Vad hände egentligen efter Chelsea-eran?
Åtta år har nu passerat sedan en av de många svarta episoderna i klubbens moderna historia tog sin början då Frank Arnesen tillsammans med fem oprövade talanger från Chelseas reservlag skulle försöka få HSV på fötter igen.
Skratten, hånen och förnedringarna har de senaste åren varit otaliga. Oavsett hur många styrelsemedlemmar, sportchefer, tränare och spelare som bytts ut har det gång på gång slutet på exakt samma vis – i ett fullständigt fiasko.
Undertecknad minns tillbaka till en av de flertalet olyckliga episoderna då den på förhand hyllade Frank Arnesen tog över som sportchef. Med sig hade han fem lovande talanger från Chelseas reservlag som skulle ersätta spelare som Joris Mathijsen, Piotr Trochowski och Eljero Elia. Vi kan väl milt sagt konstatera att det hela inte gick riktigt som det var planerat.
En på förhand tuff utmaning
Den här episoden utspelade sig för åtta år sedan, och – hör och häpna – på den tiden var HSV fortfarande ansedda som en förening med seriösa ambitioner om att utmana i toppskiktet av tabellen. En målsättning att kvalificera sig för Champions League och gärna även delta i racet om ligatiteln var inget som fick folk att höja på ögonbrynen, utan det var vad man ansågs vara fullt kapabla till.
De två senaste säsongerna hade man dock misslyckats att nå Europaspel och missnöjet var stort bland både supportrar och sponsorer. Något storartat var tvunget att ske och valet blev att rekrytera en kompetent och erfaren sportchef i hopp om att skriva en ny framgångssaga.
Stackars Frank Arnesen hade ingen aning om vad han gett sig i kast med när han tackade ja till att ta över som sportchef i HSV. Dessförinnan hade han arbetat för PSV Eindhoven, Tottenham och senast Chelsea – där han var bra omtyckt och ansågs göra ett utomordentligt arbete.
Nog hade han en vag föraning om att det skulle bli en tuff utmaning att försöka få rätsida på en storklubb av Hamburgs kaliber som de senaste säsongerna inte lyckats leva upp till varken målsättningarna eller de högt ställda förväntningarna, men han var beredd att anta den.
Satsningarna som gjorts av hans föregångare hade i många fall varit huvudlösa och resulterat i mer eller mindre noll avkastning. Därmed lös siffrorna röda på bankkontot och nu skulle Arnesen kliva in i rollen som frälsare där han på kort sikt skulle få ordning på torpet och göra så att supportrarna skulle förtränga de misslyckade säsongerna.
Det skulle dock visa sig att han begått sitt första stora misstag redan innan han formellt påbörjat sin anställning. Detta då han tog beslutet att låta interimtränaren Michael Oenning få fortsatt förtroende att leda laget. För redan efter sex omgångar skulle han nämligen få lämna sin post och hela sommarens förberedelser var därmed spolierade.
En satsning dömd att misslyckas
Som tidigare nämnt var ekonomin ansträngd när Arnesen rekryterades, vilket han på förhand var medveten om. Hur pass illa det faktiskt var skulle det visa sig att han inte hade informerats om. Plötsligt blev han tvungen att revidera sina budgetkalkyler och något utrymme till stjärnvärvningar var det inte att tala om. I stället valde han att vända sig till sin före detta arbetsgivare Chelsea, där han lyckades få loss fem av klubbens mest lovande talanger till ett reducerat pris. Utan att behärska ett ord tyska och med överlag skral erfarenhet av spel på högsta nivå skulle de nu omgående kliva in i ett Bundesliga-lag med ambitionerna att åtminstone nå spel i Europa League. En satsning som var lika spännande som dömd till att misslyckas.
Nio månader senare hade HSV med minsta möjliga marginal lyckats undgå nedflyttning då man säkrat kontraktet i den näst sista omgången.
Thorsten Fink hade tagit över rodret efter Oenning och även om han inte åstadkommit några direkta underverk hade han lyckats stabilisera laget och framtiden ansågs vara rimligtvis ljus.
Som vi alla vet är dock varken Arnesen eller Fink längre kvar i föreningen, och det är inte heller någon av de fem Chelsea-spelare som den danske sportchefen tog med sig i samband med hans ankomst till Hamburg.
Med vad blev det egentligen av Arnesen och hans spelare? Låt oss ta en titt på det.
Frank Arnesen
Vi börjar med huvudpersonen. Inte ens två år efter att han påbörjat sin tjänst fick han sparken. En motsträvig styrelse ansåg inte hans visioner stämma överens med deras och kom fram till att det bästa var att gå skilda vägar – trots att han under sitt andra år lyckats med bedriften att få hem publikfavoriten Rafael van der Vaart. Med facit i hand hade det bästa troligtvis varit att låta dansken få fortsätta åtminstone ett år till innan man tog ett avgörande beslut, men som i så många andra fall var tålamodet obefintligt.
Det skulle dröja åtta månader innan Arnesen funnit ett nytt arbete då han tog över som sportchef i Metalist Kharkiv. Snöpligt nog stod han åter arbetslös redan en månad senare då hans kontrakt upplöstes på grund av oroligheterna i Ukraina samt en hel del problematik gällande ekonomin och hur föreningen sköttes.
Därefter blev det en kortare sejour på åtta månader hos grekiska PAOK samt en styrelseplats hos PSV Eindhoven innan han i början av det här året håller till i Anderlecht. Där hade han en stor roll i att få över Vincent Kompany som spelande tränare.
Michael Mancienne
Den förste spelare att granska är Mancienne, som var en av tre mittbackar att ansluta från Chelseas reservlag. Den då 23-årige engelsmannen hade erfarenhet från spel i Premier League efter att ha varit utlånad till Wolverhampton, och var därmed den spelare med överlägset mest erfarenhet av spel på hög nivå.
Detta gjorde att han omgående tog en startplats i HSV, men efter några mindre imponerande insatser samt skadebekymmer hamnade han snabbt på bänken – där han ofta fick sitta under sina tre säsonger i klubben.
2014 lämnade han slutligen för spel i Nottingham Forest och gjorde ett så pass gott intryck att han under en period fick bära kaptensbindeln. Överlag en stabil Championship-spelare som för drygt ett år sedan lämnade klubben för att testa sina vingar i USA och MLS där han representerar New England Revolution.
Slobodan Rajkovic
Rajkovic var en annan mittback som hämtades in den sommaren. Serben hade varit utlånad till PSV Eindhoven, Twente och Vitesse – vilket innebar att han hade fått en hel del speltid och erfarenhet från Eredivisie.
Det skulle visa sig att det var en hetlevrad försvarare HSV förvärvat sig, då han åkte på en längre avstängning under hösten på grund av en armbåge i huvudet på Kaiserslauterns Christian Tiffert. Därefter drabbades han av ett par svårare knäskador samt en intern avstängning i hopp om att bli kvitt honom, så särskilt mycket speltid blev det aldrig under hans fyra år i Hamburg.
För tillfället går han klubblös efter att han i somras lämnade Palermo, där han gjorde tre säsonger. Dock fortsatte hans knä att ställa till med problem och det var först under det senaste spelåret han faktiskt kunde spela ordentligt.
Innan flytten till Palermo hann han även med en säsong hos Darmstadt 98.
Jeffrey Bruma
När HSV hörde av sig till Chelsea gällande Brumas tjänster gick man inte med på att släppa honom permanent. Detta eftersom man betraktade honom som ett framtidsnamn, och valde därför att i stället låna ut honom två säsonger. Det skulle visa sig bli två högst mediokra säsonger kantade av skador och undermåliga prestationer, där holländaren hade svårt för att få ut sin fulla potential.
Av den anledningen hade Chelsea tappat tron på honom och valde att sälja honom vidare till PSV Eindhoven direkt efter att hans tid i Hamburg var förbi.
På hemmaplan hittade han tillbaka till glädjen med fotbollen och fick åter fart på karriären, vilket ledde till att han återtog sin plats i landslaget.
Efter tre starka säsonger återvände han till Tyskland, men den här gången till Wolfsburg – som köpte loss honom för ett större belopp. Under våren av sin första säsong råkade han ut för en svårare knäskada och sedan dess har han haft svårt att hitta tillbaka till sitt forna jag.
I våras lånades han ut till ett krisande Schalke 04 där han fick en del speltid, men det utan att övertyga i någon större bemärkelse. Nu är han tillbaka i Wolfsburg igen och fick göra sitt första framträdande för säsongen i senaste mötet med Mainz 05.
Jacopo Sala
Utan tvekan den spelare folk hade minst koll på och som det var mest tyst kring. Inte blev det bättre av att han omgående skadade sig, vilket gjorde att han missade inledningen av säsongen. Debuten fick han göra först efter årsskiftet och det blev inte mer än strax över 20 framträdanden under sina två år i Hamburg.
Det tydligaste avtrycket han gjorde var när han i mötet med Bayern München hemma på Volksparkstadion mycket överraskande gav HSV ledningen – vilket för övrigt var hans enda fullträff för klubben.
Sedan 2013 är han tillbaka i hemlandet Italien där han representerat Hellas Verona och Sampdoria med varierade resultat, innan han på övergångsfönstrets sista dag i år skrev på för SPAL där han hoppas på en nytändning.
Gökhan Töre
Sin anmärkningsvärda attityd och tvivelaktiga privatliv till trots var Töre den spelare som lyckades bäst under sin tid i HSV tack vare sin snabbhet och bländande teknik. Sejouren i Hamburg blev dock inte längre än ett år innan han såldes vidare till Rubin Kazan.
Äventyret i Ryssland varade inte heller det mer än i ett år innan han hamnade i Besiktas, där det gick desto bättre. Så pass bra att han under sin fjärde säsong lånades ut till West Ham, men väl där var oturen framme då han efter bara ett par månader gjorde illa sitt knä och blev borta resten av säsongen.
Sedan dess har han haft det minst sagt tufft då han spelat minimalt med fotboll och i stället ägnat sig åt livet utanför fotbollsplanen. Bland annat har han varit inblandad i en hel del hot och misshandel, samt själv blivit skjuten. Dock är han fortfarande aktiv som fotbollsspelare och är sedan i somras en del av Yeni Malatyaspor, där han kanske kan få fart på karriären igen.
