Rayo Majadahonda - Cádiz1 - 1
Gulsvart tog sig i kragen - Hörnorna lösningen till gåtan Haparanda
Det var ett kraftigt decimerat Haparanda som kom till Örebro och Behrn Arena: "På långtidsskadelistan [(fanns)] Veli-Matti Körkkö och Mattias Stenman, dessutom sakna[des] avstängde Sakari Pörhölä" (www.ht-bandy.se). Antti Ekman var till en början med, men fick utgå redan efter en kvart in i den första halvleken. I Örebro saknades Tobias Eriksson och Robin Olsson. Skulle lagens respektive avbräck ta ut varandra, och skapa en jämn historia..?
Det antydde iallafall tabelläget: Örebro på en andraplats bakom ett flåsandes Haparanda i ryggen.
Redan i matchminut 2’ fick Gulsvart hörna och Andreas Broberg testade skott, som gick via Tomas Knutson in i mål. Mikael Jansson lade – enligt tradition – hörnan. Haparanda laborerade flitigt och hade en uppsjö målchanser under den första halvleken. Däremot saknades det ofta udd i avsluten, och struktur fattades i speluppbyggnaden. Ilya Sysoev, Haparandas senaste tillskott, förde mycket boll och till sist fick han in bollen bakom Jacob Claesson i mål. Då Ekman hade avvikit på grund av skada, inträde Sysoev rollen som passningsfördelare. Det var alltså kvitterat, inför knappt 350 personer, i Behrn Arena. Haparanda sökte utstuderat frislag eller hörna, och de blev minst sagt bönhörda av domare Roland Fager. Ett par gånger fick de draghjälp i och med slarvigt försvarsspel i hemmalaget. Också i de fasta situationerna märktes frånvaron av både Ekman och Veli-Matti Körkkö, och avsluten hamnade nästan uteslutet över, eller bredvid, målburen. Ofta försvarade sig Haparanda med hela laget minus Harri Hiukka på egen defensiv planhalva, men vid de få tillfällen Örebro kunde få till kvalificerade målchanser var det ofta Andreas Broberg, Mikael Jansson eller Jimmy Berglund som slog fina djupledspassningar. Martin Apelqvist verkade angelägen om att hitta målet och han testade Pasi Heikkanen i motståndarnas mål ett par gånger under den första halvleken. Det blev dock Lars Buskqvist som fick överlista Heikkanen med en patenterad nedtagning på lyra och ett tillslag in i mål. 2-1 till hemmalaget i matchminut ’22. Då Berglund sköt hörna utanför i matchminut 25’ var det blott en plantering, eller föraning, om vad som skulle komma. Haparanda stack emellan och Tomas Mokko hittade sånär fram till Mika Jussila som kom anstormandes mot mål. Bollen hann dock gå ut över linjen. I matchminut 29’ var det så återigen dags för Berglund att på allvar presentera sig för hemmapubliken – Janssons boll blev skickad upp i det vänstra krysset och frågan är om Heikkanen hann reagera överhuvudtaget? Det blev en lugn avtrappning av den första halvleken och ställningen 3-1 höll sig tills dess att Fager blåste av.
Då den andra halvleken blåstes igång var det startsignalen för gästernas successiva återerövring av matchen. Den underlättades markant av Fager, som frikostigt blåste av för frislag, utvisning eller straff. Under en period avlöste den ene gulsvarta spelaren den andre vid botbänken, och i samband med Erik Wallmans utvisning i matchminut 57’ tilldömdes Haparanda straff. Harri Hiukka, den smått mytiske målskytten, hanterade situationen oklanderligt. Haparandas hörnor, i kombination med Gulsvarts utvisningar, höll på att knäcka hemmalaget, men gästernas oförmåga i avsluten fick ytterligare en dimension. Örebros recept var långbollar och lyror, ofta med adress Knutson eller Buskqvist d.ä. De båda hade dock inte marginalerna på sin sida – antingen hann Heikkanen först på bollen, eller så hann den över linjen. Ett effektivt rus skrinlade Haparandas planer på att kvittera via hörna. Den skulle dock komma på frislag i och med Harri Hiukkas dynamit rätt upp i nättaket – det såg så lätt ut. Matchen intensifierades och Haparanda inledde återigen en stormoffensiv med hörnor och frislag. Harri Hiukka försökte febrilt de få gånger han fick bollen, men han isolerades alltför ofta med det gulsvarta försvaret. Även Hiukka verkade se uppgiven ut, och hans ”Perkele!” fick sammanfatta detta. Haparandas totaldefensiv innebar att Örebro fick anpassa sitt spel därefter – lösningen blev, föga förvånande, fasta situationer. I matchminut ’75 nåddes ett trendbrott: ”[Knutson] sköt 4-3 på en hörnvariant, kallad en ’Hallsberg’. En hårt inslagen hörna släpps förbi, och längst bak kommer Knutson med fart och får, i det här fallet omarkerad, glida in och skjuta. Det kan man inte låta Tomas göra. Inte ostraffat” (Wirström, NA 1/12/12 s. 16). Knutson hade också tillfälle att göra ytterligare ett mål – det tredje – för kvällen, men skottet satt strax utanför vänstra stolproten.
Matchen avgjordes i och med Wijks hörnvariant i matchminut ’88: ”Han tog bollen före de uppställda skyttarna, blev alldeles fri och sprätte in den från nära håll” (Wirström, NA 1/12/12, s.16). Slutet på matchen nådde aldrig några högre höjder av dramatik, utan det gavs utrymme för utsvävningar och publikfrieri: Harri Hiukka snappade upp bollen ett par meter framför Claesson och hann med att dribbla både en och två gånger innan han elegant lade upp bollen i nätmaskorna. Gulsvart hann knappt med avslag innan Fager blåste av spektaklet.
”Bandyveckan” blev således inte ”Mardrömsveckan”, och Gulsvart lyckades göra någonting produktivt med den traumatiska matchen mot Rättvik, färskt i det kollektiva undermedvetandet. Ett utstuderat beteendemönster tycktes kunna utkristalliseras:
Det här med att vända ut och in. ÖSK, som alla elitserielag, ägnar sig åt att ta upp bollen i uppspelen, för att sedan vända ur och hitta en medspelare med fart framåt i annan position. En taktik som går ut på att till slut få med sig både fart, medspelare och boll där motståndaren är som mest sårbar. Där luckor uppstår. Men då gäller det att den som vänder hem med bollen följs av andra med fart (Wirström, NA, 1/12/12).
