Argentinas VM-historia: Tyskland 2006
Ett som vanligt favorittippat Argentina anlände till Tyskland i början av juni 2006 med en trupp som var lika imponerande som den som åkte ut med svansen mellan benen fyra år tidigare i ett soligt Miyagi, Japan. Om den förlusten sved för argentinarna var det förmodligen ändå ingenting mot den som komma skulle några veckor senare. Ett fullsat stadion i Berlin, ett gäng osportsliga tyskar, ett par nervösa straffar, en gråtande Cambiasso och ett slagsmål på planen är Argentinas senaste minnesbilder från The Greatest show on earth.
I grupp C fanns förutom Albicelestes även Holland, Serbien & Montenegro och Elfenbenskusten. Den klart tuffaste gruppen även denna gång för argentinarna alltså. Samtidigt hade man fått se Brasilien och värdnationen Tyskland som vanligt lottas in i busenkla grupper. Det viskades på många håll, inte bara från Argentina, om uppgjorda lottningar som skulle främja drömfinalen mellan Brasilien och värdnationen.
Förbundskapten för de blåvitrandiga var José Pekerman och denne hade i maj gjort sig ovän med majoriteten av den argentinska befolkningen, och blivit idiotförklarad av majoriteten av den fotbollskunniga världen. Anledningen? Killar som Nicolas Burdisso, Lionel Scaloni, Rodrigo Palacio och Leandro Cufre ingick i den 23-manna trupp som skickades till Tyskland. Inget konstigt i det kanske kan tyckas – förrän man ser vilka killar som inte fick följa med. Javier Zanetti, Walter Samuel, Martin Demichelis och Juan Sebastian Veron var inte ens aktuella för Pekermans trupp.
Anledningen, som Pekerman förmodligen kommer neka även på sin dödsbädd, är välkänd. Under sina år som förbundskapten för U-landslagen hade Pekerman byggt upp en nära relation till många spelare. Majoriteten av alla som var med i Tyskland hade någon gång spelat där. Pekermans absoluta favoritspelare hette Juan Pablo Sorín. Många var förvånade över att inte Roberto Ayala fick bindeln men Pekerman var obeveklig. Att Sorín och Veron inte drog jämnt var ingen hemlighet. Zanetti och Samuel som tillhörde Inter där även Veron spelade misstänks helt enkelt ha hamnat emellan. Detta blir extra tydligt när man ser att Nicolas Burdisso fick spela de tre första matcherna från start i VM, samtidigt som Samuel och Zanetti som hållit honom på bänken under hela säsongen med Inter alltså inte ens fick åka med. Det var många fotbollshjärtan som brast i gråt över det beslutet.
Gruppspelet
Inledningsmatchen spelades i Hamburg med en elva som bestod av Abbondanzieri, Burdisso, Ayala, Heinze, Sorín, Mascherano, Cambiasso, Riquelme, Maxi Rodriguez, Saviola och Crespo. Juan Roman Riquelme var stor segerorganisatör och slog frisparken som Crespo gjorde ett noll på. En stund senare slog han en fantastisk djupledsboll till Javier Saviola som stötte in två noll till Argentina i första halvlek. Elfenbenskusten reducerade i slutminuterna men Argentinas seger var aldrig hotad.
Match nummer två spelades i Gelsenkirchen mot Serbien & Montenegro. Jag var själv på plats i Tyskland och fick tag på ett par svindyra biljetter av en vänlig argentinare. Hamnade mitt i den argentinska klacken i hörnan av ena kortsidan, högt upp. Platsen var suverän och jag glömmer aldrig fansen, sångerna och målfesten. Det tog fem minuter innan Argentina tog ledningen när Maxi Rodriguez sprang igenom och pangade in bollen i målet nedanför oss. Lucho Gonzalez, som tagit Cambiassos plats, på mitten tvingades bryta ganska tidigt. Ersättaren var sen inblandad i det mål som jag tycker var VM:s vackraste. Argentina höll bollen inom laget på offensiv planhalva i en dryg minut innan man satte in stöten, och det mesta gick på en-touch. Cambiasso fram till Crespo, klack tillbaka till Cambiasso som slog till med en vrist rakt upp i nättaket. Att ens försöka förklara stämningen på läktaren känns löjligt.
Innan första halvlek var slut hade Maxi gjort tre noll och när Argentina i slutet av matchen bytte in ungtupparna Messi och Tevez kom det ännu mera mål. Båda två blev målskyttar i sin VM-debut och Crespo gjorde sitt andra mål på lika många matcher. Den soliga eftermiddagen i Gelsenkirchen var magisk – ett minne för livet.
Både Holland och Argentina var klara för slutspel inför sista omgången vilket bäddade för en tråkig 0-0 match. Argentina bevakade gruppsegern på målskillnad mot ett Holland som verkade rätt nöjda med att bara spela av matchen. Portugal eller Mexiko kändes uppenbarligen som sak samma. De två b-elvorna genomförde en träningsmatch till många supportrars stora besvikelse. Den här matchen var ju annars på förhand en av de intressantaste i hela gruppspelet.
Åttondelsfinal
Albicelestes reste till Leipzig för åttondelsfinal mot Mexiko. Det skulle komma att bli en VM:s bästa matcher. Redan i den sjätte minuten kom första målet men det var något överraskande de grönklädda som gjorde det. Rafael Marquez lämnades ensam vid bortre stolpen på vad som såg ut att vara en inövad frisparksvariant, 1-0 till Mexiko. Det tog dock inte många minuter för Argentina att replikera. Riquelme slog hörnan som Crespo styrde in vid första stolpen. En mexikansk skalle kan ha varit på bollen men Crespo tilldelades målet, som var hans tredje för turneringen. Dessvärre blev det också hans sista.
Några fler mål blev det inte under de 90 ordinarie minuterna även om det var nära. Båda lagen hade flera bra chanser att avgöra och Mexiko var absolut inte sämre än Argentina. Jag minns dock att det hela tiden kändes som att Argentina var numret större och till slut skulle avgöra. Att avgörandet hade kommit trodde jag och de flesta med mig, när Argentina i matchens sista övertidsminut fik in bollen bakom Sanchez i Mexikos mål. Domaren hade dessvärre hittat en mycket tvivelaktig offside och förlängning vidtog.
I den 98:e minuten kom så avgörandet och sekvensen som avgjorde var verkligen något utöver det vanliga. Juan Pablo Sorín slog en höjdboll upp till Maxi Rodriguez som stod med ryggen mot mål strax utanför straffområdet. Han tar emot bollen på bröstet, styr den framåt och klipper till med vänsterfoten. Bollen går i en fantastisk båge över Sanchez och landar i bortre hörnet, 2-1 till Argentina. Mexiko orkade aldrig pressa för ett kvitteringsmål och Argentina var klara för kvartsfinal mot värdlandet Tyskland.
Kvartsfinal
Eftermiddagen i Berlin är det många som vill glömma. Det är än idag en ångestladdad upplevelse även om man bara såg matchen framför tv:n. Argentina gjorde en strålande försvarsinsats och var tio minuter från sin första VM-semifinal sedan 1990. Tio minuter ifrån...
Vi tar det från början. Pekerman gjorde några ändringar i sin annars traditionella startelva och satte in Coloccini som högerback, Lucho Gonzalez in från start istället för Cambiasso och på topp fick Crespo sällskap av Tevez istället för Saviola. Första halvlek var ganska tempofattig. Båda lagen kände på varandra. Det var varmt, tempot lågt, målchanserna obefintliga men anspänningen enorm. Det märktes att det var en extremt viktig match, ett tungviktsmöte mellan två av fotbollsvärldens stora. Allt stod på spel.
Andra halvlek hade precis börjat. Riquelme slog ännu en hörna. Roberto ”El Ratton” Ayala mötte med pannan och trots att han var hårt trängd fick han iväg en bra nick. 1-0 Argentina!
Vad som följde därefter är dessvärre en plågsam minnesbild av att allt som kan gå fel också gör det. Tyskarna fick lite mera ytor, argentinarna drog sig automatiskt hemåt. Tyskarna fick frisparkar i det oändliga och argentinarna varnades alltför lätt. Abbondanzieri går upp på en tysk hörna, får ett knä i sidan och blir liggande. Förstemålvakten och den under turneringen så säkra sista utposten tvingas avbryta. In kommer en ouppvärmd Leo Franco. Tio minuter senare fick han hämta bollen ur eget mål. Miroslav Klose nickade in kvitteringen tio minuter från slutet och Argentina som haft kontroll på händelserna fram tills nu stod helt plötsligt i en knepig situation.
Pekerman hade bytt ut både Crespo och Riquelme, och även om ersättarna inte var några duvungar och även om bytena var korrekta när de gjordes, så stod Argentina nu utan snabbhet och med försvagad spets där fram. Cambiasso ersatte Riquelme och Lucho tog klivet upp som spelfördelare. Cruz gick in istället för Crespo och hans förmåga att vinna höjdbollar och hålla i bollen på offensiv planhalva var ingen dum ide av Pekerman. Bytena skedde dock några minuter innan tyskarnas kvittering och nu kunde Pekerman inte göra något från bänken eftersom han dessutom tvingats byta målvakt.
Med bara minuter kvar tar sig Maxi Rodriguez in i straffområdet. Det är klar kontakt med den tyska försvararen. Domaren bedömer det dock som att Maxi faller alltför lätt och varnar argentinaren. I vilken annan match som helst, i vilket annat läge som helst hade domaren utan tvekan kunnat blåsa straff, det blåses ständigt för mindre förseelser. Att Argentina skulle få straff mot Tyskland i Tyskland när det stod ett ett med fem minuter kvar av en kvartsfinal i VM – inte en chans. Inte en djävla chans.
Förlängningen spelades av utan att något av lagen förmådde avgöra. Straffar väntade. I vanliga fall är straffar en nervös väntan på vad man kallar för ”lotteri”. Att möta Tyskland på straffar är inget annat än en plågsam väntan på sin egen begravning. Att slå Tyskland på straffar är nästan omöjligt. Att slå Tyskland på straffar i Tyskland, när speakern dessutom trotsar FIFA-reglerna och manar på publiken att heja på hemmalaget, är nog det närmaste man kommer ordet omöjligt i fotbollssammanhang. Argentinarna var slagna på förhand, dessutom hade man ju sin förstemålvakt och straffspecialist skadad i omklädningsrummet. Julio Cruz och Maxi Rodriguez gjorde mål på sina straffar. Roberto Ayala och Esteban Cambiasso blev de olyckliga som fick känna skulden.
Ingen skugga föll dock över Argentina. Laget stod för turneringens kanske bästa fotboll och man visade i kvartsfinalen att man var ett bättre lag än Tyskland som behövde hjälp av både den tolfte och trettonde spelaren för att hålla stången. Matchen hade kunnat spelas om i det oändliga, jag tror inte Argentina hade vunnit om de så fått femtio försök. Det var en sån där uppgift som helt enkelt inte var möjlig att övervinna. Tyskland vann inte matchen, det var Argentina som förlorade den. Det mesta som kunde gå fel gick fel och känslan av att Argentina nästan var dömda på förhand strödde salt i de vidöppna såren. Hånfulla tyska spelare visade sig sedan från sin sämsta sida och besvikna, uppretade argentinare gav sig iväg på desperata hämndaktioner för att få utlopp för sin frustration och besvikelse. Det blev ett slagsmål på planen som dock lugnades ner ganska snabbt.
Cambiasso var inte den enda som grät. Förlusten var fruktansvärd. Det gjorde ont att se spelarna så besvikna och att rättvisa inte existerar i fotboll blev extra tydligt den dagen. Få gånger har jag därför känt sådan skadeglädje som när Fabio Grosso några dagar senare skickade in 1-0 för Italien mot Tyskland i semifinalens allra sista minut. Ett överskattat Tyskland gick miste om finalplatsen men om detta var till någon tröst för argentinarna har jag dock ingen aning om.
