Grattis allsvenskan, vi är tillbaka!
Motala isstadion, Stinsen arena, Backavallen, Behrn arena, Tingvalla, Bredstorp, Kristinelund eller vad nu alla allsvenska banyarenor nu heter runt om i Sverige. Håll i hatten, för nästa säsong kommer Finspångs AIK och Rödtjut!
söndag 12.30; Jaha, då var vi på rull igen, i riktning mot Småländska höglandet, och förhoppningsvis vidare mot allsvenskan och bandyns finrum. Vi reser med hyggligt fylld buss och med och goda förhoppningar. Att redogöra för de ständigt växlande samtalsämnena i supporterbussens bakre regioner utmed E4:an söderöver skulle kunna få den mest luttrade att blossa lite om kinderna. Jag misstänker att det mest handlar om att försöka skingra nervositeten kring eftermiddagens matchutgång. 16.00 är det avrak nere i Vetlanda.
Laget mår bra och efter samtal med huvudtränare och lagledningen under morgonen står taktiken klar. Det gäller att stå pall de första 20-30 minuterna, för Skirö kommer att köra och säkerligen försöka skaffa sig ett bra numerärt grepp om matchen, för att få Finspång att komma in i rejält tvivel och medföljande frustration.
Men jag vet inte. Jag är övertygad om att vi över 90 minuter förmår att hitta målet minst tre gånger och det ska mycket till att vi släpper in 7 mål en sådan här match. 7 mål bakåt har vi inte släppt till under en match på hela säsongen hittills, och hur man än vrider och vänder på det så har vi släppt in minst antal mål i hela Mittettan denna säsong.
Snart vet vi. Skumpan är i alla fall med och den är så där portföljmässigt sval som man kan begära.
söndag 18.15 Jaha, då var det klart då. Mein Godt, men det satt rätt hårt inne.
Ett rejält paralyserat Finspång hade fullt sjå med att försöka reda ut sin situation i första halvlek. Det var alldeles uppenbart att det var Skirö som ville mest. Finspångarna gick inte riktigt att känna igen när stundens allvar infann sig. I den 13:e minuten får hemmalaget en straff som även ur opartiska ögon bör bedömas som tveksam. Men 1-0, och egentligen fanns väl ingen orättvisa i detta, sett till hur matchen dittills gestaltat sig. Finspång är uddlösa och det kuggar inte i.
Supporterklubben gör nog sitt i enlighet med Rödtjuts adelsmärke, men det fortplantas inte riktigt ut i aktionen på planen. Dock kan Joakim Bonnevier, som från ingenstans fiska upp en ”indianare” i det Skiröska försvaret efter en spelad halvtimme och förvalta den i mål. Tveksamt rättvist, men dock lika skönt.
Delar av den tillresta Rödtjutsstyrkan innan match i Sapa arena. Ett Rödtjut som av Skiröredaktionen tillskrevs "Elitserieklass" efter matchen.
Sen finns nog skarpa förhoppningar om att Finspång skall spela av första halvlek med rådande resultat, men därom ville inte Skirö samverka. De matar och matar och i den 36:e kommer 2-1, och kort därpå även 3-1 till den Skiröska lagledningens uttryckliga och tydliga glädje. Där och då kändes det som om det allsvenska avancemanget hängde på en skör tråd.
Jag fick tillfälle att dryfta ett par ord med tränare Peter Bonnevier och lagledare Tedd Abrahamsson i halvtid, så jag kan nog tänka mig vad laget i sin tur fick höra under halvtidsvilan.
Hur som helst verkade det som om det som förmedlades där i omklädningsrummet tog skruv, för vi får se ett annat Faik i andra halvlek. Vi kliver högre och vi sliter i varje situation, och framför allt tightar vi till försvaret. Den 45:e till 70:e matchminuten tillhör oss, och det är under den perioden som vi lyckas få in reduceringsbollen till 3-2. Föga förvånande är det kapten Wallberg som tar ansvar och levererar bollen i mål.
Ställningen 3-2 innebär att Skirö måste peta in ytterligare tre mål för att få till en förlängning då Finspång vann den första matchen med 6-2.
Men utifrån den förutsättningen visar Finspång en mycket stark moral. Jag vill inte säga att Finspång är lustäta sista 20, men med tur och skicklighet fredar vi oss i samklang med ett frenetiskt sjungande Rödtjut.
Att säga att vi denna dag är bättre än Skirö vore att skarpt äventyra min trovärdighet som bandyskribent, men vi lyckas i alla fall samla ihop oss i andra och rida ut stormen.
Skirö vinner matchen med 3-2, men vi vinner den allsvenska platsen, och det var ju faktiskt det som det hela handlade om.
Ett överbelamrat omklädningsrum efter slutsignalen kan utbrista i 4 starka ryska ”Blät” och gemensam segersång. Det enda som eventuellt grumlade den euforiska känslan var Simon Bergströms rejält knäckta näsa i slutminuterna efter en illa placerad Skirö-klubba i försvarsgigantens ansikte. Det är ju märkligt! Jag trodde han skulle slippa undan benbrott då han faktiskt brutit både ben och arm de två senaste säsongerna, men icke. Jag hoppas att ”Bärsa” på något sätt ändå kan njuta av segern och avancemanget, för han har varit överdängans bra denna säsong den gode Bergström.
Men bra har vi varit allihop. Heder till laget, heder till tränar- och ledarkonstellationen, styrelsen och självklart även till det fabulösa Rödtjut. Men att nu i en skumpande och segerrusig buss ge sig in på att göra en heltäckande beskrivning av alla framgångsfaktorer denna säsong, blir nog en övermäktig uppgift. Den uppgiften får anstå en annan krönika. Men om man ändå försöker att koka ner det hela så handlar det om att ha gjort det bästa man kunnat av det man har, och skapat den goda lagmoralen. Och när det gäller dessa bitar har verkligen ledningen under Peter Bonnevier lyckats över förväntan utifrån förutsättningarna denna säsong.
Bild: Titti Olovsson/Folkbladet
Huvudtränare Peter Bonnevier som tackar för sig efter genomförandet av återtåget
Slutsignalen innebär inte bara eufori, även om det i stunden är det absoluta och mest självklara. Nu ska det firas så det dånar om det, men relativt snart så måste styrelsen även förmå sig att lyfta blicken och ta sats mot en kommande säsong i en högre och klart mer krävande division. Vi vet ju av tidigare erfarenhet vad det innebär om man ska vara med och snacka där uppe.
Jag vet att huvudtränare Peter Bonnevier inte avser att fortsätta bära huvudansvaret till nästa säsong. Jag vet även att flera tongivande kompetens- och attitydspelare klargjort att detta var deras sista aktiva säsong av olika orsaker.
Nu börjar således styrelsens digra arbete att rusta klubben för att möta utmaningarna i allsvenskan både spelmässigt och ekonomiskt.
Men som sagt, vi är tillbaka där vi hör hemma som bandyförening och som supporterklubb!
Grattis Faik! Grattis Rödtjut och Grattis bandysverige!
