Surt mot Surte
Man kan ju undra hur många gånger den rubriken använts egentligen. Frågan är också hur många gånger det funnits riktiga skäl för att sätta den. Jag vill dock hävda att jag har fog för den, för surt var det igår i flera bemärkelser.
Surt att vi inte kunde hålla is hemma på Grosvad så att vår hemmapremiär fick förläggas på Himmelstalund i Surbullestaden.
Surt att väderleken var som en blöt, kall och tung yllefilt så att det endast fanns isförutsättningar för vettig bandy i de första inledande 10 minuterna av vardera halvlek.
Surt att Rödtjut inte förmådde mobilisera fler och inte presterade något vettigt läktarstöd värt namnet.
Surt att vi fick stryk och surt för Surte att en av deras talangfulla yngre förmågor fick kliva av under första halvlek med en misstänkt nyckelbensfraktur.
Ja någon klang och jubelföreställning bjöds det inte på i vår hemmapremiär även om Tjutet försökte skoja till det med en ironisk välkomsthälsning till spelare och publik inne i Norrköping denna mulna novemberlördag.
Surte inleder matchen i ett offensivt tempo och skapar ett rejält tryck mot oss. Utdelningen låter inte heller vänta på sig och det står 0-2 redan efter 10 minuter efter två tilltrasslade situationer framför Finspångsmålet och där det andra målet görs på en straff.
Sen går matchen lite i stå och det där säregna ställningskriget uppstår som bara en dålig is kan framtvinga under en bandymatch. Krig och kamp och duellspel då lyrspelet dominerar matchbilden. Men någonstans i detta kan Tobias Wallberg komma loss på kanten och servera en ren Jakob Botvidsson framför Surtemålet som trycker dit 1-2. Det var juniorens första allsvenska mål vilket var riktigt roligt på alla sätt och vis och samtidigt viktigt för matchen sett ur ett Finspångsperspektiv.
Jakob Botvidsson
Där någonstans börjar en spirande tanke om att; jo kan vi fortsätta och kriga så här så kanske det ändå skulle kunna bli något hyggligt i slutändan även om det kändes som om Surte var det starkaste gänget.
Fick ett kortare snack med föregående säsongs huvudtränare Peter Bonnevier i halvtid och han konstaterade att det var synd att Finspångarna hade en sådan respekt för Surtarna i inledningen av matchen och att det nu gällde att hålla i, i den första kvarten av andra då isen skulle vara hygglig igen.
Mycket riktigt, andra halvlek inleds lite förhoppningsfullt, men sen drar vi på oss utvisningar och så kommer trean i baken, också den efter trassel och retur framför vårt mål, och där någonstans känns det lite som om luften går ur både hemmalag och matchen som helhet. Den avslutande halvtimmen liknar baslinjespel i tennis. Lyror eller långa utkast, duell om första och andraboll, bök och stök och sen tillbaka med bollen till andra sidan igen.
Det ska sägas att vi krigar bra i Finspång och vi ser starka ut rent fysiskt i duellspelet, men i denna match studsade det inte rätt för oss.
Som sagt, sura förhållanden möjliggjorde inte någon större bandyunderhållning denna dag. Men vilken tur då att vi bara är i inledningen av säsongen så att både spelare och supportrar kan få ta nya tag under bättre förutsättningar. Vi ska inte glömma bort att vi denna allsvenska säsong matchar ett gäng där 18 av 20 spelare i truppen är fostrade i den egna klubben. Jag undrar vilken annan allsvensk klubb som kan kontra på det. Att vi även denna match ställer upp med tre juniorer och att Marcus Esping gör allsvensk debut för Finspångs AIK, vid 41 års ålder. Det är häftigt!
Ro nu hit med vinter och kyla nu så att det kan bli lite ordning på grejerna!
