Vi har gjort det igen
Nu står vi här igen. Vi har klarat det, med minsta möjliga marginal. Under 90 minuter var vi utslagna ur Bundesliga, serien vi tillhört under samtliga säsonger sedan den instiftades 1963. Men ändå fixade vi det. Hur är det ens möjligt? Det måste nästan betraktas som ett mirakel.
I torsdags spelade vi en usel match. Felpassen avlöste varandra, motivationen saknades och precis ingenting stämde. Ändå lyckades vi få oavgjort. Men trots det kändes chanserna inför måndagens returmöte på Wildparkstadion i Karlsruhe minimala. Det går inte att förneka att Karlsruher SC var det hungrigare laget när man ställdes mot varandra på Volksparkstadion och i ärlighetens namn förtjänade de att lämna Hamburg med en betryggande seger i bagaget.
Vi var tvungna att göra mål, helst minst två för att vara på den säkra sidan. Visst inledde vi lovande, men det där sista saknades i avsluten och var det inte vi som brände lägena så var det en storspelande Dirk Orlishausen i målet som stod i vägen. Hoppet levde, men för varje minut som tickade iväg minskades våra chanser och desperationen började lysa i spelarnas ögon.
Med mindre än en kvart kvar hände det som absolut inte fick ske. Karlsruhe gjorde mål. Bollen studsade olyckligt på Rafael van der Vaarts ben när Nicolai Müller skulle spela bort bollen och den före detta HSV-talangen Rouwen Hennings kunde elegant spela fram inhoppande Reinhold Yabo, som retfullt tunnlade René Adler när han rullade in bollen i mål. Jublet visste inga gränser inne på Wildparkstadion när Yabo tillsammans med sina lagkamrater rusade fram till klacken för att fira. En uppflyttning var så gott som klar, samtidigt som HSV såg ut att tvingas flyttas ner.
Tiden den gick och känslorna av obehag och sorg växte sig allt större. Jag minns att jag tänkte på hur otänkbart det var för mig att se Hamburger SV i 2. Bundesliga nästa säsong. För i min värld spelar vi i Bundesliga och ingenting annat. Det finns inte att vi ska spela i andradivisionen.
Klockan tickade över 90 minuter och hemmasupportrarna sjöng för full hals. De var minuter från en uppflyttning, någonting man väntat på i sex år och äntligen skulle man vara tillbaka i finrummet igen. Som de längtade och som de firade. Men då, strax utanför straffområdet, tilldömdes HSV en frispark. Ett mycket bra läge och hade det varit förra säsongen hade jag varit övertygad om att Hakan Calhanoglu skulle satt dit den. Men nu är han ju som bekant någon annanstans och trots att Rafael van der Vaart var kvar på planen kändes det inte troligt att han skulle lyckas sätta dit den. Det var längesedan den gode holländaren levererade med sin frisparksmagi och vad talade för att han skulle lyckas den här gången? Det hade varit för bra för att vara sant i hans sista match för klubben i hans hjärta. Men det var inte han som skulle lägga den. Utan nej, även Marcelo Diaz, spelaren som värvades in i vintras från Basel, men som spenderat mest tid i sjukstugan, stod vid bollen och det var han som klippte till. Pang. Mål. Jag for upp och började skrika som en galning. Hur är det ens möjligt att kunna göra ett sådant mål med den pressen? Det finns inte, speciellt inte när man spelar för HSV, klubben som var dömd att åka ur.
Karlsruhe-supportrarna trodde givetvis inte sina ögon och det gjorde knappt jag heller. Men mål blev det och kort därefter blåste domaren av för fulltid och förlängning väntade. Man såg på Karlsruhe-spelarna och ledarna hur besvikna de var. Förmodligen firade de redan för fullt i sina huvuden, för hur skulle man lyckas tappa sin ledning på övertid? Svaret är en kortväxt chilenare.
Helt plötsligt började jag tro igen. Eller åtminstone hoppas. Chansen fanns ju där, nu var det helt plötsligt fördel oss. I efterhand har jag funderat på om Karlsruhe inte tagit ledningen, hade verkligen vi gjort ett mål då? Det känns inte som det. För innan deras mål stod spelet stilla och jag tror det förblivit så matchen ut om 0-0 stått sig. Så kanske var deras ledningsmål underlaget till deras misslyckande.
Det kändes som att HSV helst ville spela av förlängningen och satsa fullt ut på straffsparkarna, för några lägen skapade man inte utan man inriktade sig istället på att försvara sig när motståndarna gick till attack. Den första förlängningskvarten slutade således mållös och det återstod nu endast 15 minuter innan vi skulle tvingas bevittna en straffläggning modell rysare.
Fem minuter återstod och jag började förbereda mig mentalt på det värsta tänkbara. En jämn straffläggning där vi bränner den avgörande medan Karlsruhe sätter sin och en nedflyttning är ett faktum. Men mitt i mina mardrömstankar händer det ofattbara. Cléber slår in bollen i boxen och mindre än en meter från målet dyker Nicolai Müller upp och slår in den. Jag är helt övertygad om att linjedomaren ska vinka för offside, för inte kan vi väl göra mål där? Men jo, vi gör alltså det vi inte lyckats med en enda gång under säsongen – vänder ett underläge. Den här gången skriker jag inte, jag bara stirrar på tv:n när spelarna firar. Tror inte att det är möjligt.
De sista minuterna kändes på något märkligt sätt och vis trygga. För inte ens när Karlsruhe tilldelades en felaktig straffspark oroade jag mig. Det behövde jag inte heller, för bara sekunder senare blåste domaren av och saken var klar. Vi spelar i Bundesliga även nästa säsong. Vi kan inte åka ur. Vi ÄR Bundesliga.
Jag har full förståelse för de som avskyr oss, de som anser att vi är ett lag som lever på tur. Kanske är det så, jag vet inte. Jag vet inte längre vad jag ska tro på. För hur kan vi för andra året i rad lyckas hålla oss kvar när allting tyder på motsatsen? Förra gången var det tack vare målskillnad, den här gången genom en kvittering på övertid. Självklart lider jag med Karlsruhe, de är värda en uppflyttning men får alltså börja om på ny kula igen. Men en dag som denna har man inte utrymme för att känna medlidande i någon vidare utsträckning, för det är bara glädje och lättnad som strömmar genom kroppen. Glädje, lättnad och förhoppningar om att aldrig någonsin mer i mitt liv behöva uppleva det här igen. För nu måste saker och ting verkligen ske, och det tror jag också det kommer att göra. Ett nytt lag ska byggas och jag är inte dummare än att jag förstår att det kommer ta tid, någonting jag accepterar. Jag vill just nu ingenting hellre än att få en lugn säsong nästa år. En tolfte plats kanske, där de tre avslutande matcherna är utan betydelse. Där det inte spelar någon roll om vi torskar med säg tio mål, för vi har ändå säkrat kontraktet. Jag kan dock inte låta bli att snegla på Borussia Mönchengladbach, som för bara några år sedan var i samma sits som oss men som också lyckades hålla sig kvar och kolla på dem nu. Champions League till hösten och ett lag med så mycket potential att det räcker och blir över. Drömmen är givetvis att det en dag är vi som är där i toppen och jag är säker på att den kan bli verklighet om vi fortsätter jobba åt rätt riktning.
En matchrapport kommer dyka upp under kvällen och så småningom ska den här omtumlade säsongen summeras. Men just nu vill jag bara njuta. För herregud vad skönt det är att vara HSV-supporter en dag som denna.
ZWEITE LIGA – NIEMALS!
