Det argentinska folkets landslag i gungning
Med två kvalmatcher kvar riskerar Argentina att för första gången sedan 1970 missa kvalificering till VM i fotboll. Konsekvenserna vore förödande för ett landslag som trots de många världsstjärnorna åtnjuter ett litet förtroende hos det argentinska folket. Ett förtroende som vid missad kvalifikation till VM i Sydafrika kan bli svårt att återfå.
När Diego Maradona avslutade sin karriär i landslaget i mitten av 90-talet, avslutades en epok i argentinsk fotboll. Med Maradona på planen lyckades man upprätthålla den framåtanda, den positiva atmosfär som fötts i och med VM-guldet 1978 och som senare gav VM-guldet 1986 i Mexiko. Det landslag som, förutom silvermedaljen i historiens första VM 1932, dittills inte kommit längre än till kvartsfinal, blev under Mario Kempes och Maradonas ledning ett vinnande landslag. Ett landslag som engagerade och fick stöd av folket, som spelade bra och som under de 15 år som följde guldet på hemmaplan, bärgade ett ytterligare VM-guld, ett VM-silver och två Copa America. Argentinsk landslagsfotboll producerade tunga resultat och blev då den odödliga fotbollsnation så som vi känner den idag.
VM 1994 blev i Maradonas tillbakadragande en symbolisk markering för en ny period under vilken ett olyckligt glapp mellan potential och framgång präglat landslaget. Trots en enorm produktion av världsspelare genom åren har resultaten uteblivit och folkets frustration har till följd av fiaskon som i VM 2002 och diverse förluster mot nationer som Brasilien och England, vuxit sig starkare. Engagemanget för landslaget och förtroendet för de ”europeiska” världsstjärnorna har bland folket stadigt minskat. ”Klyftan” ökar när färre spelare från den inhemska ligan (den enda fotboll som egentligen följs i Argentina med undantag för de stora matcherna i Europa är den inhemska ligan) representeras i landslaget och fler oslipade talanger i tidig ålder skeppas över till Europa där de växer fram och sedan kallas upp i ett landslag där de underpresterar. Att landslaget är europeiserat och spelarna saknar hjärta för tröjan är en vidsträckt och alltmer etablerad åsikt i Argentina som allvarligt hotar den framtida utvecklingen.
Copa America 2007 var därför en märkvärdig och i efterhand en mycket viktig turnering för
den argentinska landslagsfotbollens framtid. Engagemanget på hemmaplan var betydligt större än brukligt. Den mediala bevakningen var som alltid stor, men skillnaden var det folkliga stödet för den utomordentligt starka trupp Alfio Basile kunde formera i Venezuela. Förutom Riquelme och Veron, var samtliga spelare på planen då tillhörande en europeisk klubb. Under matcherna fram till finalen gjordes hela 16 mål framåt och Argentina stod framförallt för en spelmässig insats som äntligen motsvarade lagets potential och folkets förväntningar. Finalen blev därför på många sätt ett slag i ansiktet på alla dem som under ett par veckor låtit sig själva tro att den uddlöshet som tidigare genomsyrat landslaget efter alla misslyckanden, nu under Messi och Riquelmes ledning skulle försvinna och ett nytt vinnande landslag återuppstå. På kvällen den 15 juli 2007 släcktes den nyskapade framtidsoptimismen och förbyttes mot ett ödesmättat konstaterande att Argentina inte längre kan vinna turneringar. Hur bra det lag man än ställer upp med må vara.
En större, eller mer övergripande slutsats är att Argentina utvecklat en närmast spöklik oförmåga att prestera i viktiga matcher. När spelarna imorgon går ut för att spela en utav de viktigaste kvalmatcherna i det moderna landslagets historia, finns det därför all anledning att befara att de värsta kan inträffa. Landslaget har sedan Maradonas tillträde som förbundskapten fastnat i en nedåtgående, ond spiral av ovisshet, förtroendekris och obestämdhet för vilken ett svagt ledarskap både på och utanför planen saknat kreativa lösningar att ta sig ur. Ingenting kunde på ett tydligare sätt illustrera detta än insatserna mot Brasilien och Paraguay, där den fullständiga avsaknaden av en genuin spelidé och förtroende från spelarna var tydlig.
Ett missat VM-slutspel skulle försätta argentinsk fotboll i en allvarlig förtroendekris. Kritiken kommer främst riktas emot det etablissemang, det förbund som inte bara står bakom tillsättandet av en rad misslyckade förbundskaptener (där Maradona nu kliver upp som den odiskutabelt mest inkompetente av dem) utan också det inhemska, administrativa kaos som råder kring den inhemska ligan. Vidare kommer spelarna, för vilka det som ovan nämnt redan råder brist på tilltro, utsättas för en enorm kritik och risken är att en spelare som Lionel Messi förlorar den status han idag åtnjuter i Argentina. ”Vad spelar det för roll om världens bäste fotbollsspelare är Argentinare om han ändå bara presterar i Barcelona-tröjan?”, är en fråga många redan idag ställer sig. Men framförallt kommer den generella skepsis gentemot landslaget som redan existerar stärkas och risken för att ett folk trött på besvikelser vänder ryggen till och tappar intresset är stor.
”Folkets landslag” och ”folkets glädje” efter VM-guldet 1986 som Maradona så romantiskt berättar om i sin biografi, kan vid olyckliga resultat i matcherna mot Peru och Uruguay bli mycket svårt att återfå. Nu är det till stor del upp till författaren själv att inte låta det ske.
