Argentinas VM-historia del 3
Alla vägar bär till Rom, även det argentinska fotbollslandslagets. 1990 hölls fotbolls-VM i Italien men Argentinas väg till finalen i Rom var allt annat än rak.
På jättelika San Siro stadion i Milano förlorade de regerande mästarna öppningsmatchen mot VM-debutanterna Kamerun med 1-0.
– Vi hade sämre inställning än TV-apparaterna i Villa Fiorito, skrev Diego Maradona i sin självbiografi. (Villa Fiorito är den fattiga stadsdel i Buenos Aires där Maradona växte upp).
Dock reste sig laget och vann med 2-0 mot Sovjet i en märklig match. Märklig dels för att Argentinas målvakt Pumpido bröt benet i närkamp med en lagkamrat och dels för att Maradona återigen använde sig av handen utan att domaren såg det. Den här gången för att rädda en sovjetisk nick på mållinjen. I Pumpiods frånvaro kom en ny målvakt in vid namn Sergio Goycochea, och det skulle visa sig senare i turneringen att bytet inte var en försvagning. I sista gruppspelsmatchen tog laget ledningen mot Rumänien men lyckades inte hålla resultatet och rumänerna kvitterade. Argentina gick visserligen vidare, men bara som en av de bästa treorna och hade imponerat föga.
I åttondelsfinalen ställdes man återigen mot antagonisten Brasilien. Från guldlaget fyra år tidigare var det egentligen bara Maradona som fortfarande höll exceptionell klass. Brassarna var totalt överlägsna men när Diego Maradona fick bollen på mittplan sysselsatte han på egen hand fyra fem spelare och stack in en perfekt passning till Claudio Canigga som rundade målvakten och placerade in matchens enda mål. Senare har det kommit ut att argentinarna drogade brasseförsvararen Brancos vatten så att denne kom ur balans. Ingenting är dock bevisat, även om vissa argentinska spelare inte förnekat anklagelserna. Hur som helst hade Argentina återigen tagit sig vidare utan att imponera och de var inte färdiga på långa vägar.
Kvartsfinalen vanns efter en dramatisk straffläggning mot Jugoslavien. Maradona anförtroddes givetvis en men världens bästa spelare slog en katastrofalt dålig straff och höll på att bli syndabock. Målvakten Goycochea räddade emellertid laget vidare till en semifinal som skulle spelas mot Italien i Neapel, Maradonas dåvarande hemstad.
Hur många av de italienska fansen på San Paolo stadion i Neapel som höll på Maradonas Argentina under semifinalen får vi aldrig veta. Men att det var många och att Napoli fansen föredrog sin älskade Maradona före de, som de ansåg, rika snobbarna i norra Italien, är ingen hemlighet. När spelarna gick in på planen möttes de av banderoller med texter som ”Diego i våra hjärtan – Italien i våra sånger”. Italienarna tog ledningen men Claudio Canigga nickade in Argentinas kvittering och matchen slutade 1-1. Återigen straffar och återigen Maradona. Straffen liknade den från Jugoslavienmatchen men den italienska målvakten gick åt fel håll. Missar av Donadoni och Serena förvandlade de italienska gulddrömmarna till grus, i alla fall till brons. Andramålvakten före turneringen, Sergio Goycochea, var lysande när det vankades straffar och blev återigen matchvinnare när Argentina vann ännu en straffläggning och var klar för sin andra raka VM-final.
Finalen kom att bli en repris av den från Mexico fyra år tidigare. Den här gången saknades dock all den finess och elegans som kännetecknade Argentina från den turneringen. Kvar i laget fanns nu bara försvararen Ruggeri, anfallaren Burruchaga och Diego Maradona. Dessutom saknades målskytten Canigga på grund av avstängning, efter att denne mycket onödigt dragit på sig ett gult kort för hands på mittplan i semifinalen. Tyskland var det bättre laget och malde ner sina motståndare som drog på sig två röda kort. När fem minuter återstod av matchen fick tyskarna en tveksam straff och den här gången kunde inte ens Goycochea rädda. Andreas Brehme gjorde mål, Tyskland blev världsmästare, och en gråtande Maradona fick ta emot vad som kom att bli hans sista VM-medalj, en av silver.
www.fifa.com
Jag är El Diego
