Krönika: Derbymagi, våld och några rättelser
Så här dagen efter den stora matchen infinner sig en underlig tomhet. Det hade laddats nå fruktansvärt i media och bland supportrar veckan för El Superclasico på La Bombonera, så plötsligt, nu när allt är över finns liksom inget kvar. Nu går ligan vidare och lagen befinner sig båda två i samma situation som innan helgen.
Oavgjort. Två vackra mål, lite fotboll och mycket kamp. Två veteraner spelade de avgörande rollerna, Palermo när han dunkade in ledningsmålet. Gallardo när han skruvade en underbart vacker frispark över den breda Boca Juniors muren och in i det vänstra krysset.
Tidningarna ältar detaljer som när Falcao kom fri med Abbondanzieri och missade ett givet läge. River Plate gick hem med en känsla av att de kunde vunnit på bortaplan. Och, ja, kanske var de närmast, det spelar inte så stor roll. Boca Juniors var även de förtjänta av en seger då de tog de flesta initiativen i matchen, som annars var en tuff fysisk kamp.
I år kunde jag inte närvara och det grämer mig då det måste ha varit en underbar match att se på plats. Med sin intensitet och den frustande aggressiviteten hos spelarna. Varje närkamp, varje löpning var på liv och död. Varje situation i måste ha piskat upp stämningen på läktarna till bristningsgränsen.
Själv satt jag på mitt stamkafé, hopträngd mellan supportrar från båda lägren. Stämningen var varken uppsluppen eller nedtryckt. Den här matchen betyder för mycket för att det ska kunna bli den där verkliga festen som man vill att den ska vara. Det är alltid ren galenskap att stå på läktaren och se en match i den argentinska högsta ligan men i detta derby mer än andra gäller det bara att vinna. Flaskor av öl och en oändlig mängd koppar kaffe trycktes ut av de stressade kyparna för att dämpa nervositeten i den knökfulla lokalen.
Jag tror att jag var den som njöt mest av de vi såg på Tv-skärmen. För mig handlar det inte om liv och död. Jag är en svenne som vill ta del av och uppleva detta stora ögonblick.
På kaféet ropades det från Boca-anhängarna att domaren måste vara köpt eftersom River tilldelades majoriteten av frisparkarna under första halvlek. Samtidigt som Boca-spelarna kunde bli nersparkade utan att domaren höjdes.
I halvtid fylldes gatan av nervösa rökare. De i vanliga fall så pratglada Buenos Aires-borna sög i sig tobaken i tystnad. När matchen återigen kom igång och några cyniska kommentarer fälts angående Christian Fabbianis vikt (ett hett samtals ämne de senaste veckorna) fick vi så matchens första mål. Martin Palermo stänkte in bollen hårt i mitten av målet. Snyggt. Kaféet och La Bombonera exploderade i ett öronbedövat jubel. Några kaffekoppar gick i golvet då ett bord vältes. Mäktigt. Håren stod i givakt på armarna.
En lättnades suck hördes i Boca-brösten. Nävar knöts i River-fickorna.
Tolv minuter senare hördes ännu ett öronbedövande vrål, denna gång var det färgat rött och vitt, då Gallardo gjorde sin magiska kvittering. Underbart.
Underbart eftersom man önskar att matcher som den här aldrig behöver ta slut. Att det fortsätter trilla in mål och att adrenalinet aldrig ska sluta pumpa.
Det slutade alltså oavgjort i vad Lasse Anrell kallar för världens farligaste derby i en krönika i helgens Aftonbladet. Det var min far som berättade att Aftonblaskan gett ett helt uppslag åt matchen. Men det var en klichéartad läsning som mötte mig när jag hittade de tre texter som Anrell skrivit ifrån sin resa till Buenos Aires på nätet
Det är lätt att falla i fällan som utgörs av den flora av klichéer som du mer eller mindre får gratis när du besöker Buenos Aires. Det är svårt att frigöra sig från alla klassiska bilder av tango, Evita, passion, de många psykologerna och då det kommer till fotboll - Maradona och våldet.
Men Anrell vill inte fördjupa sig eller hitta några nya vinklar, inte heller hitta några källor av egentligt värde. Några detaljer är rent felaktiga och behöver förklaras. Kanske inför döva öron. Ni som läser här vet säkert redan allt det här men tar mig ändå friheten att ge min mening av saken.
Argentinsk fotboll må vara drabbad av mycket våld och de stenhårda supporterfalangerna (Las Barra Bravas) må vara djupt involverade i klubbarna. Men varför El Superclasico skulle vara världens farligaste derby förstår jag inte. Lasse Anrell skriver att förra veckan så blev en person skjuten inne på Independientes hemmaarena och därför tvingas klubben att spela på en provisorisk arena på annan ort.
Så vitt jag vet har ingen blivit skjuten inne på någon av arenorna de senaste veckorna, eller för den delen under hela säsongen. Independiente spelar sina matcher på annan ort för att deras egen arena byggs om. I vinter står den klar.
Argentinsk fotboll må ha ett dåligt ryckte men man ska inte vara orolig för att gå och se en match. Det är en stor turistattraktion och jag har ännu inte hört om någon som råkat illa ut. Våldet runt arenorna och lagen är komplex och är svår att separera från andra sociala och politiska frågor. Men den ska inte heller överdrivas eller ligga tillgrund för sensations sökande journalistik. Boca Juniors är en av Buenos Aires absolut största turistattraktioner och det var länge sedan just derbyt skakades av oroligheter. Mycket beroende på den tunga säkerheten.
Sen kanske man ska kalla Las Madres de Plaza de Mayo för sitt verkliga namn och inte använda det negativt laddade namn som personer på högerkanten använde sig av under diktaturen – De galna mödrarna. Mödrarna måste ha varit galna ansåg de eftersom de for sig med lögner om att tusentals människor skulle ha försvunnit och mördads. Ingen använder det namnet längre då det förknippas med militärregimen.
Låt oss försöka lämna nidbilder och klichéer och försöka närma oss argentinsk fotboll med respekt och sanning. Här i Buenos Aires dör folk i fotbollsrelaterat våld. Supportrar så väl som förbi passerande. Det är invånarna och fotbollsälskarna väl medvetna om och de avskyr den verkligheten. Men argentinsk fotboll har andra ansikten.
