Krönika: Till José Pekermans försvar
Argentina är ute ut VM. Ett faktum som fortfarande är svårsmält och som av många måste beskyllas på specifika personer. Pekerman har under sin tid som förbundskapten anklagats och ifrågasatts av många, speciellt nu efter förlusten mot Tyskland, men förtjänar han verkligen all denna kritik?
Efter kvartsfinalförlusten mot Tyskland har speciellt två personer satts i fokus, domaren och José Pekerman. Den sistnämnde utsattes av många för hård kritik efter att han bland annat bytt ut Riquelme och valt en mer defensiv taktik efter Ayalas ledningsmål. Argentina släppte som bekant in ett mål endast tio minuter ifrån slutet och till slut avgjorde Tyskland på straffar. Under presskonferensen efteråt förklarade förbundskaptenen att han inte vill fortsätta i sin nuvarande position och menar att det är dags att överlåta arbetet med Argentinas landslag till någon annan.
Efter en förlust som denna letar många kritiker efter någon att skylla på. Ibland väljer de domaren, ibland väljer de tränaren och ibland väljer de båda två. Om jag ska välja den som starkast missgynnade Argentina i jakten på segern, väljer jag domaren, som jag skrev i min tidigare artikel. Enligt min åsikt är det dock synd att Pekerman väljer att avgå, det var inte hans fel att Argentina inte gick vidare. Visst har han tagit ett och ett annat märkligt beslut genom åren, som även gjort mig rasande, och visst är det en tränare som är svår att förstå sig på. Men med Pekerman som förbundskapten har vi, till skillnad från exempelvis Frankrike och Brasilien, haft en tränare med en klar spelidé och som tror på vad han gör. Han har alltid haft en tanke bakom sina beslut, även om det inte alltid har gått som han tänkt sig.
Om vi nu ska ta ett konkret och färskt exempel och titta tillbaka på matchen mot Tyskland, därför det är en match som i mångt och mycket förklarar det jag skrev ovan. Pekerman har fått skarp kritik från många håll för att ha bytt ut Riquelme och Crespo vid ledning med 1-0. Cambiasso, som borde vara given i startelvan, bytte av Riquelme medan Julio Cruz, tveksam medverkan i truppen, bytte av Crespo. Med facit i hand var det två felaktiga byten. Strax efter det att Cruz kommit in, kvitterade Klose och Argentina lyckades, mycket tack vare Riquelmes frånvaro, inte etablera något tryck mot det tyska målet. Det som många glömmer bort är dock att Pekerman aldrig hade facitet i hand när han genomförde de två bytena. Det är lätt att vara efterklok. Bytena var dock inte helt tanklösa när de genomfördes. Med Cruz på planen hade vi styrka i såväl offensivt och defensivt luftrum plus att han är en bra målgörare, 15 mål för Inter under den gångna säsongen vittnar om det. Varför han inte valde att byta ut Lucho Gonzalez före Riquelme, kan enkelt förklaras med att Lucho har en större arbetskapacitet, i försvarsspelet, än Riquelme, och han kan dessutom ta tag i spelet framåt. Egentligen ingen dum tanke från Pekermans sida.
Resultatet blev dock att Cruz aldrig riktigt kom till sin rätt i matchen och att Lucho aldrig lyckades ersätta Riquelme som playmaker, men det är lätt att vara efterklok. En annan sak som signifierar Pekerman som tränare är att han tror på sina spelare. Han trodde på att Cruz skulle göra ett bra arbete därför han visste att Cruz hade kvalitén att göra det, likaså med Luiz. Med facit i hand så lyckades taktiken inte, men det fanns som sagt en tanke bakom det som vi från början trodde var ren idioti. Det stora, kanske ödesdigra, problemet i matchen var dock att Abbondanzieri, vår målvakt som spelat stabilt genom hela turneringen, tvingades utgå efter det att Klose bokstavligen talat flugit in i honom med knäet först. En ouppvärmd Leo Franco fick göra VM-debut på värsta tänkbara sätt. Vi förlorade inte bara en mycket bra målvakt i och med skadan, Pekerman blev också bestulen på ett mycket, mycket viktigt byte. Ett byte är obeskrivligt viktigt i en sådan här match och även detta missgynnade Pekermans chanser att påverka matchbilden. Om tysklands mål skett tre minuter tidigare, när Cruz ännu inte blivit inbytt, hade bytet förmodligen varit ämnat för Messi som garanterat fått fart på anfallsspelet i jakten på ett ytterligare ledningsmål. Ett ytterligare exempel på ren otur som spelade stor roll och som Pekerman får betala för.
Frågan är dock om allt detta överhuvudtaget skulle ha diskuterats om Argentina fått straffen som man faktiskt skulle ha när Rodriguez blivit fälld? Eller om Argentina gått segrande ur straffsparkstävlingen? Jag skulle inte tro det.
Du som läser detta behöver inte hålla med mig alls. Pekerman kan fortsätta vara din syndare och hackkyckling nummer ett. Men glöm inte bort vad han gjort för argentinsk fotboll under de här två åren som förbundskapten. Resultaten talar för sig själva: delad segrare i den sydamerikanska VM-kvalgruppen, finalister i Confederations Cup, slutsegrare i dödens grupp efter att ha bjudit på turneringens största utspelning och ett utav historiens vackraste VM-mål och slutligen kvartsfinalister utan att ha förlorat en enda match i VM under ordinarie speltid. Förutom resultaten är detta också en epok där Argentina tog sig tillbaka till världsfotbollens topp. Det gick dåligt 98, det gick ännu sämre 2002 men spelet lossnade trots allt 2006. Rent truppmässigt så skiljer sig inte Argentina märkbart under de tre turneringarna, vi har alltid haft ett stjärnspäckat lag, men under Pekerman har varje spelare vetat sin roll, tack vare hans klara spelidé, och det har gett resultat. Argentina visade under turneringens gång att man kan spela fotboll. Till skillnad från de klara semifinalisterna har man spelat en både underhållande och effektiv fotboll, någonting som man inte lyckats kombinera sedan Maradonas tid. Argentina må vara ute, men man spelade turneringens bästa fotboll och man förlorade på ett sätt som egentligen inte har så mycket med fotboll att göra, nämligen på straffar. Trots att det känns otroligt mörkt så förlorade vi med flaggan i topp, med vetskapen om att världen nu vet att Argentina verkligen är en världsnation i fotboll och att vi har bevisat det. Mycket av denna beröm ska Pekerman ha, utan honom hade detta inte varit möjligt.
Jag återkommer hela tiden till samma slutsats: skillnaden mellan vinst och förlust, succé och fiasko, hjälte och syndabock, glädje och tårar är ibland läskigt liten. Men så är det i fotboll, det är något som vi alla passionerade fotbollsfanatiker, oavsett nationalitet och landslag, måste acceptera, och vi måste gå vidare i livet. Ett nytt VM kommer, även om det känns väldigt, väldigt långt borta, och då har vi förhoppningsvis ett ännu bättre material att arbeta med, frågan är dock om vi hittar en lika skicklig förbundskapten.
