Makalöst. Fullständigt makalöst.
Matchen igår natt kommer efter den osannolika avslutningen gå till historien som en av de mest dramatiska kvalmatcher Argentina någonsin spelat.
Det var någonting som inte stod rätt till igår. På Estadio Monumental, som alltid när landslaget spelar annars är fullsatt, gapade stora sektioner uppe på den ena långsidan tomma i en match som jag i fredgas beskrev som en av dem viktigaste i modern tid för det argentinska landslagets framtid. Stämningen var närmast kuslig, och det tyckte mig som om en slöja av frustration och missnöje omslöt stadion den här kvällen. Läget var onekligen mycket spänt, och när den första felpassningen svarades med en orkan av bussvisslingar förstod vi nog alla att det skulle bli en mycket svår match att vinna. Jag skrev inför matchen att det fanns all anledning att befara, att det allra värsta skulle inträffa. Och på många sätt blev matchen en lång, krampaktig kamp emot en motståndare som igår inte bara var Sydamerikas sämsta lag, utan även de blytunga förväntningarna från en hel nation som inte klarar av att se sitt landslag stå utanför världens viktigaste turnering.
Spelarna visste vilket enormt ansvar de bar och de var rädda för att förlora. Det syntes i varje passning som slogs, varje skott som togs och varje brytning som gjordes. Peru var, med undantag för Fiorentinas Vargas, katastrofalt dåliga men det spelade igår ingen roll. Higuains missade friläge och öppna mål, Messi som tilläts måtta men missade målramen och Heinzes nick utanför, förde tankarna tillbaka till Sverigematchen 2002. Bilden av ett stillastående, uddlöst Argentina med bollen som långsamt rullas mellan mittbackarna framför en försvarsmur av elva, svårpasserade Peruaner gav ett tydligt budskap: Argentina kommer inte att gå till VM. Efter halva matchen stod det 0-0, men så kom Higuains förlösande 1-0 efter Aimars framspelning och det kändes plötsligt som om allt kunde förändras. Argentina kunde nu spela ut. Messi kunde dribbla utan att vara rädd och Aimar och Higuain kunde prova skott utifrån istället för att söka det bästa alternativet i varje anfall. Alla de rädslan och tankens restriktioner som så begränsar ett lag som desperat söker få hål mot ett så underlägset, försvarsinriktat lag som igår, släpper när det första målet kommer. Rädslan och tanken hade dittills förlamat Argentina att ta vara på de chanser man skapat och målet skapade förhoppningar om en förändrad matchbild där Argentina skulle spela ut och säkra dessa tre så viktiga poäng. Men Argentina vågade aldrig spela ut, förutom under de trettio sekunder som följde Perus så väntade kvittering, efter vilka Palermo på ett sagolikt sätt frälste en hel fotbollsnation. För efter Higuains mål ville spelarna inte ha någonting med bollen att göra. Den gavs bort, sparkades iväg i hopp om att tiden skulle gå fortare bara därför och matchen skulle ta slut. Med åtta renodlade offensiva spelare på planen är det självmordstaktik att försöka spela bort matchen på det sätt Argentina gjorde efter 1-0 målet. Peru, som under den första halvleken knappt varit över halva plan, blev allt farligare och Argentina allt skakigare. Nervositeten kom tillbaka, felpassningarna blev fler medan de peruanska djupledsbollarna skar stora hål i en försvarsmur som mellan Heinze och Schiavi var allt annat än stabil. Regnovädret, blåsten och de kaosartade omständigheterna både på och utanför planen tilltog. Kvittering var mycket väntad, ändå kom den på övertidsminuterna som en chock och tystade en publik som trots det dåliga spelet sjungit för fulla halsar på läktaren sedan ledningen tagits.
Scenerna som utspelar sig efter Perus kvittering är som tagna ur en film. Genom en vattendränkt kameralins som bara låter oss skönja fragment av vad som pågår ses hur Argentina i all panik flyttar upp allt. Bollen går ut till vänster, slås in mot straffområdet och går till hörna. Hörnan slås in, Messi får bollen och skjuter efter en tilltrasslad situation till höger i straffområdet bollen över det genomdränkta gräset mot ett mål som skyms av en mur av peruanska och argentinska spelare. Bollen tar på två spelare innan den rullar ut till Martin Palermo som stöter in den i ett öppet mål. Palermo sliter av sig tröjan, vänder sig upp mot publiken på den ena kortsidan och ropar ”tack gud, tack!!!”, varefter han omfamnas av sina lagkamrater. Makalöst. Det är fullständigt makalöst. Efter slutsignalen gråter han av glädje. Maradona gråter av glädje. Ett 90 minuters långt lidande avslutades med närmast sagolika scener som skapar ett bra utgångsläge inför den avslutande bortamatchen mot Uruguay, där ett oavgjort resultat räcker för en femteplats och en vinst garanterar direktkvalificering. Om Ecuador förlorar eller spelar oavgjort borta mot Chile, är femteplatsen garanterad oavsett resultat i Montevideo.
Än är det inte klart, men efter gårdagens dramatik känns det ändå som att det kan gå vägen.
Tack Martin Palermo!
