Äntligen bandy igen
Första matchen i slutspelsserien slutade oavgjort, ett rätt bra resultat i en svår bortamatch.
Äntligen bandy igen
Efter ett längre speluppehåll beroende på landskamper mot Finland och Norge och ett nordiskt mästerskap för U19 och U17 där förutom de nordiska länderna även Ungern deltog, så var det äntligen dags för riktig seriebandy igen.
Värsta ilskan efter att vi sett det usla spelschemat som förbundet hade spikat ihop för oss hade lagt sig. Nu gällde det att bita i det sura äpplet och stötta ÖSK så mycket vi kunde.
För de som har missat att ÖSK fått ett så dåligt spelschema kan jag bara i hastigheten nämna att vi har fått två bortamatcher på tre dagar. Där vi först ska upp till Rättvik en onsdag och sedan till Kungälv fredagen efter. Alltså två vardagsmatcher med långa avstånd på tre dagar. Dessutom har vi fått Boltic på hemmaplan igen, en match som kostar 30 000 extra att arrangera beroende på att det krävs betydligt mer vakter som kontrollerar deras stöka fans. Många är vi som har luftat vårt missnöje med denna usla ”lottning”. Men mot bandyförbundet kan man försöka stånga hur mycket man vill. Det enda som sker blir att man blir blodig, någon förändring kommer man knappast att åstadkomma. Förra gången skramlade Svampen ihop de där 30 000 kronorna, men vi har nog inte möjlighet att göra det igen med så kort tid emellan. Vi får se hur det kommer att ordna sig denna gång.
Vi blev en full minibuss som rullade ner mot Nässjö. Hade matchen gått ett par dagar senare hade det förmodligen blivet en större buss. Matchen spelades ju dagen innan lönen kom och januari brukar ju utses till årets fattigaste månad för de flesta och många hade helt enkelt inte råd att åka med.
Nu var vi i alla fall igång och vi var ett härligt gäng som satte oss i bussen. Vi startade resan i god tid och hann därmed med ett litet kulturbesök i form av att vi stannade vid ruinen Brahe hus och tittade på den vackra utsikten. När vi sedan satte oss i bussen igen så startade bussen mot en av Sveriges vackraste resor. När landskapet öppnar sig och man ser ut över Vätterns böljande vattenspegel så blir man lyrisk. En klunk från den medhavda Åbro ölen och en svepande blick över det vackra landskapet gjorde mig nästan rörd till tårar. Det kändes ända ner till tåspetsarna att man nu var på väg till ett nytt bandyäventyr.
Nässjö borta är en svår match, det spelar ingen roll att vi vann hemma med 5-2 i en mycket bra och sevärd match. I lejonets egen håla är det betydligt svårare att ta kål på ”di blåe” som de själva kallar sig.
Jag har varit med om ett flertalet segrar mot NIF borta, men de ligger numera ganska långt tillbaka i tiden. Sedan de fick hall kan jag inte påminna mig att vi har vunnit. En oavgjord match där deras kvittering kom olyckligt i slutminuterna är det mest lyckosamma resultatet på senare år. I fjol blev vi överkörda av den blåa ångvälten i en match som man helst vill glömma.
Uppladdningen skedde på O´learys i centrala Nässjö. Röda bollens starke man ”Pink” mötte oss vid Stortorget och eskorterade in oss i lokalen. Vi slog oss ner och den ena efter den andra av Röda bollens trevliga medlemmar dök upp och anslöt till bordet. Tyvärr hade Magnus Eklund inte möjlighet att vara med denna gång. Han har alltid några roliga anekdoter att komma med som förgyller samtalet.
Lite avundsjuk blir man ändå som Örebroare när man tittade sig omkring i lokalen. Överallt var det reklam för den nya slutspelsserien som denna dag skulle dra igång. Tidigare hade Röda bollen sina uppladdningar på krogen ”En italienare och en grek”. Vad gäller matutbudet så är den krogen verkligen att föredra. Dock är den kanske i minsta laget när man är ett större gäng som ska ladda inför ett bandyäventyr.
När vi suttit ett tag och ätit och druckit så kom tre killar in och satte sig lite för sig själva och drog igång en bandypodd. Man livesände från krogen och ljudet gick så klart ut till alla som satt i lokalen. De spekulerade hit och dit och de hade observerat att vi i Svampen var på plats och de hälsade oss välkomna till Nässjö. När vi lyssnat på dem någon halvtimme så sa J.V att han tyckte att han och jag skulle gå dit för att bli intervjuade. Det gjorde vi så klart och vi blev välkomnade när vi kom. En liten intervju med först mig (jag behövde inte presentera mig, de visst vad jag hette, man har visst blivit lite känd i bandysverige…), sedan en intervju med J.V. Innan vi gick tillbaka till våra platser blev det en rundgissning av hur matchen skulle komma att sluta. Alla tre Nässjö killarna tippade nässjöseger, jag tippade 4-4 och J.V tippade 5-5.
Därefter var det dags att ge sig av mot bandymatchen.
Det är konstigt att man förvånansvärt ofta kan känna hur vindarna blåser. ÖSK killarna var påskruvade direkt och gick till anfall i en rasande fart. Efter drygt tre minuter lyckades man tillskansa sig en hörna som vår härliga finske landslagsman Matias Lehtonen klippte in snyggt och vi var i en tidig ledning. Spelet böljade fram och tillbaka och efter tio minuter kom tyvärr kvitteringen. Sedan fick Nässjö en mycket tveksam straff som Sebbe räddade vackert. Problemet var bara att straffen även drog med sig en utvisning och genom att vi hade en man på botbänken redan innan skulle vi nu komma att spela med två man kort. Detta gick dock galant, men när utvisningarna var överstökade och man började hoppas på att ÖSK skulle återta ledningen så kom istället ett omotiverat Nässjö mål.
Dock var ÖSK:arna som jag tidigare sagt på bettet och vände tillbaka matchen till en 3-2 ledning i halvtid.
Bortaläktaren är en slags genomgångszon i Nässjö så vi satte oss så högt upp som möjligt på den för att vara så lite ivägen som möjligt, men när man sitter där och folket som går förbi tittar på en så känner man sig lite som aporna på Skansen. En del föräldrar tar sina barn i handen och kastar en snabb blick på dessa utsocknes konstiga gubbar med märklig färg på halsdukarna och så skyndar de förbi. Andra ler lite tveksamt och vi ger dem naturligtvis en glad nick tillbaka för att visa att vi är precis som dem, bara det att vi håller på ett annat lag.
Andra halvlek drog igång och vi hade hoppats på att få se några härliga ÖSK mål på nära håll. Istället fick vi på lite längre håll tyvärr se ”Di blåe” vända tillbaka matchen ännu en gång och varje gång hemmalaget gör mål spelas den där melodin om att alla ska heja fram ”di blåe”. En låt som man näst intill börjar hata när Nässjö gör mål på mål.
Nu hade dock inte ”De gula” gett upp hoppet om poäng, kvitteringen kom på en tilltrasad situation och jublet i Svampenlägret viste inga gränser. Nu stod verkligen matchen och vägde. En ÖSK:are blev manglad i straffområdet utan åtgärd från domaren. Protesterna mot den uteblivna straffen tystnade dock snabbt när Nässjö gick upp i nästa anfall och gick miste om en näst intill lika given straff.
Match slutade rättvist 4-4 precis som jag tippade i Nässjöpodden och som vanligt vet man inte om man ska vara nöjd eller missnöjd efter ett oavgjort resultat, men i bussen på väg hem kom vi efter ett tag och någon pilsner överens om att vi var mest nöjda. En poäng i lejonets svårintagliga håla var trots allt mer än godkänt.
