Vem ska egentligen skuldbeläggas?
Återigen står vi här efter en katastrofal inledning och ska försöka peka ut den skyldige. Men är det verkligen så enkelt?
Jag känner igen det så väl. Skriken från supporterhåll om att tränare och styrelsemedlemmar ska avgå till höger och vänster. Samtidigt riktas ytterst lite kritik gentemot spelartruppen, som är de som i allra högsta grad står bakom resultaten.
En poäng på fyra matcher och ett följande spelschema som ser ut att vara från helvetet är den bistra sanningen. Vill det sig riktigt illa kan vi mycket väl stå kvar på en poäng i slutet av november. Bayern München, Borussia Mönchengladbach och Borussia Dortmund är bara några av de lag som står i kö att få inkassera tre poäng gentemot oss – likt så som Bayer Leverkusen, RB Leipzig och SC Freiburg nyligen gjort.
Det var inte längesedan vi befann oss i liknande situationer – år efter år. Trots det spelar vi kvar i Bundesliga och det är just det som gör att hoppet faktiskt fortfarande finns där. Kollar vi på spelartruppen ser den inte tokig ut alls, tvärtom känns den starkare än på bra länge. Det råder stenhård konkurrens om varje position och spelarna borde vilja ge allt för att inte riskera att bli petade. Men så har fallet inte varit under inledningen av den pågående säsongen.
Den som fått bära det största hundhuvudet för fiaskostarten är Bruno Labbadia. Samma person som för mindre än två år sedan hyllades till skyarna efter att ha räddat kvar föreningen i Bundesliga. Samma person som förra säsongen ledde oss till en stabil mittenplacering i tabellen. Det verkar vara glömt nu hos folket.
Personligen har jag aldrig varit någon större beundrare av Labbadia. Jag minns honom under sin första sejour i klubben, när han gjorde sig impopulär hos både spelare och fans efter, vad det verkade, mindre genomtänkta uttalande och aktioner. Därför var jag högst skeptisk när han under våren 2015 blev återanställd, men som bekant överbevisade han mig och det är jag djupt tacksam över. Dock är mitt förtroende för honom fortfarande inte särskilt stort och jag är inte sen med att själv vilja skuldbelägga honom för de uteblivna resultaten.
Men är det verkligen rätt? Sedan Labbadia senast lämnade Hamburger SV, för drygt sex år sedan, har inte mindre än tio tränare suttit på bänken. Ingen av dem har lyckats med sina uppdrag och enbart varit i klubben under en kortare tid. Labbadia är med det sagt långtifrån den förste tränaren att misslyckas.
Problemen sitter djupare än så. I styrelsen har det de senaste åren varit fullständig kaos, som vi alla hoppades skulle upphöra efter att motionen ”HSV Plus” röstades igenom. Nog för att färre styrelsemedlemmar kommit och gått sedan dess, men de bedrövliga resultaten har fortsatt både på planen och i årsrapporterna. Klubbchefen Dietmar Beiersdorfer lovade guld och gröna skogar när han kandiderade för ”HSV Plus”, men har likt en politiker inte hållit sina löften och i vissa perioder fått utstå massiv kritik när det inte funnits någon lämpligare att skylla på.
Hela föreningen andas just nu kalabalik och i ärlighetens namn har jag svårt att se det här vända inom en snar framtid. För som sagt ser spelartruppen bra mycket bättre ut än på länge och några skador på nyckelspelare eller dylikt finns inte, så varför skulle spelarna plötsligt vakna upp en dag och börja leverera så som alla supportrar drömmer om? Det är ytterst sällan det sker.
För att summera upp en rörig text, om vem som egentligen ska skuldbeläggas för ytterligare en säsong i katastrofens tecken, så är svaret alla. Alla har en del i detta. Spelare, tränare och styrelsemedlemmar – ALLA. Det är inte någon enskild individ som ska pekas ut och lastas för detta, även om det givetvis finns de som gör det bättre än andra. I en förening arbetar man tillsammans och för varandra, någonting som i den moderna fotbollens glansdagar gärna glöms bort när individualismen lyser sig stark.
Hur vi ska ta oss ur denna negativa spiral är inte jag rätt person att svara på, men att återigen ge en tränare sparken och hoppas att hans efterträdare ska göra det bättre är att skjuta sig själva i foten. Det krävs en långsiktig plan och den borde ha stått klar tidigt i somras. Istället kan det här mycket väl bli den säsongen Hamburger SV åker ut Bundesliga. En sanning som är svår att förstå, men nödvändig att förbereda sig på.
