Reportage: Pasíon en la tercera
Club Atlético Atlanta har återvänt till mitt barrio och sin hemmaplan. I helgen tog de emot det klassiska laget Nueva Chicago som slåss för att komma tillbaka till högsta divisionen. Jag är förvånad över hur het en match i tredjedivisionen kan vara.
Fabulosos Cadillacs dånar likt böneutrop ur två spruckna högtalare. Musiken sveper ut över den nästan tomma läktaren och ner över gräsmattan där två funktionärer trampar ner grästovor med kängorna. På andra sidan planen förtvinar musiken i gnisslet av ett passerande pendeltåg som stryker längsmed arenans ena långsida. Tidigare reste sig en träläktare mellan fotbollsplanen och tågrälsen. Nu finns där endast två rader taggtrådsförsedda stängsel.
Villa Crespo, den 2 maj. Jag har precis som de flesta andra sökt skydd från solen som, trots att hösten borde gjort entré i Buenos Aires, bränner intensivt över Estadio Don León Kolbovski, Club Atlético Atlantas hemarena. Det är halvtidsvila och vi har sökt oss in under de två etagen som utgör huvudläktaren. Dit når varken solen eller den skrålande musiken.
I maj förra året stängdes arenan efter våldsamheter mellan Atlanta och All Boys supportrar. Fram tills för några månader sedan var det oklart när den skulle öppnas på nytt. Klubben tvingades att spela sina matcher på annat håll. Oftast ut i någon av Buenos Aires förorter. Men så för fyra veckor sedan fylldes stadsdelen, Villa Crespo, av tusentals flygblad som deklarerade laget återkomst.
Tröjförsäljningen måste ha skjutit i taket för överallt, på varje gata och i varje gathörn ersatte plötsligt klubbens gula och blå ränder de annars så vanliga Boca och River emblemen som tidigare slagits om att klä fotbolls-supportrarnas bröst.
På väg till matchen, 15 kvarter längs en spikrak gata, råkade jag på en grupp unga grabbar i Atlanta tröjor som stolt svängde en Nueva Chicago flagga i vinden. En skalp från ett tidigare möte. Att stjäla från motståndarnas hinchas (supportrar) är prestige.
För varje kvarter ansluter fler och fler i tåget och när vi anländer till arenan är kommersen redan i fullgång. Det ryker från grillarna, trummorna dånar, jag vet inte vad jag hade förväntat mig av en match i den argentinska tredje divisionen (motsvarande division 1 i Sverige) men inte var det en sådan här tillströmning av människor.
Jag är hänförd och lycklig över att det nu finns en klubb i mitt kvarter, på gångavstånd från mitt hem, som engagerar och får folk att stiga upp tidigt en lördagsförmiddag och bege sig sjungandes till arenan. Dessutom intresserar dagens motstånd mig.
Nueva Chicago är en anrik klubb som så sent som för två år sedan spelade i Primera Division. Sista året hamnade de dock långt ner i tabellen och tvingades kvala mot Tigre för att hålla sig kvar. Endast några minuter återstod av den andra kvalmatchen då Nueva Chicago supportrar löpte amok inne på arenan. Våldet fortsatte på gatorna och slutade med en Tigre-anhängares död. Klubben fick starta nästa säsong med 18 minus poäng och ramlade således ner ännu längre i divisionssystemet.
I dagsläget sitter man på en säker andra plats och kommer återigen att få kvala för avancemang.
Inne på arenan fylls läktarna sakta upp. Klacken sjunger. Händer slungas i luften. Solen bränner på fräsande läppar som skriker åt domaren, som i sin tur väntar med raka ryggar i mittcirkeln. Det är bara Atlanta-anhängare som syns. Det tillåts inte längre någon borta klack på matcher i de lägre divisionerna. Risken för våld är för stor. Det blir för kostsamt.
Långsidan vibrerar. På kortsidan sjunger klacken till rytmerna av trummor och cymbaler. Nueva Chicagos bänk kämpar hårt för att hålla huvudet kallt i den dusch av skällsord som den får ta emot.
I mitten på andra halvlek, då jag tagit mig tillbaka till min plats i den pressande solen för att bättra på min bonnbränna, tröttnar dock bortalagets materialare och hugger tillbaka med ett rest långfinger och en skön salva svordomar. Döm om min förvåning när jag ser två tanter i sextioårsåldern resa sig upp från första bänk och slänga en mugg vatten mot honom så att han tvingas söka skydd bakom en polismans sköld.
Det är en del av spelet, hettan får oss att gå över gränser. Det behöver dock inte betyda att det är fara för våldsamheter, utan helt enkelt en del av den kultur som finns på läktarna. Där aggressivitet kan tas för passion och där det dagliga livet, med alla sina mödor, kan glömmas. En egen värld där testosteronet får flöda utan konsekvenser. Det finns något vackert i att balansera på gränsen till vad som är tillåtet. Samtidigt finns det något vedervärdigt i machismon och det hånfulla där glädjen och spontaniteten inte får plats.
Få uttryck på en fotbollsarena är spontana. Sångerna och skällsorden, ilskan över ett felaktigt domslut, är invanda och förväntade. En match i den argentinska tredjedivisionen följer samma mönster som i den högsta. De sjunger samma sånger som på de stora arenorna. Det som förvånar mig är intresset. Hur mycket fotboll betyder i Buenos Aires.
Lågt räknat sitter jag bland 15 000 andra på läktarna. Den lokala klubben betyder alltså fortfarande oerhört mycket här i Buenos Aires. Befriande. Fotbollen är inte så pjåkig den heller. Matchen slutade 2-2 men resultatet är oviktigt i sammanhanget.
Fabulosos Cadillacs – Demasiada Presion
http://www.youtube.com/watch?v=YkSn-hngw3M
Hinchas de Nueva Chicago
http://www.youtube.com/watch?v=EfnCVwXsnBE
Hinchas de Club Atlético Atlanta
http://www.youtube.com/watch?v=OT_MQRUV2Xs
http://www.youtube.com/watch?v=IEbPPHfEyEQ
http://www.youtube.com/watch?v=x0JJ3ZdLUds
