Kärlek, Lidelse och Passion
Argentina är ute ur fotbolls-VM och det lämnar en bitter smak av tomhet, uppgivenhet men även stolthet. Spelet som de blåvitrandiga har bjudit på har stundtals varit bländande och en hel fotbollsvärld har kunnat följa ett landslag som visat stort självförtroende och disciplin.
Jag satt själv på stadion i Gelsenkirchen, mitt i den argentinska klacken, under matchen mot Serbien & Montenegro och om gulddrömmarna ständigt varit närvarande växte dom ordentligt efter den uppvisningen. Vi fick se yrvädret Maxi Rodriguez skjuta ett noll efter bara dryga fem minuter. Knappa halvtimmen senare visade Argentina att allt prat om att snabba omställningar och få passningar var bästa sättet att anfalla, hade sina undantag. I en minut höll man bollen inom laget innan Crespo klackade fram den till den underbare Esteban Cambiasso och 2-0 målet är bland de vackraste målen jag någonsin sett. ”Den lille Kaninen” Saviola skuttade runt, Ayala och Heinze hade total koll på de långa serberna och på mitten visade Javier Mascherano sin fulla potential. Leo Messi gjorde VM-debut, Carlos Tevez likaså och båda hamnade i målprotokollet tillsammans med Hernan Crespo. Det var en fantastisk eftermiddag i Tyskland och den viskade om någonting stort, spännande och intressant. Kanske var det Argentinas tur att få vinna fotbolls VM igen?
Traditionens makt är dock stor i fotboll. Väldigt stor. Tyskland är alltid starka och går nästan alltid långt. Hemmalagen är alltid starka och går alltid långt. Det kunde väl bara gå på ett sätt? Vi som med viss nervositet sett Argentina klara sig vidare från åttondelen efter Maxis fantastiska mål såg med tillförsikt fram emot kvartsfinalmötet mot den europeiska stormakten. Roberto Ayala mötte en hörna och helt plötsligt såg vi en semifinal hägra. Traditionens makt är dock stor i fotboll. Vi hoppades, vi trodde och vi led passionerat ända fram tills Jens Lehmann reste sig upp och mötte sin medspelare i ett glädjerus som blossat upp i Berlin.
Jag läste i en artikel att engelsmännen i EM och VM sammanhang missat 10 av 31 straffar. Motsvarande siffra för Tyskland var en av 24. Vad den är för Argentina vet jag inte. Vad jag vet är att Maradona missade 90, Crespo 98 och att Ayala och Cambiasso missade 2006.
I december förra året satt jag på ett kokande La Bombonera i Buenos Aires och såg hur Boca Juniors och mexikanska Pumas spelade final i Copa Sudamericana. Matchen gick till straffar och Bocas målvakt, den väldige Roberto ”Pato” Abbondanzieri räddade två av de fem första.
I den sjätte omgången gick den mexikanska straffen i stolpen och när Hugo Ibarra var på väg fram för att sätta dit nådastöten och ge guldet till Boca blev han stoppad av sin egen målvakt. Pato Abbondanzieri tog själv hand om bollen och dunkade obarmhärtigt in det avgörande målet och maken till extas har jag nog aldrig upplevt. Ironin grinade därför sydamerikanerna i ansiktet igår när den på förhand ifrågasatte Pato, som under turneringen visat sig vara en säker klippa där bak, skadade sig i den 70:e minuten och tvingades utgå. Det är en hypotes, men jag tror att Argentina hade kunnat vinna med Pato mellan stolparna. In kom en ouppvärmd Leo Franco och denne fick efter drygt tio minuter på planen hämta ut bollen ur eget mål.
Jens Lehmann var ordentligt förberedd. Det ryktas till och med om en lapp i strumpan för att utläsa var argentinarna troligtvis skulle lägga sina straffar. Julio Cruz gjorde mål och Maxi Rodriguez likaså, trots att tysken gick rätt på båda straffarna. Roberto Ayala la en exakt likadan straff som han gjorde mot England 98, den gången stod målvakten på fel ben, den här gången låg målvakten redan på marken och väntade på bollen. När Tyskland efter fyra raka straffmål var på god väg mot semifinal skickade Argentina fram Esteban Cambiasso, den vänsterfotade eleganten som i Confederations Cup förra året slog in den avgörande straffen mot Mexiko i semifinalen. Den här straffen var inte riktigt lika vass och Lehmann gick självklart åt rätt håll. Ridå. En förkrossad Cambiasso leddes av planen av en ledare samtidigt som frustrerade lagkamrater befann sig i något slags tumult med tyskarna.
Besvikelsen ligger fortfarande kvar och kommer att göra så länge. Vi som följt laget och dess spelare kan dock i alla fall konstatera att de bjöd oss på så mycket som de bara kunde. De har varit veckor av glädje, beundran och förväntan men det fick ett bittert slut på stadion i Berlin. Det var väldigt nära den här gången, men att slå Tyskland på straffar i Tyskland måste vara snudd på omöjligt om man ser till traditionen. Och traditions makt är stor i fotboll.
VM 2006 är över för Argentina. Vi hoppades, vi trodde och vi led passionerat. Om fyra år är det dags igen.
Esteban Cambiasso får slutordet: We're still standing tall. We outclassed them and we can go home with our heads held high.
