Krönika: - Andáte Maradona
Det är inte hela världen att åka till La Paz och förlora. På 3 700 meters höjd kan till och med ett oavgjort resultat ses som en vinst. Men att skylla på andnöden och tröttheten räcker inte för att förklara bort det massiva underlag som Argentina led under onsdags eftermiddagen.
I lördags lekte Blanco Celeste bort Venezuela på hemma plan. Maradona var hela nationens gunstling och på kaféerna talades det nostalgiskt om svunna tider då världens bästa fotbollspelare genom tiderna var okränkbar och gav argentinarna ett VM-guld. Idag på samma kaféer är tongångarna annorlunda. När Joaquin Botero, i 65 minuten, fullbordar sitt hattrick och gör 5-1 till sitt Bolivia, reser sig min bordsgranne upp och slår ut med vänster armen:
- Andáte Maradona! (Stick din väg!)
Det finns en uppriktig oroa bland många Buenos Aires bor över sitt landslag. Det finns gott om välbetalda stjärnor men hur ska man få dem att fungera som lag? Folk frågar sig vilken effekt Maradonas ledarskap kommer att bringa. Kan han inspirera sina trupper till att få ut all den kvalité som laget verkligen besitter? Eller tog förbundet ett populistiskt beslut och skapade ett luftslott när de ersatte Alfio Basile?
Igår togs den argentinska truppen emot av hundratals Bolivianska fans som stormade spelarhotellet för att få en skymt av sin idol Maradona. I tumultet avfyrade polisen en patron tårgas. Av misstag påstås det från officiellt håll. Hursomhelst står Maradona i fokus var helst han kommer. Och bolivianerna gillar honom. När det för några år sedan debatterades huruvida det skulle vara tillåtet att spela internationella matcher på hög höjd ställde sig Maradona till försvar för de nationer som eventuellt skulle drabbas av ett sådant beslut. Det har bolivianerna inte glömt. Bolivias president Evo Morales dök upp på arenan för att stötta sitt lag men även för att skaka hand med den store.
Men nu darrar det för förbundskapten Maradona. Skeptikerna kommer att fylla tidningarna imorgon med fräsande kritik. Första förlusten blev en förnedring utan dess like. Bolivia må vara den latinamerikanska kontinentens fattigaste land men ändå kräver sin respekt. Något som det argentinska landslaget saknade denna kväll. Det går inte att komma till La Paz oförberedda.
Bolivia slog på högsta växeln från första stund. Pressade högt och vann mycket boll mot ett slarvigt Argentina. Under de första tio minuterna hade redan ett antal välriktade projektiler avlossats mot mål och tvingat Juan Pablo Carrizo till några kvalificerade parader. Så i elfte minuten får Marcelo Martins sätta en strumprullare efter en tilltrasslad situation utom argentinsk kontroll.
13 minuter senare kom kvitteringen efter ett vackert långskott av Lucho González. Mitt stammishak framför lägenheten i kvarteret Almagro (i Buenos Aires bultande hjärta) exploderade i ett öronbedövande jubel. Så pass att två amerikanska tanter i hörnet satte kaffet och medialunan i halsen och undrade vart de hamnat inklämda mellan ett femtiotal gastande gubbar.
Trots kvitteringen var det egentligen inget snack. Bolivia var det bättre laget i nittio minuter och var förtjänta av de tre poängen och de sex fantastiska målen. Joaquin Botero, som till vardags huserar i den mexikanska ligans bottenskikt, kan åka hem med tre mål och en assist i bagaget.
Bolivia kommer inte att åka till VM i Sydafrika och det må så vara att man bara lyckats vinna två matcher under detta VM-kval men 6-1 mot Argentina är inte att leka med. Den höga höjden må ha påverkat resultatet men det är inte hela förklaringen. Bolivia ville mer och satsade allt framåt. Gång på gång matade de djupledsbollar bakom Argentinas fyrbackslinje som inte hade en suck att säga till om. Bolivia lekte hem matchen på hemma plan och det kommer att skålas längs La Paz gator ikväll.
Det ska bli intressant att höra Diego Maradonas kommentarer imorgon. Kommer gubbarna på kaféerna att se genom fingrarna med det här debaclet?
Trots att mitt hjärta bultar för det argentinsk fotboll och dess himmelsblå landslag kan jag inte hjälpa att känna en viss glädje när en jätte går omkull.
/Jakob Kaae, Buenos Aires
