Carlos Ángel Roa – En berättelse om fotboll och tro
Han hade räddat Argentina vidare i VM efter en straffläggning mot England, var hyllat proffs i La Liga och ryktades vara på väg till engelska toppklubbar. Livet lekte för Carlos Roa men ändå valde han att avsluta karriären och gå under jorden. Motivet var att världens undergång var på ingång. Men vad hände sen?
Fotboll och religion är något som har korsat varandras vägar många gånger i fotbollshistorien. Hur många gånger har vi inte sett spelare titta långt upp mot himlen efter ett missat friläge, eller målvakter som välsignar stolparna före match. Förmodligen inte ens så många gånger som vi har sett spelare prisa högre makter vid målgester och vinsteufori.
Det är trots det inte alltid en dans på rosor när religion och fotboll ska följas åt i symbios längs karriärvägar. Det kan vara sabbater som krockar till det med matchdagar, dieter som ska följas och böner som ska sägas, ja va fasen, det kan till och med handla om jordens undergång.
Fotboll och religion kan som sagt leda till lite prekära situationer ibland, ett av de tydligaste exemplen på detta är den förre Mallorca målvakten Carlos Ángel Roa.
Datumet är den 25 juni, 1999, denna dag ska fotbollsvärlden återigen få uppleva något nytt. Den argentinska målvakten Carlos Roa står och håller sitt avskedstal inför en skara journalister, ett avskedstal ifrån den professionella fotbollen. Inget konstigt med det, om det inte hade varit för att Carlos Roa, då 29 år gammal, står på toppen av sin karriär. Vad var det då som käppade det berömda hjulet? Var det en skada? Kanske en sjukdom, taktik eller personliga problem? Nja, det sistnämnda är väl det som kommer närmast till en förklaring.Carlos Ángel Roa valde nämligen att säga upp sin fotbollskarriär på grund av hans tro att världen skulle gå under.
* * * *
Carlos Roa, eller ”Lechuga” - Salladen som han kallades av sina lagkamrater, växte upp i den argentinska staden Santa Fé. Smeknamnet han gavs härstammar från hans strikta vegetariska diet som ingår i Sjundedagsadventisternas läror, den kristna utgreningen som han tillhör.
I hemstaden kan man även hitta en bit av pusslet till hans minst sagt annorlunda avhopp. Han gavs en väldigt kristen uppväxt av hans föräldrar och de unga läroåren spenderades i en skola för Adventister. Det var först efter skolgången som Roa med familj skulle lockas över till sjundedagsadventismen. Detta skulle senare komma att spela den avgörande rollen i sagan om Roa. Fotbollen hade dock ännu inte drabbats av religionen i yngre år. Tvärtom, hans fysik prisades av många och enligt honom själv så var det till stor del tack vare den strikta vegetariska dieten.
Proffskarriären tog fart i Racing Club och han debuterade 19 år gammal för A-laget. Det var också under spel i Racing som ”Gud” kastade honom den första skruvbollen. Under en sommarturné i Kongo med laget så hade han drabbats av malaria. Han återhämtade sig dock snabbt och kunde efter det byta klubb, men erfarenheten satte djupa spår hos honom, Gud hade sagt åt honom att fortsätta kämpa. Nästa anhalt blev Buenos Aires och klubben Lanús. Efter tre bra säsonger så hörde Mallorca av sig om hans tjänster. Ö-klubben köpte loss Carlos Roa säsongen 97/98. Han ledde Mallis till en spansk cupfinal, en UEFA-cupfinal och en vinst i inhemska Supercupen.
* * * *
Trots allt detta så är det nog ändå hans landslagsäventyr från VM 98, och framförallt en spark som han är bäst ihågkommen för hos oss lekmän, samt det som lämnat hans namn för alltid inpräntat hos det argentinska folket.
Det var den 30 juni på Stade Geoffroy-Guichard i St Etienne, det var åttondelsfinal mellan Argentina och England. Matchen hade slutat 2-2, där bland annat en 18 årig Michael Owen hade gjort ett drömmål och Javier Zanetti skyfflat in en Brolin-variant på frispark. Förlängningen hade slutat mållös och det var dags för fotbollens ryska roulette, straffsparkar.
Sista straffen, England behövde sätta den för att hänga med, Argentina rädda för att vinna.
I dramats underbara mittpunkt, eller rättare sagt straffområde, stod två särpräglade huvudfigurer. Den ena var en malariadrabbad adventist från Santa Fé och den andra en mittfälts-städgumma från Leeds utan ett landslagsmål till sitt namn.
"Allt jag såg var Batty. Mitt perspektiv var smalt. Fysiskt är det omöjligt att omfatta det enorma i vad du gör" - Roa
David Batty tar sats mot bollen, spänningen och förväntan görs sig påmind på arenan genom den fascinerande, totala tystnad som uppstår precis före en straffspark. Den engelska kommentatorn som precis har pratat om före detta engelska straffsumpare förkunnar ut; ”Don't join them!”
”It's Batty and he has joined them!”Argentinsk segerglädje förstås och uttrycket ”Det finns inga ateister under en straffläggning” har nog sällan varit så slående.
* * * *
Här började karusellen verkligen att snurra snabbare för Roa. Storklubbar som Manchester United och Arsenal ryktades dra hårt i den kristne straffdemonen och han blev utsedd till spanska ligans bästa målvakt säsongen 98/99. Han stod just då, just där, på karriärens topp och tittade ner, det hade varit en lång väg upp, det var en lång väg ner, men han bestämde sig för att hoppa.
Den 25 juni, nästan på dagen ett år efter straffdramat i Frankrike, släppte han mediebomben att han skulle överge fotbollen för att ”koncentrera sig på viktigare saker”. Han var ju trots allt mer än bara en fotbollspelare.Anledningarna till hans religiösa beslut var många. Dels så anser sjundedagsadventisterna att lördagen är den riktiga sabbatsdagen, så därför drog sig Roa för att spela matcher på denna dag. Det var också denna uppfattning som till stor del grusade hans chanser att senare spela VM 2002 i Sydkorea/Japan. Han hade också gett löften till Gud som han var villig att hålla och betala tillbaka.
”Jag bad Gud chansen att få spela i VM, Han gav den till mig. Jag bad Honom att ge mig chansen att spela i Europa, Han gav mig det också. Jag vill fullfölja mina löften till Honom och sluta nu”
Dessa orsaker stod dock i lä mot detta tyngsta argumentet han hade till att lägga skorna på hatthyllan. Världen skulle gå under på millennieskiftet, de fyra ryttarna skulle komma och ha apokalypsen i släptåg. Han tog, enligt honom själv, det enda rätta beslutet. Han var ju tvungen att förbereda sig själv och sin familj.
"Jag vill vara närmre min familj" eller som han uttryckte sig - ”förbereda för världens undergång, på en plats där Han kommer att tillhandahålla allt vi behöver. "År 2000 kommer att bli väldigt svårt" förklarar Roa. ”I världen finns krig, hunger, pest, stor fattigdom, syndafloder. Jag kan försäkra er om att de personer som inte har en spirituell kontakt med Gud och lever den typ av liv som han vill, kommer att få problem”
Roa och sjundedagsadventisterna hade alltså sin egen syn på vad som komma skulle, och allt det som komma skulle var som taget ur ett avsnitt från Twin Peaks. Roa försvann plötsligt till synes bort från jordens yta. En argentinsk journalist försökte tappert, men förgäves att leta reda på den gömde adventisten, och varken hans klubb eller agent visste ut eller in. Att ringa Roa gjorde heller ingen nytta då han och hans familj hade lämnat ifrån sig alla världsliga ting, för vem behöver en mobiltelefon när världen brinner.
Mystiken och intresset runt Roas öde hann både tätna och skingra sig innan historien till slut skulle nystas upp. Carlos hittades boende i en stuga nära en liten avlägsen bergsby i Argentina. Där han tillsammans med familjen fundamentalistiskt inväntade slutet samtidigt som han fullföljde sina plikter som ”predikant” åt sin familj under den sista tiden. As you do..
Men det föll aldrig några flygplan från himlen, inga nya världskrig bröt ut och Gud slog inte ned på jorden med kraft och hämnd i form av en syndaflod. Sjundedagsadventisterna valde då att göra som de gjorde under ”Den stora besvikelsen” från 1844 när inte Jesu Kristi återvände eller jorden gick under, de sköt helt enkelt upp domedags-datumet. Svårare än så behöver det faktiskt inte vara. Bara älskar man inte religion ibland?
* * * *
Roa fick skamset krypa till korset, ursäkta ordvalet, hela vägen till Mallorca för att fullfölja sitt kontrakt. Karriären tog dock aldrig riktigt samma fart igen, och efter att ha flyttat till den lille trollgubben Iniestas födelsestad, Albacete, för spel i Segundan så hade Gud ett annat kritiskt test åt honom. Roa hade drabbats av testikelcancer.Cancern kunde dock besegras och Roa kunde gå vidare.Han förkunnade efteråt att hans tro hjälpte honom igenom det, att Gud ville att han skulle leva vidare och att han kände sig som återfödd. Trots återfödelse så avslutades sedan karriären i Argentina och nu är det en karriär som tränare som lockar.
Idag är Roa assisterande tränare i division 2 laget Ben Hur från Argentina, och tillvaron lunkar på i lite lugnare tempo nuförtiden även om aspirationerna om att nå högre finns där.Kanske når det hela vägen tillbaka till toppfotbollen, kanske inte. Kanske fångar han hela drömmen på nytt, kanske inte. Om det dock är något vi kan vara säkra på, så är det att om ödet kallar när han åter står där uppe på toppen och tittar ner, så skulle han hoppa igen, med huvudet före.
