortföst som ungdom fick han sina barndomsdrömmar slagna i spillror. Nu är André Hahn tillbaka i klubben där allt började efter att tvingats ta en lång och slitsam omväg – och måste börja visa framfötterna.
I en liten idyllisk småstad vid namn Otterndorf, intill floden Elbe, i norra Tyskland växte André Hahn (vars efternamn på svenska betyder tupp) upp tillsammans med sin pappa, mamma och lillebror. Intresset för idrott fanns sedan långt tillbaka i släkten och det dröjde därför inte länge förrän han fick prova på flertalet olika sporter.
Valet föll snabbt på fotbollen och som sjuåring började han spela för den lokala föreningen TSV Otterndorf. Framstegen kom omgående och efter att ha imponerat under sin uppväxt hamnade han som 18-åring i Hamburger SV, där han fick representera reservlaget i Regionalliga. Samtidigt gick han och studerade till billackerare, vilket innebar att han arbetade mellan träningspassen. Klockan sju på morgonen började arbetsdagen och när de andra i verkstaden åt frukost for han i väg till Volksparkstadion för att träna tillsammans med sina lagkamrater. Därefter var det raka vägen tillbaka till arbetet innan det på eftermiddagen var dags för nästa träningspass.
En omkastad värld – och fryspizza till middag
På detta vis såg vardagen ut för den unge Hahn fram till den dag då HSV gav honom beskedet att han inte längre ingick i klubbens framtidsplaner och att hans kontrakt därmed inte skulle förlängas. Detta trots att man tidigare varit positiva till att fortsätta samarbetet. Motiveringen löd att man inte ansåg honom ha det som krävdes för att spela i Bundesliga, och valde därför att gå skilda vägar.
Inom loppet av några få minuter vändes hela världen upp och ner när hans barndomsdrömmar krossades. Nedslagen av underrättelsen övervägde han att en gång för alla lägga ner karriären som fotbollsspelare för att i stället gå i sin pappas fotspår och börja sälja försäkringar. Pappa Andreas vägrade dock låta sin äldste sons talang gå till spillo och hjälpte honom att hitta en ny klubbadress, som efter diverse provspelningar blev FC Oberneuland – hemmahörandes i tyska division fyra.
Succén lät inte vänta på sig och redan efter ett halvår tackade han för sig och lämnade för spel i serien ovan då han skrev på för TuS Koblenz. Dessvärre led föreningen av finansiella besvärligheter och hade inte råd att betala för licensen som krävdes för spel i 3. Liga, vilket innebar att man tvångdegraderades och återigen fick Hahn städa ur sitt skåp och packa sina väskor.
Flyttlasset bar av till den lilla staden Offenbach i närheten av Frankfurt am Main. Kickers Offenbach blev hans tredje arbetsgivare inom loppet av ett år, och det var här karriären på allvar skulle ta fart.
Innan övergången trädde i kraft hade Offenbachs dåvarande tränare Thomas Kalt slagit en signal till sin yrkeskollega i Koblenz, vid namn Petrik Sander, för att ackvirera sig en bättre bild av vem André Hahn egentligen var. Sander tillkännagav att han aldrig tidigare haft att göra med en sådan professionell och talangfull spelare, fast än att han var tränare för Energie Cottbus under deras sejour i Bundesliga. Förväntningarna i Offenbach var därmed högt ställda på sitt nytillskott – vilka raskt skulle bli bemötta.
Trots sin stora dominans på planen återspeglades det inte på bankkontot. Avkastningen som spelare i de lägre divisionerna var låg, och under en av sina dystrare perioder i livet hade Hahn knappt råd till att ställa fram mat på bordet. Den billigaste fryspizzan från snabbköpet var det han levde på innan föräldrarna fick nog och tillsköt en slant varje månad.
Den stora revanschen
Hela tiden levde hoppet om att en dag få överbevisa sina tvivlare att han hade det som krävdes för att bli ett fullblodsproffs i Bundesliga, och bara några få dagar efter att 2012 blivit 2013 mottag han ett samtal som skulle förändra allt.
I andra änden presenterade Stefan Reuter sig som nytillträdd sportchef hos FC Augsburg. Den tidigare storspelaren med ett förflutet i bland annat Bayern München och Juventus hade fått nys om att det fanns en spelare i Kickers Offenbach som var något utöver det vanliga, och beslöt sig efter en tids scoutingarbete för att erbjuda honom ett avtal med Bundesliga-klubben. Hahn fick först inte fram ett ord efter förfrågan, men behövde inte många sekunders betänketid innan han med darr på rösten tackade ja och ett nytt kapitel i livet hade inletts.
Blott två dagar efter att kontraktet undertecknats fick han göra sin efterlängtade debut i den tyska fotbollens främsta finrum och det dröjde knappt en månad innan han lyckats med den aktningsvärda bedriften att spela till sig en starttröja i Markus Weinzierls magnifika lagbygge.
André Hahn (t.h.) tillsammans med Matthias Ginter (mitten) och Shkodran Mustafi (t.v.)
Inom loppet av ett fåtal månader hade Hahn gått från att mer eller mindre leva på existensminimum till att årligen inkassera miljonbelopp. Äntligen hade de tidigare sönderslagna drömmarna från barndomen infriats – men än bättre skulle det bli.
Under sin andra säsong i Augsburg blev han nämligen till mångas stora förvåning uttagen i landslaget av Joachim Löw och fick strax efter att ha skjutit sitt klubblag till en respektabel åttondeplats i Bundesliga dra på sig landslagsdressen i en träningsmatch mot Polen.
På toppen av karriären
Någon biljett till VM i Brasilien blev det dock inte, men lika bra var det då en flytt återigen stod på schemat. Under våren hade Borussia Mönchengladbach och Augsburg kommit överens gällande jättelöftet – som nu skulle få representera en av landets mest traditionella fotbollsföreningar. Det personliga avtalet med ”Die Fohlen” gav honom drygt en miljon kronor i månaden, vilket innebar att han på ett och ett halvt år ökat sin lön med över 1500 procent (!).
Tiden i Borussia Mönchengladbach kantades beklagligtvis av flertalet skador, vilket gjorde att han hade svårt att hävda sig på samma sätt som i Augsburg. Ändock fick han ständigt chansen när han väl var i speldugligt skick, och fick även testa på spel i både Champions League och Europa League mot storlag som Barcelona, Manchester City och Juventus.
Efter tre säsonger med Borussia-Park som hemmaplan kände både Hahn och Borussia Mönchengladbach att det var dags att skiljas från varandra. Klubben ville satsa på yngre förmågor och kunde inte längre garantera speltid, vilket Hahn hade full förståelse för och förberedde sig för att packa flyttkartonger och ändra bostadsadress.
Intresse saknades inte för 27-åringen, som omgående fick erbjudanden från en rad tyska lag hemmahörande i Bundesliga.
”Besitter en vinnarmentalitet som få”
Det var dock ett av dem som utmärkte sig något från de övriga – Hamburger SV. Föreningen som en gång i tiden hade gett honom kalla handen stod nu med mössan i hand och ville få till en försoning. Så blev också fallet, och sedan i somras är Hahn tillbaka i Hamburg. Den här gången i egenskap av nyckelspelare och ”lagpappa”. Två roller han inte lyckats leva upp till.
I skrivande stund parkerar HSV näst sist i tabellen och återigen råder det kris. Ingen av de spelare som inför säsongen pekades ut som härförare har motsvarat förväntningarna och den stora frågan många nu börjar ställa sig är om ”die Rothosen” verkligen kommer klara sig ur knipan den här gången. I så fall lär det krävas något exceptionellt.
Främst framåt i banan har det inte velat sig, och det är här som André Hahn kommer in i bilden. Då Nicolai Müller går långtidsskadad är Hahn tillsammans med Aaron Hunt de två offensiva spelare med överlägset mest erfarenhet och måste nu omgående kliva fram och leda laget i detta mörka skede. Tiden är knapp och som situationen ser ut i nuläget kommer vi för varje match som spelas allt närmare en ödesdiger nedflyttning, som mycket väl kan bli den tidigare storklubbens dödsdom.
Hahn har tidigare i sitt liv bevisat sig vara i besittning av en vinnarmentalitet som få andra människor har. Trots att det bara var han själv tillsammans med sin pappa som trodde på honom lyckades han ta sig hela vägen från botten till toppen. Från Regionalliga till landslaget. Från fattiglapp till mångmiljonär. Det är det här han måste tänkta tillbaka på och hämta energi från, för att sedan stolt som en tupp dra på sig matchtröjan med ”die Raute” på bröstet, kliva ut på Volksparkstadion och leda sitt manskap mot fortsatt spel i Bundesliga.
