Extremadura - Rayo Majadahonda1 - 1
Kreative Karl segrade mot Brutale Bengt - Nya poäng i Dalarna
”ÖSK har imponerat mer defensivt än offensivt så här långt, men i kvällens tidiga seriefinal tänker ÖSK satsa framåt med tre anfallare mot normalt två” (Brändh, NA 16/11/12). Detta visade sig vara ett lyckodrag – 7 mål på ett Falun som inte släppt in lika många på de tre inledande matcherna. Lars Buskqvist, Björn Buskqvist och Tomas Knutson – alla var de med i målprotokollet under denna vindstilla och behagliga fredagskväll på Lugnets IP.
Falun inledde dock bäst, men närmare än ett skott i ribban blev det inte förrän Örebro tagit ledningen: Robin Olsson visade otrolig pondus och hann med att testa Patrik Kaemmerlé ett par gånger innan målet kom. Målet kom i minut ’25, serverad av Adam Wijk. Annars var det ofta Olsson och Lars Buskqvist som samarbetade, och de hade ett par väggspel som sånär resulterade i friläge mot Kaemmerlé i motståndarnas mål. Dessvärre var antingen libero Stefan Tranblom eller en off-side-blåsning i vägen. Mikael Jansson skall ha ett stort erkännande för erövringar av boll, speciellt då Falun ville tränga genom i djupet med Marcus Wedin, Jens Wikberg och Alexander Sundström. Jansson förlängde också spelet i och med precisa passningar till sina medspelare. Medan Falun envisades med att spela djupledsspel och grundlura det Gulsvarta försvaret med att lyckas ställa spelare omarkerade sökte Gulsvart fasta situationer, och hörnor i synnerhet. Under den första halvleken blev utdelningen på hörnor minimal, faktiskt obefintlig, och den skulle inte komma förrän i den andra. Falun hade en bra defensiv vid Gulsvarts hörnor: ”Det som fungerade i försvarsspelet var hörnruset, annars var det för stillastående” (Jonsson, www.falubsbandy.com). Således ett logiskt uddamålsövertag för bortalaget vid halvtidsvilan. Ställningskrig på mittfältet och sporadiska chanser åt båda håll präglade de första 45 minuterna.
Den andra halvleken blev totalt olik den första – uppenbart grinig, fysisk på gränsen till brutal men också ögonblick av bandygodis. Den blev också betydligt mer chans-och målrik. Det förlösande målet kom i matchminut ’47: Janssons hörna nådde fram till Knutsons klubba och plötsligt satt bollen i nättaket, över både stormande bandymasar och en förbluffad Kaemmerlé. Någonting var på gång. Adam Wijk fick från botbänken beskåda Willy Johanssons reducering till 1-2 fyra minuter senare. Tillfällig glädje bland hemmapubliken men sedan fanns det bara utrymme för en spelare – Tomas ”artisten” Knutson: Två mål inom loppet av lika många minuter och ställningen plötsligt 4-1 till Gulsvart. Kanonerna ställde Kaemmerlé i mål och vid det senare studsade bollen rentav ut ur nätmaskorna och över mållinjen igen. Knutsons kommando en välbehövlig katalysator och någonting som smittade av sig på resten av laget: Gulsvarts andra hörnmål kom via Björn Buskqvist som avfyrade en projektil parallellt med isen och som satt i ena stolproten. Total eufori både på plan och på läktaren – Gulsvart demonstrerade elitserietempo och det var öppen gata mot en utelämnad Kaemmerlé i målet. Falun var dock inte borträknade, och en sista kraftansträngning gav 3 mål inom loppet av 7 minuter: ”BS hade en bra period när laget hämtade upp 1-5 till 4-5, men sedan tog det stopp” (Jonsson, www.falubsbandy.com). De bjöds in i matchen via ledarförpassning, straff och utvisning:
Det var i 67:e minuten [(…)] som ÖSK-bandy tränaren Fredrik "Pajen" Johansson fick kliva upp på läktaren. Både han och Dennis Gustavsson hade ställt sig för nära planen, och domaren valde att visa upp en av dem på läktaren och samtidigt ge laget en tiominutersutvisning som Björn Buskqvist fick sitta av (Brännmyr, NA, 17/11/12).
Efter att Jesper Jacobsson överlistat Claesson via en säker straff kunde Johansson och Viktor Lundberg göra 2-respektive 3-5 via fina soloprestationer. Det var ytterligheternas match och trots den ”frivilliga avstängningen av misstro” kunde man knappt tro sina ögon då Lars Buskqvist gjorde 6-4 för Gulsvart. Faluns kvitteringsmål låg i luften men Lars trädde fram i tvivlets ögonblick – innebar detta dödsstöten för Falun? Inte riktigt…
”Helvetet är andra [bandy]människor” (Sartre, No Exit). Kanske en överdrift, men för Andreas Broberg gjorde de blåa spelarna tillvaron tuff, i det närmaste outhärdlig – antagligen varse Brobergs fysiska status gjorde de sitt bästa för att åter förpassa honom till sjukstugan. Bandyspelarna blev till busar, och klubborna till deras vapen. Därför spelade Broberg ytterst begränsat under den andra halvleken. Willy Johansson visade också att maximen ”all skönhet måste dö” (Keats, Ode to Melancholy) kan appliceras på 2000-talet – genialiska individuella prestationer i samexistens med fula övergrepp, dygd med synd och måljubel med regelbundenhet vid utvisningsbänken. Det ena kunde inte existera utan det andra.
Istället för en traditionell berättelse blev denna historia cirkulär i sin kronologi: Tomas Knutson ”satte spiken i kistan” med en säker straff på tilläggstid. A och Ö, vår och höst – allting började och slutade med samme man.
