Krönika: It’s the same old story
It’s as old as the stars above. The same old story.
Billie Holiday gjorde en låt som började precis som denna artikel – ”It’s the same old story” blev en hit på 40-talet och om ni frågar era mor – och farföräldrar ifall dom svängde sina lurviga till denna låt är svaret förmodligen ett rungande ”ja”. Många år innan Argentina mötte Colombia i Copa América år 2019 släpptes denna låt. Men ändå finns där likheter. Detta är verkligen samma gamla historia om och om igen. Jag har snart skrivit så pass många artiklar om Argentinas debacle i diverse turneringar att jag börjar tröttna på mig själv. Jag känner mig som den där spyflugan man inte orkar slå ihjäl på morgonen men som är vansinnig enerverande.
Vad är egentligen felet? Var ligger det någonstans och hos vem?
För första gången på väldigt länge kände jag en viss optimism inför en turnering som Argentina skulle delta i. En känsla jag inte haft kring det argentinska landslaget på extremt många år. Egentligen vet jag inte vad den känslan grundade sig i. Kanske var det värmen ifrån en blomstrande, skånsk sommar? Kanske var det helt enkel bara så att jag inte orkade vara negativ längre. Nu skulle väl ändå Argentina få ihop alltsammans? Scaloni har varit en positiv injektion sedan han tog över som förbundskapten. Men istället kom ytterligare ett haveri som jag innerst inne var förbered på.
Igår blev Argentina utmanövrerad av ett betydligt mer enhetligt och i alla avseenden bättre Colombia. Ett lag som spelade som ett lag ska göra. Där lagdelarna smälter samman, där spelarna jobbar för varandra och där alla vet sin plats i laget. Försvarsspelet satt, press-spelet satt och kontringarna var sylvassa. Svårare än så behöver det inte vara för att vinna en fotbollsmatch. Ändå ser det väldigt svårt ut för Argentina varje gång dom står inför en avgörande fotbollsmatch.
Messi poängterade efter matchen att det givetvis var en besvikelse men att inget är kört ännu. Och givetvis är det så. Argentina ska slå både Qatar och Paraguay. Men vad som oroar mer är att laget har förtvivlat svårt att skapa farliga målchanser. Om jag bläddrar i mitt minne ifrån gårdagen kan jag minnas två bra avslut på mål. Och då känner jag mig ändå generös. Messi blev isolera som vanligt. Flera spelare stod och tittade på lagkaptenen och hoppades att han skulle lösa alltsammans på egen hand.
Agüero var blek, Di María var osynlig och Lo Celso försvann. När sedan Matías Suárez kom in istället för Agüero och därmed valdes före Lautaro Martínez – som varit i fin form på sistone – kändes matchen körd. Martin Åslund var inne på att det var ”ett klassiskt argentinsk byte” och dessvärre har han helt rätt. Den finns en gigantisk stor problematik kring just detta fenomen att inhemska spelare ofta väljs före bättre utlandsproffs i det argentinska landslaget. Föga förvånande tillhör dessa spelare i nio fall av tio Boca Juniors eller River Plate. Förklaringen stavas politik och pengar. Det har länge varit uppe för diskussion i Argentina att en del spelare ifrån både Boca och River kommer med i VM-trupper och liknande enbart för att höja värdet på spelarna. Vi har sett det förut och kommer se det igen. Tragiskt och makabert men likväl en verklighet som förbundskaptener har tvingats förhålla sig till under många år.
Sammanfattningsvis om gårdagen är att dom första tjugo minuterna av den andra halvleken var bra. Argentina kontrollerade spelet men skapade inte jättemycket. Dock kontrollerade man matchen och hade den i sina egna händer. Sen gick allt åt skogen. Nu måste Scaloni fundera på om Agüero ska få fortsätta eller om det är dags för Lautaro eller någon annan få göra entré. Scalonis framtid som förbundskapten hänger på en skör tråd.
It’s the same old story
It's been told much too much before
The same old story
