Krönika: En osäker framtid med Maradona
Diego Armando Maradona tar över efter Alfio Basile. Förbundshuvud Grondonas val var inte oväntat men både kontroversiellt och riskabelt.
Argentina älskar Diego, och Diego älskar Argentina. Ända sedan han avslutade sin karriär som fotbollsspelare, har drömmen varit att en dag få leda det argentinska landslaget. Det landslag han under sina bästa år som fotbollsspelare, då han kanske nådde högre än någon annan, ledde till både VM-guld och silver. Imorgon, på sin 48:e födelsedag, kommer han officiellt presenteras som Argentinas nya förbundskapten, och resan mot drömmen om ytterliggare ett guld med landslaget tar sin början.
Det hela är mycket romantiskt. Det är även mycket typiskt Argentinskt. Det är impulsivt, det är vackert men samtidigt inte helt genomtänkt och sannerligen riskabelt. Det argentinska landslaget går nu in i den kanske mest osäkra perioden någonsin och känslan är att det faktiskt kan sluta hur som helst. Maradona är i posten som tränare fullständigt omeriterad och att han nu tilldelats en utav fotbollsvärldens mest utsatta och pressade positionerna får många, både i argentinsk och världslig media, att lyfta på ögonbrynen. Det är riskabelt för Argentinsk fotboll, då dess främsta representanter hamnar under ledning av någon utan erfarenhet. Det är riskabelt för Maradona, vars förtroende, uppskattning och rykte kommer att sättas på prov.
Maradona som förbundskapten kommer att ge ett intressant prov på hans personlighet och ledaregenskaper. Han var på planen en utpräglad ledare som slog hårdast ur underläge, när han var som mest ifrågasatt och uträknad. Som när han 1990 sånär upprepade den magiska bedriften från 86’, eller när han tog bottenlaget Napoli till två italienska ligaguld trots de ofördelaktiga oddsen. Han beskriver i sin biografi hur en buande bortapublik eller påstridiga journalister blev tändvätskan som fick honom att resa sig. Nu återstår det att se om Maradona fungerar likadant vid sidan av planen och om han med en kritiskt inhemsk presskår emot sig kan lyfta ett vacklande landslag. Det är tron på en Maradona, som med sin glöd, pondus och passion kommer att inspirera spelet och spelarna i samma anda, som ligger bakom Grondonas beslut. Kanske är han den mest temperamentsfulla och mest respekterade karaktären bland kandidaterna, och vikten av det får vi, hans obefintliga meritlista till trots, varken glömma bort eller underskatta. Vi får heller inte glömma bort att Carlos Bilardo, förbundskaptenen från 86, får posten som assisterande och att avsaknaden av erfarenhet därmed inte är total. Med Maradonas pondus, Bilardos kunnighet och spelarnas potential, finns faktiskt fog för en viss förhoppning om ett fortsatt framgångsrikt Argentina och jag vill med det understryka att Grondonas val inte (enbart) är ett PR-spektakel.
Men många frågetecken återstår, och det är just dessa som präglat omständigheterna kring Grondonas val. Åtta kvalmatcher återstår inom loppet av ett knappt år innan VM och endast tre poäng skiljer Argentina ifrån diskvalifikation. Tvetydighet, suddiga direktiv och handelssvaghet fick Basiles förtroende på fall bland spelarna. Vad Argentina behöver är en stabil ledarstad med en klar idé om hur spelet skall se ut samt långtgående planer för i vilken riktning landslaget skall röra sig. Den måste också ingjuta lugn och säkerhet i en trupp som är fullproppad med unga individualister där pressen på resultat måste avledas och ge utrymme för skicklighet och briljans. Är Diego Armando Maradona rätt man för det? På förhand tror jag inte det. Carlos Bianchi var det bästa och mest trygga alternativet. Men med Maradona i spetsen går Argentinsk fotboll en mycket intressant framtid till mötes.
