Reseskildring Buenos Aires: Blågult firande i svensk koloni
Stämningen var grym. Hela stadion var proppfull (förutom vissa delar av min sektion, förståeligt nog). Det sjöngs och dansades på en nivå som jag tidigare aldrig upplevt. De stunder då sången och dansen blev som mest intensiv skakade – bokstavligen - cementen jag stod på. Läktaren formligen gungade.
Jag bor för tillfället i Buenos Aires med några vänner. Vi pluggar på universitet och bestämde oss för att ta en halv termin utomlands. Efter diskussioner hit och dit om var vi skulle tillbringa denna tid, föll så valet på Argentina. Inte mitt förstaval från början ska erkännas, men det öppnade upp möjligheten att se lite sydamerikansk fotboll och uppleva den speciella kulturen kring fotboll som finns här, vilket jag är tacksam för.
Det finns två lag i Argentina som är större än alla andra; River Plate och Boca Juniors. Perons Racing Club de Avellaneda får ursäkta. Man ser dessa klubbars tröjor lite överallt och en majoritet av människorna man frågar svarar att någon av dessa är klubben i deras hjärtan. River ligger i andradivisionen, och kanske kommer jag att gå på en match på El Monumental. Gör jag inte det, så har jag åtminstone gått en rundvandring i stadion. Den är gammal, sliten och ser lite trist ut, men att av döma av bilder jag sett så kan stämningen där inne bli fantastisk.
Denna text ska dock inte handla om River Plate, utan om dess antagonister Boca Juniors, en klubb som naturligtvis tilltalar en svensk tack vare deras färger, och tack vare historien bakom dessa färger. Denna känner ni säkert till, men kan berätta den i korthet i alla fall; 1907 bestämde man sig för att en gång för alla komma fram till vilka färger man skulle spela i. Oense som man var, beslöt man att kopiera färgerna från nästa fartyg som anlände. Lyckligtvis för oss svenskar var fartyget ett svenskt sådant och klubbens färger blev sedermera blått och gult. Det roliga är att Bocasupportrar än idag vet var deras färger kommer ifrån, så som svensk blir man lite extra välkommen bland Bocafans. På La Bombonera, klubbens stadion, finns även svenska flaggor uppmålade och man har till och med haft matchställ med ett gult kors (istället för den gula, horisontella rand som annars används) för att minnas historien bakom färgerna. Det är inte bara i Sverige som vår koppling till klubben uppmärksammas och hålls vid liv.
- - - -
Jag och en kompis har känt sedan vi kom hit att vi verkligen måste gå på en Bocamatch. För ett par veckor sedan försökte vi så första gången. Det handlade då om Boca mot Racing, en match mot ettan i ligan (Boca) mot tvåan (Racing). Biljettrycket var enormt. Då klubben säljer biljetter endast till socios, medlemmar, så förstår ni hur svårt det var att få tag i biljetter. Nere vid turiststråken i stadsdelen Boca fanns det ett par halvt tvivelaktiga företag som erbjöd ”gruppresor” till matchen, vilket innebar att man i princip skulle bli eskorterad av en medlem in i stadion, vilken man skulle hålla sig nära. Det kändes lite lame och lite halvskumt så vi beslöt oss för att vänta några veckor med att gå.
Så i söndags skulle vi prova igen. Trots att Boca skulle möta tabelljumbon Banfield, förstod vi snabbt att billjettproblemet kvarstod. Boca skulle ju troligtvis vinna Aperturan (ligan som spelas på hösten) denna kväll. Den här gången var vi dock ännu mer bestämda på att gå, och lite mer desperata. Vi gick så till en av dessa tvivelaktiga firmor och köpte oss två biljetter till Banfields sektion. Fördelen med detta var att vi kunde gå ensamma och att vi skulle få bra utsikt över La Bombonera och Bocaklacken.
Senare på dagen och väl inne på La Bombonera kände jag mig hemma. Inte bara var jag i en stadion fylld med blågula flaggor och tröjor, utan jag befann mig också på Banfields läktare. Varför fick det senare mig att känna mig hemma? Goggla deras tröjor och koppla ihop det faktumet med att jag är Bajare så förstår ni.
Stämningen var grym. Hela stadion var proppfull (förutom vissa delar av min sektion, förståeligt nog). Det sjöngs och dansades på en nivå som jag tidigare aldrig upplevt. De stunder då sången och dansen blev som mest intensiv skakade – bokstavligen - cementen jag stod på. Läktaren formligen gungade. Det var helt otroligt. Banfields barra bravas, dvs. hard core-supportrar, gjorde sitt för att stötta sitt lag också. Från min position hördes de väl, men från andra läktare kan deras sång inte ha haft en chans mot Bocasupportrarnas trumpeter, tummor och sång. En intressant grej vi lade märke till var att en del supportrar hade med sig paraplyer med sitt lags färger. Paraplyerna användes alltså inte som regnskydd, utan som ett hjälpmedel i hejandet av sitt lag, såsom en halsduk eller flagga.
Fördelen med att stå i Banfields klack var att jag fick omge mig med grönvita medmänniskor. Nackdelen var att Boca vann med 3-0. Stämningen var skum hela andra halvlek (som inleddes av Rivero snyggt slog in det tredje målet) och det kändes som att vi fotbollsturister kunde komma att bli föremål för deras irritation och ilska. Jag och min kompis kamouflerade oss till slut genom att ställa oss mitt bland några Banfieldsupportrar. Så fort slutsignalen gick lämnade vi vår plats och gick ut från arenan. Detta gjorde att vi tyvärr inte kunde ta del av Bocas firande av guldet på planen, vilket var synd. Det hade varit kul att se. Men vi hade åtminstone fått uppleva trycket som La Bombonera och supportrarna där inne kan skapa. Det var enormt. När de populäraste ramsorna gick igång var det inte bara Bocas klack som sjöng och dansade. Hela arenan kom igång, folk stod upp oavsett om deras biljetter sa sittplats eller ståplats.
Runt 49 000 människor slöt upp i hyllningar av deras lag. La Bomboneras branta läktare gjorde sitt också. Ljudet stannade kvar i arenan på en grymt sätt. Både visuellt och ljudmässigt var upplevelsen i världsklass. Säkerhetsmässigt och spelmässigt var den sådär. Banfield bjöd visserligen upp till dans, framförallt tack vare tekniske spelfördelaren Jonathan Gómez som var deras klart bäste spelare. Boca var dock stabilare och gjorde tre mål utan att egentligen glänsa. Som jag skrev tidigare var deras tredje mål en pärla signerad Rivero. Även Cvitanichs andra mål var snyggt (länktips: http://www.youtube.com/watch?v=lUqxoP8Cxqo ). Men i övrigt var matchen ok, men inte fantastisk. Det är min uppfattning av den i alla fall. Och min uppfattning kan ifrågasättas då jag spenderade mycket tid åt att titta och lyssna på Bocas fans.
Vi missade ju guldfirandet inne på arenan, men min vän som är en fena på spanska hade snappat upp att Bocasupportarna skulle samlas och fira centralt i Buenos Aires, vid stadens obelisk. Vi tog oss dit så fort vi kunde. När vi kommit fram var där redan en hel del Bocafans och området fylldes på hela tiden. Folk gick som i en stor ring runt obelisken och sjöng, dansade och såg allmänt jävligt lyckliga ut. Där var barnfamiljer, unga män, äldre män, äldre damer och unga kvinnor. Där var alla. Var du Bocafan, var du där, så var känslan. Hur många tusen som kom vet jag inte, med det måste ha varit många, många tusen. Det var en väldigt häftig upplevelse. Vi hade tur att vi inte chansade på biljetter till Racingmatchen, för denna kväll var så mycket bättre än någon annan kväll relaterad till Boca någonsin kunnat bli. Vi stod där mitt i smeten, tog kort och filmade, och försökte sjunga med där vi trodde oss kunna texten eller åtminstone melodin.
Att vara svensk i ett hav av tusentals blågula på torg i Argentina är en ganska speciell känsla. En känsla jag troligtvis aldrig får uppleva igen. Efter ett tag gick vi så hemåt. På vår väg hem så mötte vi ständigt supportrar på väg mot den plats vi just lämnat. Flödet in verkade aldrig ta slut. Gud vet hur länge det firades där. Kanske håller de fortfarande idag. Vad jag inte behöver Gud för att veta är dock att du som läser detta definitivt bör besöka La Bombonera om du någon gång har vägarna förbi. Det kommer du inte att ångra.
