Stuttgart im freien Fall #1 : Ursachen und Wirkungen
Under landskampsperioden tänkte jag kortfattat sammanfatta staden och klubben i fritt fall. Välkomna till "Stuttgart im freien Fall"
Vi kan röra oss tillbaka några år. Det började liksom då.
VfB Stuttgart vann ligan 2007.Överraskande naturligtvis men med ett lag som under flera år vuxit ihop och baserats på det som en gång kallats de unga vildarna. Med Felix Magaths tankar i början av årtusendet och unga spelare som Hleb, Gomez,Hinkel och sedermera Khedira, Tasci och Hildebrand så tog man titeln 2007 efter mål av Khedira mot Energie Cottbus.
Vi kanske inte riktigt skall gå så långt tillbaka som att starta analysen därifrån, men man kan nästan göra det för efter detta har det varit ett fullkomligt kaos av tränare, sportchefer, schismer, baktalande, skandaler och sportslig nedåtgående cirkel. En gång sedan dess har VfB varit nära att sniffa på en titel. Våren 2013 då man gick till cupfinal och förlorade mot Bayern München.
Mellan 2007 och 2013 avverkade VfB tränare på löpande band. Mästartränaren Veh fick gå 2008, sedan kom Widmayer, Babbel, Gross och Keller innan man bestämde sig för Bruno Labbadia, som faktiskt höll ut i tre år innan han fick sparken efter att under 2012/2013 levererat ett resultat som VfB inte haft på många år.
Nu börjar karusellen. Har ni köpt biljetter?
Sedan tio år tillbaka har VfB Stuttgart genomlidit ett helvete när det gäller spelare, tränare, styrelse, fans och struktur.
Vad baseras det på? Mycket har handlat om ekonomin i klubben, kostnader för ombyggnation av stadion, därtill uteblivna framgångar. misslyckade värvningar, ett utvecklat lynne för att gnälla, gnata, underminera och förstöra likt en hel del av de schwäbiska gamla dygderna.
VfB har under de senaste tio säsongerna haft två stycken säsonger som satt avtryck i historien. 2017/18 kom man på åttonde plats och likaså säsongen 2020/21 med en nionde plats. Resten av perioden har varit ett grekiskt drama med sparkade tränare, sportchefer som lämnat ett konstigt arv efter sig, nya strukturer inom föreningen med egna idéer och egna tankar kring klubbens utveckling och funktioner.
Ett axplock
Tränare: Sedan man sparkade Labbadia hösten 2013 har klubben haft 11 tränare. Elva(!)
Av dessa tränare finns mycket att kommentera. Framför allt en del utnämningar som redan innan utnämningen kastades framför den stora plogen. Tayfun Korkut kom med besudlat rykte och bedrövliga resultat. Han hade fansen emot sig från start och trots att han levererade bra resultat så hade han hela tiden motvind. Thomas Schneider - en klubbikon som senare skulle hjälpa Jogi Löw- ersatte Labbadia och det var hans första tränarjobb. Det gick inte alls. Sparken efter ett halvår. Holländaren och den väldigt yvige och karismatiske Jos Lukuhay ställdes emot ett lag med stark karaktär och en stark ledning. Det höll i några månader.
Den nuvarande utnämningen av Labbadia återkommer jag till i nästa artikel.
Sportchef
Ja eller vad kallas det. Ibland heter det "Manager", ibland "Sport-Vorstand" ibland "Sportlicher Leiter". Mytcket hängde ihop med hur VfB under resans gång bildade ett "Fussball-AG" och fick en sportchef inom forbollen som skulle rapportera till en VD för fotbollen. Hur mycket makt fick denne när det blåste. Horst Heldt försvann, in med Schindelmeiser, sedan Hitzlsperger, Mislintat och nu Wohlgemuth. Var och en av dessa är extremt erfarna och har idéer om hur de vill förändra klubben, transfers, talangutveckling, bilda ett s.k NLZ och samtidigt vara en länk mellan tränare och ledningen av klubben.
President
Förvisso har Claus Vogt varit chef för VfB de senaste fem åren, men hans period som Club-President har inte varit utan rabalder. Röstfiske, röstfusk, bråk med Thomas HItzlsperger, när han var chef för fotbollsdelen i klubben, stora bråk i ledningen där hans ledarstil sägs vara dominant och osympatisk. Före honom var det Wolfgang Dietrich, som aldrig gillades av fansen, Gerd Mäuser och Bernd Wahler som någon form av interimschefer utan större stöd. Men det är svårt i Schwaben för man tittar tillbaka på Edwin Staudts tid som president och före honom den legendariske MV. Då var det ordning på torpet. Oredan var borta, klubben kunde arbeta ostört med spelare och talanger och ekonomin var i bra skick.
Värvningarna
Lägger man där till, som extra krydda, VfBs miserabla värvningspolicy det senaste decenniet så hittar man de sista ingrediensen i varför VfB inte lyckats i sina ansträngningar. Det har varit en mängd spelare som passerat förbi VfB under åren och väldigt få av dem är att betrakta som lyckträffar. I dagens VfB så är väl Wataro Endo, Mavropanos och Ito att se som riktigt bra värvningar. Silas har fortfarande möjlighet att slå igenom, men där är juryn fortfarande ute. Mycket handlar naturligtvis om fotbollschefens transferidéer tillsammans med de myckna tränarna som passerat. Jag tyckte mig se en bra trend när Matarazzo och Mislintat började värva ihop ungdomar, men då framgångarna uteblev så började även denna policy ifrågasättas. Rent krasst har det varit på tok för lite kvalitet i spelarna som kommit. Dussinspelare som Anastasios Donis, Pablo Maffeo, Phillip Förster, Hamadi Al-Ghaddoui,Mateo Klimowicz, Roberto Massimo med flera.
Naturligtvis i denna stora gryta så får man kasta in en hel mängd ekonomiska transaktioner. VfBs arena - Mercedes-Benz Arena byggdes om för 15 år sedan och har därefter genomgått stora förändringar. Detta har VfB tillsammans med sponsorer och lokala regeringen fått betala. Detta har präglat transferperioder och ekonomin och ibland omöjliggjort de stora satsningarna. Samtidigt påverkar naturligtvis de myckna sparkningarna av tränare som anställs på föera år och sparkas med lön efter ett år.
Hursomhelst.. ett axplock av den röra som lett till att VfB idag ligger sist i Bundesliga.
