Krönika: IFK Vänersborg är närmare toppen än på länge.
Efter en svajig försäsong och lika svajig grundserie, där IFK Vänersborg till sist ändå tog sig till slutspel med betryggande marginal, så var det inte utan att man gick in i slutspelet med en del frågetecken. Lägstanivån har förvisso varit hög under säsongen - mot lag 9-14 tappade IFK bara tre poäng under säsongen - men mot övriga slutspelslag var det blandad kompott och mot topp 4-lagen blev det bara en seger (mot Bollnäs). Hade avståndet till toppen växt sig större igen, efter ett par säsonger där IFK successivt närmat sig topplagen och en semifinalplats?
Svaret kom när slutspelet startade; absolut inte.
IFK har avslutat säsongen med flaggan i topp. Man har visat att när det gäller så har man en extra växel att lägga in, och när man lägger in den så går inte ens Sveriges bästa lag säkert. Med någon form av rättvisa i den här världen hade IFK vunnit minst en av de här tre kvartsfinalerna, men inom bandyvärlden finns ingen sån rättvisa. Kvartsfinalerna har dock visat att IFK inte är långt efter den absoluta toppen och att man definitivt inte befinner sig i någon nedåtgående spiral.
Känslan är rent av att IFK inte varit så här nära topplagen på 10-15 år, vilket kan kännas konstigt när man just åkt ut med 0-3 i matcher i kvartsfinalen. Visst, man pressade VSK hårdare för två år sedan och Hammarby förra säsongen rent resultatmässigt, men VSK årgång 13/14 var inte i närheten av dagens upplaga och detsamma gäller Hammarby förra året. I år var IFK bara marginaler från att pressa seriesegraren och regerande mästaren till en riktig holmgång, men då måste man man ha de marginalerna med sig. Det hade inte IFK i år. Det var VSK som fick alla tveksamma domslut med sig, det var IFK som prickade stolpar och ribba i avgörande lägen i matcherna och det var VSK som hade några procent högre effektivitet när chanserna dök upp.
Spelmässigt var IFK dock kanske rentav bättre än VSK under kvartsfinalserien totalt sett. Man hittade motmedel mot VSK fruktande, tunga anfallsspel tre matcher i rad och man gjorde det utan att det gick ut över det offensiva spelet. Det var imponerande att se. Det var ju bara det där med marginaler...
Hur som helst - jakten på semifinalerna kan således fortsätta även nästa säsong, med vetskapen om att de är närmare än på mycket längre.
- - -
Efter uttåget i kvartsfinalen meddelade lagkapten Martin Röing att han avslutar sin bandykarriär, 37 år ung. 16 A-lagssäsonger i IFK blev det för Blåsutprodukten, majoriteten av dem som lagkapten. Utöver det hann Röing även med att spela SM-final med Hammarby och uppleva ett äventyr som proffs i Ryssland under de två säsonger han spenderade någon annanstans än IFK Vänersborg. En handfull landskamper hann det också bli genom åren.
Det är bara att ödmjukt tacka Martin för allt han gjort i IFK-tröjan och konstatera att han slutar på topp - i kvartsfinalerna har han varit briljant från sin liberoposition. En libero är lätt att ersätta men ett klubbhjärta lika stort som Martin Röings nästan omöjligt.
Tack, och hoppas du dyker upp i IFK-organisationen på något sätt i framtiden!
- - -
I övrigt har IFK det rätt gott ställt på spelarfronten inför nästa säsong. En handfull spelare sitter på utgående kontrakt och där kommer säkerligen förhandlingar att intensifieras nu när säsongen är över, och någon spelare kommer säkert att lämna medan någon kommer tillkomma.
Vi har ändå under fått se en del spännande saker inför framtiden på spelarfronten. David Borvall växte och växte under säsongen och i slutspelet var han en gigant. Pertti Virtanens benskydd är inte lätta att fylla men David har lyckats över förväntan och är på väg att utvecklas till en riktig stormålvakt i IFK-dressen. Även Felix Pherson blev bättre och bättre och tog mer och mer ansvar för IFK:s spel ju längre säsongen lider. Har alla förutsättningar att bli den speldirigent på centralt mittfältet som IFK saknat sedan Valle Grachevs dagar.
Men framförallt har vi fått se ett riktigt genombrott i A-laget av en egen produkt; Adam Herou Löf, högerhalven som kastades rakt ut på det djupa när Petter Anderssons höft sa ifrån och som utvecklats fantastiskt fint under säsongen. Tempot har snäppats upp, passningsspelet skärpts till självförtroendet stärkts och i kvartsfinalerna var Adam en av IFK:s bästa spelare som stängde sin högerkant defensivt och var aktiv och företagsam offensivt med kraftfulla uppåkningar, säkra uppspel och allmänt moget spel.
Av allt att döma har IFK en blivande nyckelspelare där för många år framöver.
- - -
Till nästa säsong känns prio ett för IFK Vänersborg när det gäller förstärkningar att bredda truppen. Två sena spelartapp (Skatz och Andersson) gjorde att IFK:s trupp var tunn, skadekänslig och fick slita hårt under säsongen. Lyckligtvis var IFK relativt förskonade från sjukdomar och skador i vinter, men att sakna alternativ i truppen för att kunna vila spelare ett byta ut spelare som är ur form var knappast optimalt.
Spetsa truppen ytterligare med ett eller ett par starka namn är givetvis ett självklart mål under silly season, men lika viktigt tror jag är att försöka hitta ett par intressanta fynd i exempelvis allsvenskan. En eller två unga ambitiösa spelare med utvecklingspotential som vill känna på elitseriespel och som kan fungera som avlastning till de mer etablerade spelarna under säsongen, och som kan utvecklas till att konkurrera om speltiden på allvar, vore inte dumt tror jag.
En komplettering av anfallsuppsättningen vore önskvärt, gärna med en spelartyp som skiljer sig från de anfallare som redan finns i truppen och som är mer avslutare än spelare som går på egna genombrott till exempel. Det behövs någon som bryter mönster längst fram, så att IFK:s anfallsspel inte blir för beroende av att anfallarna matas med bollar kontinuerligt, vilket kan vara svårt i dagens tätare och mer defensivt inriktade bandy.
- - -
Nu när säsongen är över för IFK Vänersborg får jag väl tippa att VSK vinner SM-guldet till slut. Medan Villa (som är huvudkonkurrenten om guldet) ser ut att glida rätt bekvämt fram till en SM-final oavsett vilka de ställs mot i semifinalen, så har VSK fått jobba stenhårt mot IFK i kvartsfinalen och kommer säkerligen få jobba minst lika hårt mot SAIK i semifinalen. I en SM-final tror jag inte det är någon nackdel om man stött på lite motstånd på vägen fram.
