Özil-paradoxen
Är rollen som nummer tio på väg att försvinna?
Tactics mean doing what you can with what you have-
Saul Alinsky
Rollen som playmaker är nyckfull. Man vet aldrig var man har rollen, vet aldrig vart den kommer ta vägen härnäst. För fem år sedan hade den en säker plats på offensivt mittfält i en 4-2-3-1, gå ännu längre tillbaka och den fanns på centralt mittfält i en 4-4-2. Men rollen är inte fast någonstans utan flyter runt mellan åren. Så, var har vi den nu?
Ja, rollen som playmaker idag är oändligt mer komplicerad än den var för 5-10 år sedan. Att bara vara en nyckel till låset i offensiven räcker helt enkelt inte längre, utan dagens mittfältare behöver generellt kunna springa som en gasell, vara rörlig, taktiskt medveten åt båda håll, kunna tackla och ha en bra passningsfot. Naturligtvis är det få spelare som bemästrar allt här, i Bundesliga egentligen bara två- Vidal och Kampl, även om Kimmich är ett löfte värt att hålla koll på även inom denna kategori. Ska man kunna hävda sig som playmaker i dagens fotbollsvärld måste man inneha i alla fall lejonparten av dessa dygder.
Gårdagens nummer 10 är alldeles för begränsad. Spelare som Mesut Özil, James Rodríguez och David Silva måste utvecklas och anpassa sig för att åter kunna hävda sig i elitens elit. Dessa är spelare vars levebröd är att sväva omkring i hålrummet mellan försvar och anfall och vänta på bollar att kunna leverera till en anfallare påväg in i fri yta. De jobbar sällan mycket hemåt, förutom i vissa fall där de hjälper till i den offensiva pressen.
Det jag menar med artikelns rubrik, Özil-paradoxen, är följande. Landet vars liga producerar kanske flest och bäst playmakers a'la nummer 10 är landet som har den mest utvecklade taktiken för att slippa tians begränsningar. Hakan Calhanoglu, Mesut Özil, Max Meyer, Marc Stendera, Yunus Malli, Julian Draxler och Mario Götze är alla bra exempel på playmakers a'la nummer tio som antingen är tyskar eller som slagit genom i en Bundesliga-klubb. Många av dessa är briljanta fotbollspelare med en hisklig blick för spelet, men passar de ännu in?
För om vi tar en kort titt på hur många klubbar i Bundesliga som faktiskt spelar med en klassisk nummer tio är det bara 5 stycken. Så vitt som jag ser det spelar bara Mainz, Augsburg, Bremen, HSV och Wolfsburg regelbundet med en klassisk nummer tio. Nästan alla andra lag spelar med antingen en komplicerad 4-4-2, 3-4-3, 3-5-2 eller 4-3-3 med tre centrala mittfältare varav en tar defensiven. Ta även en titt ut i Europa. Hur många av världens bästa lag spelar ännu med en nummer tio? I toppskiktet är det egentligen endast Arsenal och måhända Spurs. Real Madrid ibland, men deras mittfält är en stor förvirrande röra där alla rör sig fritt och har ingen utmärkande nummer tio.
Taktikens innovation har sprungit ifrån mittfältarna.
Finns det hopp för spelarna som är drillade som tior, då? Absolut, de behöver bara anpassa sig till en ny värld. Vissa har redan gjort det. Hakan Calhanoglu har gått ut på kanten och har genom ett bra samarbete med Brandt hittat en offensiv framgångsformel. Max Meyer har sedan början av säsongen anpassat sig till Weinzierls underliga system och spelar som en skugganfallare i Schalkes 3-5-2 där han både hjälper till på kanterna, i offensiven, press åt olika håll och kommer ofta med offensiva löpningar. Mario Götze har haft problem med sin nya roll som central mittfältare framför suveräne speluppläggaren Weigl och har sedermera fått försöka göra bänken trevlig. Marc Stendera, som såg fantastisk ut när han kom fram, är skadad och jag som Eintrachtler hoppas innerligt att han kan smälta in i Kovac 3-4-3 och bli en skugganfallare. Jag vet inte om det kommer lyckas dock, men det vore en fin syn. Draxler har gått till PSG och frodas i en fri offensiv roll som det ser ut. Yunus Malli fungerade ännu ypperligt som tia hos Mainz, det återstår att se hur han fungerar i Ismaels snarlika system i Wolfsburg. Han hade turen att gå från ett lag till ett annat med en tia kvar, för det finns som sagt inte många kvar.
