Gästkrönika: El partido de vida - en nations överlevnad
Vid fel resultat på tisdag släcks inte bara Argentinas mästerskapsdrömmar i år, det är även ridå och tack & adjö för den gyllene generationen. Om det ens är rätt att kalla den för gyllene. Kanske är det istället mer passande att kalla generationen från Silverlandet (Argentum=silver på latin) för just det - silvergenerationen. För silver har man i överflöd, i alla fall på seniornivå i fotboll. Tre raka mästerskapsfinaler utan guld.
Stommen i laget har givit eko även på den globala scenen. Mascherano, El Jefe, har spelat som en besatt och fyllt sin roll som en sköld exemplariskt.
I Argentina utgår man från nummer när man pratar om positionerna, där varje nummer innehåller en position och roll. När någon frågar var man spelar så svarar man kort och gott - Soy de Siete (Jag är 7:a), det vill säga ytter.
Hade du ställt samma fråga till El Jefe hade han svarat: ”Soy de sinco”, lagets städgumma vars uppgift är att förstöra motståndarens uppspel men samtidigt bidra med en hög kvalitet i både presspelet och speluppbyggnaden. Är man 5:a i Argentina ingår även att man är 10:ans beskyddare. Och i denna generationens berättelse är det Messi som ärats den rollen.
10:ans position kallas även för ”Enganche” vilket kan översättas till att man ”hänger” på ytan mellan anfall och mittfält, man ansvarar för kommunikationen mellan de två lagdelarna.
Fler spelare som förtjänar att uppmärksammas är Sergio ”Kun” Aguero, Citys meste målskytt genom tiderna som fått sitt smeknamn efter en mangafigur i en japansk serietidning.
Angel Di Maria, som gjorde många med mig knäsvag med sina överstegsfinter redan under U-20-VM i Kanada 97’, vilken Argentina vann för sjätte gången.
Ever Banega, mittfältsgeneralen som aldrig riktigt tog det där steget fullt ut i Europa. Och Sergio Romero, evig 2:a i klubblaget, men obestridd 1:a innan Sampaoli tog över landslaget. Men det är en helt annan historia.
Denna stomme presterade enligt mig sin bästa fotboll under Sabella, där man verkligen fick ut max av spelarna. Men inte heller då blev generationen gyllene. Och nu står man inför en avgörande match, el partido de Vida - matchen om liv.
Förutsättningen är tydlig: Argentina måste besegra Nigeria för att leva kvar i detta VM. Men det är större än så. Fotbollen berör nämligen på en helt annan nivå i Argentina. Den vanlige arbetaren som i god tro röstade fram Macri i valet är nämligen på gränsen till desperat. För han är denna match allt. Han klarar av mycket, men att se denna generation som givit det Argentinska folket så mycket, bli utskrattade, förlöjligade, rent av hånade på sociala medior…det tar hårt.
Jag är rädd för att vid argentinsk förlust kommer min kära moders land falla i total depression och frågan är om denna värld behöver ytterligare ett land med krökt rygg och i totalt kaos. På tisdag snörar Messi och Mascherano på sina skor för kanske sista gången i det argentinska landslaget. Men först ska en kamp på liv och död spelas. Och jag hoppas att när du frågar Messi i framtiden vem han är, då svarar han inte ”Soy de diez”, då svarar han ”Soy campeon”.
