Krönika: Skillnaden mellan fiasko och succé är läskigt liten
Det är onekligen någonting speciellt med VM. Varje match, varje mål, varje passning betyder så oerhört mycket mer än i klubblagfotbollens värld. Under sju matcher så står en hel nations ära på spel. Vissa nationer har högre förväntningar på sitt landslag än andra. För vissa är det ett fiasko om laget inte tar sig hela vägen till finalen, för andra finns det ingenting som fiasko, att vara i VM är tillräckligt bra. Argentina är ett landslag med skyhöga förväntningar på sig, det är ingen nyhet. Experter, fans och spelare räknar laget som världens allra bästa, speciellt efter utspelningen av Serbien/Montenegro. Många varnade dock för att segern skulle lyfta spelarna från jorden och därmed göra de alltför självsäkra inför de kommande uppgifterna. Det oavgjorda resultatet mot Holland fastställde gruppsegern och innebar att vi slapp möta det stjärnspäckade Portugal och istället ta oss an Mexiko i åttondelsfinalen. Jag skrev i min matchrapport till Holland–Argentina att vi skulle vara nöjda med våra kommande motståndare, men ack så jag ångrar mig nu.
Jag förmodar att spelarna kände likadant: Mexiko kommer att bli en munsbit i jämförelse med Holland. Ingen förväntade sig en repris av förra årets möte i Confederations Cup utan istället en ganska behaglig Argentinsk seger, det skulle liksom sköta sig själv oavsett hur dåligt man spelade. Mexiko har visserligen inte imponerat under gruppspelet men att tänka så i en åttondelsfinal i VM kan bli en ödesdiger fälla, svår att ta sig ur.
Det var också riktigt nära. Marquez 1-0 var en chock och en riktig kalldusch, även om Mexiko pressat på bra i början. Argentina var inte med i matchen under första 6 minuterna och man förväntade sig förmodligen, likt herrarna i studion, att Mexiko skulle backa hem och låta Riquelme ta tag i spelet från början. Heinzes markeringsspel vid målet är ett levande exempel på detta. Vi ska dock tacka högre makter för att det inte blev en repris på Sverige-matchen för fyra år sedan och Crespos, eller Borgettis, kvitteringsmål var viktigare än vad man kan tro med tanke på hur Argentinas spel såg ut när Mexiko lyckades samla sig i försvarslinjerna.
För trots kvitteringsmålet så såg Mexiko betydligt aggressivare och rent av kvickare än Argentina i den första halvleken. De kändes hungrigare ut i närkamperna och hade inte en tanke på sidledspassningar i kontringarna. Vi ska dock vara tacksamma för att Mexiko inte är effektivare än vad man var när chanserna uppstod. Med lite otur för vår del hade de mycket väl kunnat ta ledningen under de första 45 minuterna men å andra sidan hade Crespo mycket väl ha kunnat lyfta in sin chans, så det är väl inget logiskt sätt att resonera.
Hasse Backe sade under pausen inför förlängningen att en halvtimme skulle räcka för att den individuella kvaliteten hos de Argentinska spelarna skulle avgöra, han anade inte hur rätt han skulle få. Jag har nog fortfarande inte riktigt smält vad som hände i den 98 minuten efter att Maxi tagit ned bollen på bröstet. Min första tanke efter målet är vad mannen egentligen tänker med innan han drar iväg bollen. Såg han att Sanchez var långt ute? Hade han ingen att passa så att han lika gärna kunde dra iväg bollen själv? Eller var det bara en sådan där ödestanke som flög i honom och som från första början var menad att lyckas? Det går att jämföras med Zlatans mål borta mot Ungern i den där viktiga kvalmatchen, men det här är så mycket, mycket större. Lägg därtill att han i vanliga fall föredrar högerfoten men att volleyskottet alltså sker med vänstern. Livet har onekligen sina goda stunder, även om man ibland inte riktigt förstår hur de uppstår.
På längre sikt så kommer detta också att bli ihågkommet som kvällen där Maxi på allvar presenterade sig som en världsspelare. Vi som är mer insatta vet redan vilken potential denna spelare har, men ingen hade nog trott på något sådant.
Återigen har vi känt av hur liten skillnaden är mellan fiasko och succé. I ett VM spelar man hela tiden på kanten till den avgrund som också kallas fiasko, någonting som det Argentinska landslaget inte riktigt känt innan matchen mot Mexiko. Därför hoppas jag att vi kan vända detta till någonting positivt. Vi vet nu att det verkligen inte finns några lätta motståndare i ett VM, allra minst i utslagningsomgångarna. Nu möter vi Tyskland i en förhoppningsvis minnesvärd kvartsfinal och det är nu som Argentina börjar närma sig de höjder där man hör hemma. Tyskland lär efter sitt spel, så här långt, inte underskattas av Argentina och jag tror att man kommer att vara med från början på fredag. Till dess får vi njuta av Maxis underbara mål som alltså räddade oss från vårt andra raka fiasko.
