Blås ut! Blås av! Det är över för den här gången!
”Låt dom aldrig få se dig skaka, låt dom aldrig få se dig svag. Låt dom aldrig få se dig skaka, låt dom aldrig, aldrig få se dig, få se dig gå ner”
Thåström säger sig ha lärt sig det av Bosse Högberg. Det kan vara så. Det finns en del att hämta i de där raderna, en del att ta med sig. Vi går visserligen rent seriemässig ner ett snäpp efter detta allsvenska äventyr, men vi gör det med stil och med högburet huvud trots allt. Vi har stått upp hela vägen även om vi åkt på några riktiga stjärnsmällar på denna resa. Ändå lyckades vi för egen maskin inför den näst sista omgången ge oss själva chansen att kriga om en kvalplats. Men det gick inte. Målsättningen för säsongen var att nå kvalplats och via en sådan kriga oss kvar. I ärlighetens namn var det väl inte i en sista kvalavgörande match borta mot Surte som det skulle ske. Vi kan bittert blicka tillbaka mot de dubbla mötena mot Skirö och ännu hellre i hemmamatchen mot Boltic. I de tre matcherna skulle de avgörande poängen ha kommit. Men så blev inte fallet och nu tvingas vi konstatera fakta.
I dag tog vi emot Blås ut i den sista matchen på denna allsvenska sejour. Två lag som egentligen inte hade något att spela för. På förhand skulle man ju kunna tro att detta skulle innebära en slätstruken historia, men där gick vi alla bet. Att Tjutet inte kunde motivera sig riktigt är en sak, men detta gällde inte laget. Det var raka rör och fulla spjäll från första början. Visserligen gör Vänersborgarna första målet genom deras rutinerade och notoriske målskytt Mayborn, och jag kan för intresserade Rödtjutare här meddela att han faktiskt är född i oktober. Sen replikerar Finspång blixtsnabbt genom två snabba mål av Tobbe Wallberg där framför allt 1-1 kvitteringen är värd ett omnämnade där Tobbe formligen dunkar in den i målvaktens bortre via stolpen. 2-1:an har mera karaktären av krigarvilja efter en målvaktsretur där Adam Störe blivit fint framspelad precis innan.
Självklart är man lite partisk, men jag vill nog ändå med emfas hävda att vi var det bättre och det mest initiativrika laget i en annars resultatmässigt jämn första halvlek.
Det som redan under första halvlek innebar vissa orosmoln inför fortsättningen var att domarna denna dag hade viss tröttmössevarning på sitt agerande. Det blir ett klurigt läge när det finns 22 grinigt hungriga och jagande vargar på planen, och domartrion mest åker omkring och längtar efter slutsignalen. Och mycket riktigt så skulle det komma surt efter då man inte bemödat sig med att från början sätta nivån.
Andra halvleks inledning blir nästan lite parodisk utifrån hur vi hanterat andra halvleks inledningar denna säsong. Två strutar i baken. Jajamen! Vi människor gillar ju igenkänning, men för min del skulle jag med enkelhet kunna hantera ett annat scenario som omväxling. Men, vi jobbar igång skridskoåkningen och underkastar oss ett mycket uppoffrande defensivt arbete som leder till goda omställningar, vilka Blås ut bara har regelvidriga botemedel emot, och där någonstans i takt med att motståndarnas botbänk fylls på så börjar Finspångs återhämtning. Först reducerar Joakim Bonnevier på ett stiligt sätt, därefter tråcklar, snirklar och fightar Gustav Gising sig igenom till 4-4 och slutligen så gör Axel Fredriksson ett distinkt kraftmål liknande det som Gising gör ett par minuter senare. Inte ologiskt på något vis. Det är vi som vill mer.
Där någonstans i ledning med kvarten kvar smyger ju sig ju den där tanken på. Tänk om Skirö inte lyckats få in den där kvitteringen mot Surte i 93:e och tänk om vi nu…ja då hade det varit vi som hade ett kval om fortsatta allsvensk existens framför oss.
Blås ut kvitterar dock, och det unnar jag dem icke, men det gjorde väl i sig varken från eller till i den röriga avslutningen, där den randiga trion "gick banans" efter att oroväckande sent ha insett att de tappat greppet om händelseutvecklingen.
Mest glädjande i dag förutom den lagmässiga inställningen att inte vika ner sig (som belönades med en kollektiv belöning i priset till bästa hemmaspelare) är annars unge Gustav Ströbergs debut och genombrott i a-truppen. Klokskap, stil och finess. Jag har tidigare under säsongen hyllat hans jämnårige kamrat Arvid Larsson-Niberius. Hos dessa två unga lirare finns en mycket stor kapacitet och de där gossarna kommer vi att få en mycket stor nytta av på seniornivå i framtiden.
Slutligen;
Vårfåglarna vrålade i morse vid halv sjuhugget när det ljusnade. Det är också en signal om att bandysäsongen nalkas slutet. Snart dags att byta ut rören mot dubbade dojjor och allt sådant där. Men också en signal till oss i styrelsen att se över uppställningen inför kommande säsong. Det kommer att ske vissa förändringar på styrelsenivå. Flera mycket kunniga och hårt arbetande personer väljer att lämna plats för nya krafter och idéer. Det kan kännas lite konstigt, men utgångsläget är synnerligen gott för det rent bandymässiga. Det finns en stor kompetens i de egna leden. Det finns kraft underifrån. Vi har välutbildade spelare i ungdomsleden och skickliga tränare och ledare på alla nivåer i klubben. Det vittnar ungdomslagens framgångar om under denna säsong. Detta är ett kapital som måste förvaltas med fullaste respekt. Här har vi nu ett sjuhelsikes ansvar att bygga upp klubbens ambition om att vara ett stabilt allsvenskt lag med våra ungdomar tillsammans med den stomme finns i nuvarande seniortrupp, oavsett hur de här förslagen om ny serieindelning från bandyförbundet kommer att se ut. Detta bygge för en ljus bandyframtid i Finspång är viktigt och inspirerande. Till detta bygge är alla välkomna. Allt ifrån politiska incitament om att göra ett materiellt krafttag kring bandybanan på arena Grosvad, till sponsorer som vill stötta klubben på alla nivåer, till supportrar, publik och massmedia som vill se bra bandy och till grundskolorna som möjliggör bandyprofil på schemat.
Basen och den absoluta livsnerven för en bandyförenings fortsatta överlevnad är den kontinuerliga påfyllnaden i bandyskolan, och kommer så alltid att vara. Representationslaget får ju mycket uppmärksamhet, men representationslaget är i en välfungerande förening ”bara” toppen av en hårt arbetande pyramid. Mår den huvudsakliga delen av pyramiden bra kan vi slutligen även kläda den symboliskt viktiga representationstoppen med guld.
Rödtjut har också haft en stundtals ganska tuff säsong, i alla fall bitvis när det grinat oss rejält emot resultatmässigt. För Tjutets del så gäller det nu att samla ihop sig och enas kring vem som skall föräras supporterklubbens vandringspris ”Tugga hjälm”. Sen gäller det att supporterklubben formerar sina styrkor och tar nya tag och är med och bygger för vår framtida allsvenska etablering.
”…låt dom aldrig, aldrig få se dig, få se dig gå ner”
www.youtube.com/watch?v=lwodA1WLgqw
