Verklighetens fula tryne
I lördags så fick alla HSV-supportrar bevittna om hur en före detta älskad spelare på 90 minuter förbyttes till en hjärtlös fotbollsspelare. Givetvis så syftar jag på Heung-Min Son.
Heung-Min Son var inte mer än 16 år gammal när han lämnade det trygga hemmet i Sydkorea för att påbörja sin dröm som en professionell fotbollsspelare, då Hamburger SV ifrån Tyskland värvade honom år 2008.
Efter ett par år i ungdomslagen så skrev han den första juli 2010 på sitt första proffskontrakt någonsin, och tilldelades tröja nummer 40. Snabbt så fann han sin mentor i den holländska skyttekungen, Ruud van Nistelrooy, som vid den tidpunkten också spelade för klubben. Ruud lärde honom allt han kunde, och Son kallade honom för sin pappa.
Son hade två tuffa år där han inte riktigt lyckades hålla en jämn formkurva, utan istället så blandade han och gav. Men trots det så fick han alltid chansen, och han var otroligt älskad av fansen som såg honom som en riktig ”Rothose”.
Inför säsongen 2012/13 så var de båda före detta anfallsessen, Mladen Petric och Paolo Guerrero borta, och nu så riktades allt rampljus mot Marcus Berg, Artjom Rudnevs och Heung-Min Son. Det var de här tre som skulle frälsa HSV målmässigt.
Till en början så fick sydkoreanen spela ute på högerkanten, och efter fyra omgångar så hade han mäktat med tre mål ute från sin kantposition. Men ju längre säsongen led, ju mer centrerades Son, och under vårsäsongen så spelade han enbart som renodlad anfallare, tillsammans med Artjom Rudnevs. Tillsammans så gjorde de tolv mål vars, och HSV nådde efter en nagelbitande avslutning på säsongen en sjundeplats i ligan, vilket innebar att man precis gick miste om Europaspel.
Sommaren närmade sig, och efter Sons fina insatser under säsongen så började det självfallet pratas om en övergång för honom. Men ryktena kändes till en början lösa och obefogade, men ju längre det gick, desto trovärdigare blev ryktena, och på övergångsfönstrets första dag så klargjordes affären där Heung-Min Son lämnade HSV, som han spelat för sedan 2008, för att istället representera Bayer Leverkusen.
Reaktionerna hos HSV-fansen var splittrade. En del gladdes åt de dryga nio miljoner eurona som nu fanns på HSV:s bankkonto, medan många sörjde att en av klubbens frontfigurer var borta.
Anledningen till Sons klubbyte sägs vara det att han ville spela i Champions League, och att han ansåg sig själv vara för bra för att spela för en medelmåttig klubb.
Givetvis så kan jag förstå att Son vill testa vingarna, men faktum är det att fjolårssäsongen var den första som han levererade under en längre period. Kanske så vore det smartaste att stanna i ett år till, för att försäkra sig om att man är redo för en ny utmaning, samtidigt som man visar respekt för den klubb som tagit fram honom.
Men affären genomfördes hur som helst, och årets säsong har tuggat på. Heung-Min Son hade på åtta matcher gjort ett mål för sin nya klubb, och i sin nionde match så skulle han möta sin före detta klubb, Hamburger SV.
Jag personligen har alltid uppfattat Son som en väldig känslosam individ som har ett gott hjärta. I HSV så var han väldigt mån om att det skulle råda en god stämning i laget, och enligt vad jag har hört så var han en väldigt skojfrisk person som var populär hos alla inom klubben.
Matchen mellan Bayer Leverkusen och Hamburger SV spelade som bekant i lördags, och jag tänker inte gå in på några närmre detaljer kring matchbilden. De flesta vet säkerligen redan att Heung-Min Son gjorde ett hattrick, vilket var hans första hattrick någonsin i Bundesliga. Kul för honom, och det menar jag. Men jag har svårt att glädjas med honom. Och inte bara för att hattricket kom emot den klubb som mitt hjärta slår för, utan för det att han firade målen på ett osmakligt sätt. Han kysste klubbmärket, delade ut slängkyssar till hemmapubliken, gled på knä, gjorde gester och försökte ”tysta” de tillresta HSV-fansen genom att sätta ett finger mot munnen.
Att fira ett mål mot sin före detta klubb kan jag tycka är helt okej, men det beror på vad man hade för relation till den klubb man lämnade. Son var oerhört uppskattad i HSV, en publikfavorit som alltid fick stöd, oavsett vad. Han själv uttalade sig också flera gånger om att Hamburg var hans hem, och att han hade ”die Raute im Herzen” (rutan i hjärtat).
I lördags så fick vi se den sanna sidan av Heung-Min Son. Speciellt då han efter matchen berättade om hur känslosamt han tyckte det var att möte sin gamla klubb, och hur mycket HSV betyder för honom.
Jag hade aldrig kunnat tro att den glada lille sydkoreanen, som man stöttat i vått och torrt, skulle vara en sådan falsk människa. Det gör ont i mig att behöva bevittna och inse detta.
Ännu en gång så har verkligheten visat sitt sanna tryne. Och det är återigen ett fult sådant.
NUR DER HSV
