Konsten att göra det svårt för sig
San Lorenzo tog en kort tur igenom Buenos Aires för att bärga tre viktiga poäng mot Argentinos Juniors. Matchen på Estadio Diego Armando Maradona skulle dock få en något förvånande upplösning.
San Lorenzo kom till spel utan sin ordinarie högerback Julio Buffarini. Istället fick mittbacken Cetto ta klivet ut på kanten samtidigt som Mario Yepes var tillbaks i mittförsvaret efter avstängning. På mittfältet kom Juan Mercier in igen, även han efter avstägning.
Såhär valde San Lorenzo tränaren Edgardo Bauza att ställa upp sitt lag;
Torrico-Cetto, Yepes, Caruzzo, Mas-Ortigoza, Mercier, Villalba, Blanco, Matos-Cauteruccio.
Matchen inleddes i ett hyfsat snabbt tempo och San Lorenzo tog tag i spelet omgående. I den elfte minuten, efter en hörna, kunde Caruzzo nicka in ledningsmålet för San Lorenzo. Mål för andra matchen i följd för den numera vana(nåja) målskytten Caruzzo. Spelet var efter målet ganska så böljande men det var San Lorenzo som skapade de flesta och bästa målchanserna. I den 39:e minuten var det dags igen. Ett inspel ifrån vänster av vänsterbacken Mas, släpptes, medvetet eller ej, mellan benen på Cauteruccio och fram stormade Villalba in i straffområdet. Med ett stenhårt skott dunkade han in 2-0 och i detta läget var det absolut ingenting som tydde på något annat än en bekväm bortaseger.
Men så är det den där förmågan vi människor har att göra det svårare för oss än nödvändigt. Fram tills sista kvarten så hade Argentinos haft sina sporadiska anfall. Man hade haft en del målchanser och vid några tillfällen tvingat Torrico i San Lorenzo målet att sträcka ut ordentligt för att värja sitt mål. Ändå kändes det bekvämt och tryggt för bortalaget. Just i det ögonblicket förändrades allt. Ett inspel från vänster passerade samtliga spelare och på den bortre stolpen kunde en helt fri Ezequiel Ham möta bollen på halvvolley och smälla in 1-2. Efter målet fick Argentinos mycket energi och San Lorenzo blev förvånansvärt tillbakapressade. Det dröjde inte heller mer än sex minuter innan kvitteringsmålet kom.
Förvånansvärt sett till matchbilden. Oroväckande om man tillhörde San Lorenzo. En match som mer eller mindre var i hamn, höll nu istället på att kosta dom två dyrbara poäng i toppstriden. Det var heller inte särskilt långt ifrån att Argentinos även gjorde ett tredje mål. Istället för hemmaledning så fick San Lorenzo straff när klockan precis passerat den 90:e minuten. Straffen i sig var solklar, bland det klaraste jag sett faktiskt. Oerhört klumpigt försvarsspel av Joaquín Laso. Fram stegade Ortigoza för att ta hand om straffen. Även om målvakten Gabbarini slängde sig åt rätt håll, kunde han inte nå straffen som var hårt slagen.
San Lorenzo klarade sig igen efter ett sent segermål. Men det blev, i mitt tycke, onödigt spännande. Bytet av Villalba i den 72:e minuten hade stor inverkan. Hans explosivitet i omställningarna hade behövts i slutskedet. Istället fick inte San Lorenzo lugn och ro när man inte längre hade några längre anfall eller anfall överhuvudtaget. Sen var försvarsspelet på båda målen en aningen tveksamt också. Framförallt på det första målet, där det är alldeles för dåligt att släppa bollen igenom hela försvarslinjen. Summan av kardemumman är dock att San Lorenzo vann. Precis som man skulle och precis som det länge såg ut att göra. Dom gjorde det bara lite väl jobbigt för sig själva.
