En kämpaseger och ett mycket tråkigt dödsbesked
ÖSK vann till sist ganska enkelt mot Boltic men det kändes trots allt mindre betydelsefullt efter att vi fick beskedet om att Svampens hedersmedlem Kjell Ljusberg har avlidit
En kämpaseger och ett mycket tråkigt dödsbesked
Nyårsmatchen som i år spelades dagen innan nyårsafton betydde bortamatch mot Boltic. En match som normalt sett lockar många Svampar. Lite derbykänsla och ”hatmatch” är det som gäller när vi möter Boltic. Dock brukar alltid Karlstadspolisen vara mycket vänligt inställd till oss bortasupportrar och skydda oss mot huliganerna både när vi gör entré och när vi lämnar arenaområdet. Vi har ju tidigare åkt till alla utomhusarenor men vi skippade Karlstad. Vi vill se bandy och inte hålla på med en massa annat tjafs. Ett problem som vi kom på (som tur var i tid) är att krogarna sedan någon vecka stänger kl. 20:30 och sista beställning är kl. 20:00. Vi ville inte chansa på att O ´Learys skulle vara hyggliga och låta oss sitta kvar till matchen tog slut. Därför beslöt vi, kärnan i Svampen (ca 10 personer) att se matchen i Kubanernas lokal, där det fans TV projektor, så vi kunde se matchen i fullstort format. Praktiskt och ett fullgott alternativ. Vi laddade som vanligt med ett par pilsner innan match men när sändningen väl kom igång så satte man ölklunken i halsen. Det blir en tyst minut sade reportern, därför att vi har nåtts av beskedet att Kjell Ljusberg har avlidit.
Kjell Ljusberg, demontränaren, legendaren, bandygurun en kamrat som jag inte personligen har haft så mycket kontakt med på senare år men ändå en kamrat, en av två hedersmedlemmar i Svampen, har gått ur tiden. Det är svårt att ta in.
ÖSK var ett givet slutspelslag under hela 70-talet. I början av 80-talet började man dock dala och blev snarare ett lag som kroniskt hamnade i bottenstriden. Inför säsongen 1986 stod man utan tränare. Styrelsen försökte med än den ene och än den andre utan att få napp. Någon fick för sig att ringa till Helenelunds tränare Kjell Ljusberg, det var ett långskott men ändå värt ett försök, han var ung och hade en del lovord runt sig. Jag vet inte vem i styrelsen som ringde men jag har fått höra att samtalet gick ungefär så här:
Kjell: Kjell Ljusberg.
ÖSK ledamoten: Ja, hej, jag ringer från ÖSK bandy, jag undrar om du skulle kunna tänka dig att bli tränare hos oss nästa säsong? Jag antar att du redan är upptagen men det skadar ju inte att fråga.
Kjell: Ha,ha, frågan är fri, jo men hurrudu, det kanske skulle kunna vara intressant. Jag ska bara kolla upp ett par grejer, kan jag ringa tillbaka till dig i morgon?
ÖSK ledamoten: Ja, absolut, du ringer hur svaret än blir då?
Kjell: Ha, ha, ja, ja, oroa dig inte jag ringer i morgon.
Kjell ringde tillbaka dagen därpå och till allas förvåning så tackade han ja.
Kjell kom till en trupp som hade många ”hål”, men de redan etablerade men ändå ganska unga spelarna Göran ”Lillsalmpen” Lindberg, Christer Larsson och Björn Sääw fans i laget och det fanns en hel del ungdomar som knackade på A-lags porten, det blev Kjell varse när han gjorde sin spelarinventering. Det såg helt enkelt ganska intressant ut. Det första Kjell gjorde var att plocka upp ungtuppen Lars-Erik Johansson. I två säsonger i rad lyckades Kjell hålla ett uträknat ÖSK kvar i Allsvenskan, han lyfte upp spelare från ungdomsleden som kom att bli stora ÖSK-ikoner. Två stycken som jag måste nämna i detta sammanhang är de båda Johanssönerna Peter och Ronnie. De var dock inte bröder, däremot var Peter bror till redan omnämnde Lars-Erik Johansson. Sista året Kjell tränade ÖSK i sin första session hade han fått föreningen på fötter igen. Nu var man åter med och luktade på slutspelet. Kjell lämnade ÖSK efter tre säsonger, jag vet inte varför, tyckte han att han hade fullföljt sitt uppdrag att ta tillbaka ÖSK till toppen och nu tyckte att det var dags att gå vidare? ÖSK värvade en handfull talangfulla spelare till säsongen 1989/90 alla kom från Stockholm/Sörmlands området. Kjell Ljusberg kom själv från Nynäshamn, var det han som såg till att dessa unga talangfulla spelare kom till ÖSK? Jag har inget svar på dessa frågor. Kjell hade hur som helst sett till att förutsättningar nu fanns för att ÖSK skulle ta sig uppåt igen. Dock blev det en ny röst i omklädningsrummet till säsongen 1989/90 Gudmund Knutson tog över. ÖSK var bra, men kanske lite för ungdomligt och orutinerat. Man slog båda de kommande finallagen Sandviken och VSK detta år men man förlorade fel matcher och hade inte resultaten i de andra matcherna med sig. Med minsta möjliga marginal åkte storklubben Örebro SK ur Allsvenskan som sista lag som aldrig hade varit ur.
Vad hände efter nedflyttningen. Gudmund Knutson lämnade som tränare, flera av de talangfulla spelarna som kom utifrån lämnade och när även urörebroaren Björn Sääw lämnade såg det riktigt illa ut. Vad skulle styrelsen göra. Ringa Kjell Ljusberg och fråga om han ville komma tillbaka förstås. Det gjorde man också.
Svampen startades faktiskt på hösten efter att ÖSK hade ramlat ur. Vi var 6 handlingskraftiga ÖSK-supportrar som kände att nu måste vi organisera oss och göra allt för att ÖSK skulle komma tillbaka till eliten igen. Att det skulle ske direkt insåg vi alla inte vara realistiskt. Men inom ett par år skulle det ske. Vi hade inga pengar men vi hade en kämpaglöd och ett brinnande bandyintresse. Vi satte upp våra mål, det var tre saker som en supporterklubb ska göra kom vi fram till, vi punktade upp det på följande sätt:
1 Sjunga och heja så mycket vi kunde under hemmamatcherna
2 Klä upp örebroarna. Supporterartiklar hade det minst sagt varit skralt med de senaste åren.
3 Ordna supporterresor på alla bortamatcher till ett rimligt pris. Detta hade vi hållit på med säsongen innan så det var bara att köra vidare.
Det stora problemet var att få ihop pengar. Vi hittade på alla möjliga idéer för att få in pengar. Vi köpte in ett restlager av gula termosar och satte på ett ÖSK-klistermärke på dem, vi ordnade lotterier där vi sålde till våra arbetskamrater, vi köpte in gulsvarta halsdukar och sålde för några tior mer än vi betalt för dem. Sedan var det någon som sa: Vi kan väl ta en femtilapp i medlemsavgift. Klappat och klart. Nu började vi värva medlemmar för fullt. Supporterklubben växte mer och mer. Janne Larsson gick runt med ett medlemsblock och skrev in den ena efter den andre. Någon sa: Styrelsen i ÖSK, där har vi ju 400 kr givet, de måste ju gå med förstås. Jag tog med mig inbetalningsblanketter och en lista där alla kunde skriva in sig. Lämnade över detta till ordföranden och sa att han kunde lämna listan till kansliet så skulle jag hämta den senare. När jag kom till kansliet för att hämta listan, får jag till min förvåning tillbaka en lista med 0 namn! Jag stirrar på den tomma listan med förvånad min när kanslisten säger: De lämnade lite insamlade pengar, jag räknade till 47 kronor. Det kändes inte som ett bidrag, det kändes som ett hån. Då förstod vi att från styrelsen kommer vi inte att få något stöd. En sanning som höll i sig i många år.
ÖSK gjorde en säsong som väl var godkänd med tanke på spelarmaterialet, men när den andra säsongen i division 1 (som den näst högsta serien hette på den tiden) så kallade Kjell Ljusberg till möte. Någon från ÖSK:s kansli ringde och sa att Kjell Ljusberg vill att du ska komma på ett stormöte på Vinterstadion den dagen. Vid den tidpunkten hade jag aldrig pratat med Kjell, men jag dök naturligtvis upp på mötet. Det var mycket folk där, ledare, hela styrelsen, flera spelare, ungdomsledare, kanslipersonal mm.
Kjell hade gjort en sk. Mindmap över hela tavlan. Överst stod det ÖSK bandy, under detta var det små bubblor och i varje bubbla stod det ett ord, styrelse, spelartrupp, kansli mm . Längst till höger högt upp stod det: Svampen. Det värmde verkligen i mitt hjärta.
Kjell höll ett helt fantastiskt föredrag. Han inledde med att peka på tavlan och säga: Detta är ÖSK bandy, detta är vi, vi har ett mål, vi vill tillbaka till Allsvenskan och vi ska göra det tillsammans. Jag måste säga att Kjell förtrollade mig denna kväll, det var en av de mest karismatiska föreläsningar jag har varit på. Han tog oss i Svampen på högsta alvar och han pratade om gemenskap och att vi gör det tillsammans. Han gick igenom varje ”bubbla” och förklarade att den var viktig och måste luftas fram. Varje bubbla representerade några som satt där i lokalen, de fick känna sig sedda och viktiga och när vi alla gick därifrån så kändes det nästan som att messias hade kommit till stan för att rädda det som vi alla höll så kärt: ÖSK-bandy.
Det tog några år men till slut hade vi och Kjell nått målet, ÖSK var klara för Allsvenskan igen efter seger i den avgörande matchen mot Motala hemma. Kjell kunde än en gång överlämna ett skepp som han pumpat vattnet ur och gjort seglingsdugligt igen.
Men än en gång lyckades vi inte förvalta det som Kjell hade givit oss. ÖSK åkte ur Allsvenskan igen och nu skulle det dröja betydligt längre innan vi åter fick se bandy på högsta nivå i Örebro. Åren gick och jag och alla andra Svampar började vänja oss vid att titta på bandy på den lägre nivån. Svampen växte till en av Sveriges största och framförallt trognaste supporterklubbar i bandy, vi höll vårat löfte att hålla igång på hemmamatcherna, att klä upp örebroarna och att ordna supporterresor på alla bortamatcher. Jag fick allt mer insikt i hur styrelsen jobbar och lagom till sekelskiftet blev jag en del av den. Många diskussioner blev det med olika sportchefer och andra i ledande positioner inom ÖSK. Många gånger fick jag frågan om vem jag tyckte att vi skulle försöka få in som tränare och varje gång blev svaret det samma: Kjell Ljusberg, han är en man som gör att alla börjar andas positivt, tror på att vi kan och ser till att vi jobbar tillsammans mot målet, svarade jag. Svaret jag fick var alltid ungefär det samma. Vi har inte råd med honom, och han har en viss problematik runt sig. Problematiken som han hade var att han drack för mycket, det hade jag på senare tid förstått, men det förtog väl inte alla hans fördelar försökte jag. Svaret blev ofta vilande.
2006 var ÖSK äntligen uppe i den högsta serien i bandy igen. Man hade verkligen lag för att hänga kvar, men än en gång så ler olyckan mot de gulsvarta och trots att vi har tre matcher på oss för att kunna rädda kontraktet så lyckas vi inte utan hamnade i ett kval med ett storsatsande Gripen, vi grejade inte det heller utan hamnade återigen i den andra divisionen.
Nu gällde det att ta sig tillbaka direkt igen och vad gör man då? Jo, man ringer förstås till Kjell Ljusberg och frågar om han kan tänka sig att ännu en gång…
Jag tar det, svarade Kjell som då bodde i Bollnäs. Svampen medlemmen Stephan Ammer och jag åkte upp med en lastbil för att flytta ner Kjelle till Örebro. Vi hade hållit en viss kontakt med Kjell under hans frånvaro från ÖSK och var du och bror med honom vid det laget. Det var en underbar dag, vi kämpade med Kjells möbler tillsammans med Kjells nya fru och hans båda tvillingar och resan ner var ren underhållning. Stephan körde och jag och Kjell satt bredvid och drack vin och snackade. Det var förstås mestadels en monolog från Kjell, men ibland fick Stephan och jag en syl i vädret också. Mycket skratt och anekdoter och många framtidsdrömmar blev det på den resan.
Kjell flyttade in på Södra Lillåstrand och där skulle han komma att bo i knappt två år. Det första året tog han ÖSK tillbaka till Eliten. Vi var fem svampar som var med i de avgörande kvalmatcherna i Norrbotten. ÖSK var nederlags tippat och de flesta trodde att det var Haparanda och Kalix som skulle slåss om den andra platsen efter storfavoriten Sirius. Första matchen mot Haparanda var en av de märkligaste matcherna jag sett i hela mitt liv. Vi låg under med två mål när det återstod ca 5 minuter men lyckade vända på matchen och vinna med två mål. I match två mot Kalix gjorde ÖSK den bästa matchen på hela säsongen och vann. Vi fem Svampar tog som vanligt lokalbussen till Luleå för att där byta till nattåg. Det fanns 6 platser i liggvagnen och vi intog våra platser. Det var naturligtvis lite för tidigt att lägga sig så vi öppnar var sin seger öl. Då kommer vår 6:e medresenär in i kupén. Vem är det? Jo, Kjell Ljusberg! Glada skratt och gemensamma gratulationer utbryter och när tåget börjat rulla så tog Kjell fram ritblock och anteckningar ur sin portfölj. Var du aldrig orolig Kjell frågade någon. Orolig svarade Kjell, jag har aldrig förlorat i Norrbotten. Alla lag har så förbannat svårt här uppe. Det är bara därför att de gör det så svårt för sig själva. Redan när spelprogrammet kommer så ojjar de sig om att de måste upp till Norrbotten och det blir jobbigt, en lång resa och kallt och all annan jävelskap. Jag vänder på det, jag intalar spelarna att den roligaste resan vi har under hela året det är när vi ska till Norrbotten. Man ska se till att det blir ett äventyr, övernattning är ett måste, gör kringarrangemang, hyr skotrar och åk ut och grilla, hitta på något kul runt matcherna. Då går spelarna in i det hela med positiv energi, då är chansen att vinna en bandymatch mycket större. En gång, det var dock inte i Norrbotten, vi var på väg till en bortamatch i buss och det började snöa. Flera av spelarna började ojja sig och tjata om att: Fy fan, det snöar, då blir det en skitmatch o.s.v. Jag blev förbannad på den attityden och så gick jag fram till micken och sa: Titta vad härligt, det snöar ute, nu sjunger vi allihop och se det snöar och se det snöar det var väl roligt hurra! Vi vann matchen så klart, en kanoninsats från alla.
Kjell höll låda som vanligt och vi andra satt och njöt av alla hans historier. Jag var övertygad om att vi skulle gå upp igen, det räckte med att slå Haparanda hemma, så jag satt och mös när tåget rullade genom vintersverige. Men så kom jag att tänka på att Kalix faktiskt hade snavat på mållinjen flera år och som ÖSK:are har man ju lite medlidande med lag som har råkat ut för samma motmarginaler som vi brukar ha. Så när det blir tyst en stund så säger jag lite fundersamt: Man tycker ju lite synd om Kalix som har haft det så motigt nu några år. Då byttes den gemytliga stämningen helt ut och Kjell skrek: Nej Robban, man tycker aldrig synd om motståndaren, ALDRIG! Nej men jag menade bara… sa jag, men nu gick det inte att nå Kjell, han bara skrek: Aldrig Robban, aldrig! Därefter började han plocka ihop sina grejor och sa god natt och gick upp och la sig på den översta britsen.
ÖSK vann mot Haparanda och gick upp i Elitserien igen, men denna gång var man inte riktigt beredda på det hårdare motståndet. Elitserien hade även minskats ner med ett par lag så det var svårt att hitta räddningsplankor. En bit in i januari var inte poängskörden speciellt stor men hoppet var långt ifrån ute. Vi hade borta match mot Broberg en onsdag och vi var en minibuss med Svampar som åkte dit. ÖSK gjorde sin dittills bästa match för säsongen och slog sensationellt Broberg. Kjelle var överlycklig och vi Svampar på läktaren var saliga. Nu vänder det tänkte man. Helgen därpå skulle några från styrelsen och Kjell åka upp till Stockholm för att träffa tränaren i Djurgårdens ishockey (kan ha varit Leif Bork). Kjell hade blivit vän med honom och de skulle utbyta idéer och ha något sorts seminarium. Jag vet inte så mycket mer om detta möte men på måndagen efter detta fick Kjell sparken från ÖSK. Vad som hände i Stockholm vet inte jag, ingen har velat prata om det. Det jag däremot vet är att när Kjell lämnat ÖSK så blev man ett sjunkande skepp igen. Kjell var på väg att vända skutan på rätt köl igen, det är jag övertygad om. Men något oförlåtligt hände i Stockholm. Kunde man ha gett Kjell en andra chans för att göra det bästa för klubben, eller hade han redan fått en andra chans? Jag vet inte, jag hade ju själv sett hur hans humör kunde svänga på nolltid. Det jag tror mig veta är i alla fall att om Kjell hade fått fortsätta säsongen ut så hade förmodligen ÖSK stannat kvar i den högsta divisionen.
Jag frågade Kjell en gång, du som har tränat så många lag, vilket är ditt favoritlag egentligen? Kjell klappade sig för hjärtat, tittade på mig och sa, det borde du förstå Robban, det är ÖSK. Dock om jag inte tränar ÖSK så vill jag bo i Bollnäs, den stan andas bandy 24-7 och hela året om, det älskar jag. Och vi Svampar älskade dig Kjell!
ÖSK vann ganska smärtfritt matchen mot Boltic, att Kjell Ljusberg även tränat Boltic ett år kom jag inte ihåg. Han gjorde ju inte allt rätt den gode Kjell, men det mesta.
