Redaktionen sammanfattar säsongen: Tränare
Den tränarcirkus som Bundesliga genomled upplevdes starkast i Stuttgart. Tre olika tränare under en och samma säsong, det har aldrig förut hänt i klubbens historia. Med facit i hand vet vi att det varit många problem med ledningens arbete och kommunikation vilket i sin tur avspeglat sig i spelartrupp och lagledning. Kollega Falk kommer titta närmre på just skötseln av klubben, det finns många frågetecken att reda ut.
Christian Gross
Efter att Gross ledde laget till sin bästa vårsäsong någonsin 2011 vädrade många morgonluft och en topp fem plats kändes inte orealistiskt. Redan under sommaren dök uppgifter upp som syftade till att Gross inte förbett truppen väl nog. Visst började allting väldigt märkligt, först en ytterst stabbig seger i cupen mot 3.Ligalaget Babelsberg sen tre raka förluster i ligan mot Mainz, Dortmund och Freiburg följt av vinst mot Young Boys och Borussia Mönchengladbach. 10-0 på dessa två matcher och allt tycktes vara på rätt väg igen. Men icke, fyra raka utan seger varav tre förluster och en oavgjord i ligaspelet. Så där höll det på och Gross såg allt bistrare ut medan han framförde sin lustiga dans med ett steg framåt och två bakåt. All energi eller snarare euofori från våren var som bortblåst. Laget var förvirrat, ingen verkade veta vad den skulle göra och framförallt väntade de flesta på att någon annan skulle ta ansvar. Små ljusglimtar i Europa League som sagt men positivitet som inte togs med in i liga spelet. Spelarna muttrade om att Gross gått ifrån laget, han verkade inte riktigt bry sig om spelarna och sprickan blev bara större och större. Den 12 oktober var det så förbi. Efter en hemsk förlust hemma mot Frankfurt, med otroligt god hjälp från domaren förvisso, var moralen nere i källaren och Fredi Bobic tog det tuffa men nödvändiga beslutet att skicka Christian Gross på semester. Den så reserverade Gross verkade inte alltför brydd över detta utan lämnade Stuttgart tyst och stilla för att så småningom ta över, hör och häpna, Young Boys. Då det inte fanns någon riktigt bra tränare att tillgå med kort varsel tittade man i de egna leden och därmed plats på scen för:
Jens Keller
13 oktober till 11 december 2010, alltså nästan exakt två månader fick den forne spelaren Keller på sig. Under den korta perioden spelades tretton matcher varav endast fem vanns. Långt ifrån lysande resultat och till stor del handlade det troligen om att han var Christian Gross andretränare. Under den tiden verkade han inte hitta in i laget och det blev inte bättre när klubben annonserade hans befordran. Några spelare uttalade sig med tiden direkt negativt och hävdade att Keller gick bakom ryggen på både Gross och många spelare. Att ta till den assisterande tränaren i ett nödläge som detta kan alltid ifrågasättas. Hur mycket kan en sådan person egentligen tillföra om den redan varit med om den negativa tiden? Finns det verkligen en rimlig chans för en sådan tränare att vända på ett sjunkande skepp? När vi nu vet vad som skulle komma förefaller det mycket troligt att ledningen ville få loss Gross så snabbt som möjligt och under tiden letade man redan efter Kellers efterträdare. Med andra ord var Keller redan dömd i förtid oavsett vilka resultat han fick laget att prestera. Som nämndes i början av stycket lämnade resultaten massor med övrigt att önska och ridån kom väldigt snabbt för Keller. Näste man till rakning blev:
Bruno Labbadia
12 december var han på plats, vår tredje tränare för säsongen. Kråkorna kraxade från dag ett, det är ingen underdrift. Bruno Labbadia har en lång spelarkarriär bakom sig och hans meriter är verkligen ok med två mästerskap och en cupvinst. 557 matcher i 1. och 2. Bundesliga, 203 mål låter tala för sig. Som tränare i den högsta serien är han dock grön, en säsong med Leverkusen där han fick lämna, en säsong med Hamburg där han mötte samma öde. Märkvärdigt är att han i dessa båda klubbar fick lagen att prestera väldigt bra inledningsvis men efter hand gick det allt sämre. Framförallt hade Labbadia aldrig tränat ett lag som låg så pass illa till i tabellen. Många kritiska röster sålunda och allt att bevisa för både laget och Labbadia. Efter att ha sett en intervju gjord dagen efter att kontraktet säkrats är jag övertygad att Labbadias motgånger blev till något positivt för VfB. Här kom en tränare som fått stå vid sidan och när han fick chansen igen tog han den genom att vara målmedeveten men samtidigt väldigt ödmjuk. Labbadia gick tillbaka till sin egen bakgrund, alla de klubbar han spelat för och där upplevt goda och dåliga tider. Dessa saker gjorde att han efterhand fann lagets kärna och fick spelarna att vilja kämpa för den röda bröstringen igen. Laget vände hopplösa underlägen, man vann andra matcher övertygande, emellanåt dök blindksär upp men i kommande match var man på rätt sida igen. Fredi Bobic tog alltså rätt beslut och Labbadias kontrakt förlängdes som belöning. I nuläget har träningen börjat dra igång igen för laget samtidigt som planerna smids för den kommande säsongen. Med rätt stomme och de rätta förberedelserna finns här ett embryo för ett lag som åter igen kan blicka uppåt mot Europaplatserna.
