El Gráfico-minnen: Arsenio Erico – från Chacokriget till Independiente
Arsenio Erico blev av en slump värvad till Independiente i början av 30-talet. 15 år senare hade han gjort sig ett namn i Argentina som än idag lever vidare.
Det var en annan tid då, på många sätt – på gott och ont. Chacokriget är kanske inget som vi svenskar lägger så vidare stort minne vid. Om jag själv tänker tillbaks på min skolgång så kan jag inte minnas att det ens nämndes under historielektionerna. För att göra en lång historia kort så var det ett krig mellan Paraguay och Bolivia som handlade om territoriet som låg runt Gran Chago regionen. Där fanns det nämligen stora oljefyndigheter. Paraguay stöttades under kriget av Argentina och vann sedermera också kriget som skulle bli ihågkommet som det blodigaste kriget under 1900-talet i Sydamerika.
Vid denna tidpunkt spelade Arsenio Erico fotboll hemma i Paraguay. Han blev då erbjuden att följa med Röda korsets fotbollslag på en turné till Argentina. Detta istället för att delta i kriget som tanken var från början. Befälhavaren Molinas hade sett talangen som Erico besatt och skickade därför istället iväg honom till Argentina för att hjälpa Röda Korset med att samla in pengar till offren i det pågående kriget.
Tonåringen Erico följde med och presterade så fantastiskt bra under denna turné att Independiente värvade honom. Med ”El Rojo” så vann han ligan tre gånger, Copa Dr. Ibarguren en gång, Copa Adrián Escobar en gång och Copa Aldao två gånger. Men framförallt så öste han in mål. Han var galet bra på att alltid stå rätt inne i boxen och ska enligt dåtidens journalister och motspelare ha varit otroligt bra på att hoppa högt – något som ledde till att han gjorde väldigt många nickmål. Säsongen 1938 smällde han in inte mindre än 48 mål på 34 matcher i ligaspelet – ett sinnessjukt bra facit.
Totalt gjorde han 295 mål på 325 matcher för Independiente. Makalösa siffror som än idag gör honom till den argentinska högstaligans bästa målskytt genom alla tider. Inför VM 1938 blev han erbjuden en ansenligt stor summa pengar för att representera det argentinska landslaget. Han avböjde dock då han ville fortsätta spela för sitt hemland.
Francisco Varallo, som spelade i Boca vid samma tidpunkt som Erico spelade i Independiente och som än idag är en stor legendar i Boca kretsar, bekräftade att Erico var fantastisk på att göra mål med huvudet.
”Hans största kvalité var när han hoppade. Han besegrade alltid målvakterna i dom duellerna och gjorde alltid mål på huvudet. Han var en anfallare som var omöjlig att markera. Men det var inte bara detta: Han var också en stor gentleman”.
Alfredo di Stéfano som skulle komma att bli en av världens bästa fotbollsspelare några årtionden efter Erico har sagt att Erico inspirerade honom något enormt.
”Erico var annorlunda från oss allihop, från allt jag någonsin sett. En fantastisk spelare. Allt detta sammanfattat, utan att överdriva, i dom fem bokstäverna i ordet ’crack’. För mig var han en artist. En stor artist.”
Efter att ha vänt hem en kort period under 1942 för att vinna en ligatitel med El Nacional, som han lovat sin familj så återvände han till Independiente igen. Men hans prestationer började så sakteligen att dala och ganska snart så insåg man i Independiente att man var tvungen att sälja honom om man skulle få in några pengar.
Efter karriären så tränade han två lag innan han tillslut lade av med det också. Hans problem med menisken i ena knäet gjorda att dåtidens läkare, inte lika utbildade som idag, rådde honom att amputera sitt vänstra ben. Detta ledde till att han fick diverse problem med sitt blod och dog några år senare av en hjärtinfarkt.
Dagen efter hans död så möttes River Plate och Independiente i ligaspelet. Publiken sjöng under matchen ”Se siente, se siente, Erico está presente” – Vi känner det, vi känner det. Erico är närvarande.
