En välsignad jul i Örebro
Julen består av tre dagar, alla har sin funktion men för en bandyfantast är den sista den bästa
Annandagsbandy, bara ordet får det ju att vattnas i munnen. I min familj, både den jag var barn i och den jag har barn i så bestod/består julen av följande delar: Julafton, Kalle anka, julbord med alla dess läckerheter som jag älskar, sill av olika sorter, skinka som har stått i ugnen hur länge som helst så hela huset luktar jul, rödbetssallad, köttbullar, julbröd och julostar och så förstås dopp i grytan, därefter var det dags för tomten att göra entré. Oftast har jag tyvärr gått ut för att köpa tidningen precis då, så jag vet inte hur många gånger jag har missat tomten precis, osannolik otur får man väl säga.
Dag två Juldagen, en vilodag, en slags mellandag då man som barn lekte med sina julklappar som man fått och som äldre kanske började läsa i en bok som tomten hade varit så snäll att ge bort. Ofta en bandybok förstås. Att sitta på kvällskvisten och bläddra i sin bandybok gjorde ju också att man började längta till dag tre av juldagarna, nämligen Annandagen. På Annandagen gällde en stor härlig julfrukost och sedan börja göra sig i ordning för den stora matchen. Oftast stod ett derby på programmet. Långa ringlande köer utanför entrén mötte en när man kom till arenan. Dubbelt kanske nästan tredubbelt så många åskådare som vanligt brukar det ju bli när det vankas Annandagmatch.
År 2020 var dock ingenting som vanligt. Julafton firades utan släktens äldste, min mor och mina barns älskade farmor. Juldagens program skilde sig väl inte nämnvärt från traditionen men Annandagen, då var det verkligen annorlunda. Visst ett hett derby mot Boltic väntades och jag (utan något av mina barn, när hände det sist?) tog mig ner till Kungen. Visst var det en del folk där, men inte till närmelsevis så många som det brukar vara. Vi 8 som skulle få gå på matchen var förstås där och några som tänkte se matchen på O ´Learys. En stor fördel var ju att vi slapp ett gäng Bolticfans som stod utanför Kungen och dunkade på rutan och skrek okvädes ord. Vi tog oss ner till Vinterstadion och väl där försökte vi skapa så god stämning som möjligt med sånger och hejaramsor. Jag vet att spelarna uppskattar vår närvaro även om det ekar ganska tomt i hallen och tydligen inte hörs på TV sändningen.
Matchen började med att ÖSK brände en straff och Boltic tog ledningen på en kontring direkt efteråt. Boltic höll faktiskt ledningen ett bra tag men när väl ÖSK fick hål på dem så började målen ramla in. 3-1 i halvtid var duktigt i underkant. Det var ÖSK som drev matchen hela tiden och Boltic backade ner och satt nästan i knät på målvakten ibland. Lag som backar ner så långt måste man såra genom att skaffa sig hörnor och göra mål på dem. ÖSK lyckades med detta och sista kvarten i andra halvlek rann det iväg. ÖSK vann med 7-1 utan att direkt förta sig.
Alla segrar är sköna men dom mot Boltic är nog de som sitter skönast. Jag mins tillbaka på två härliga segrar mot Boltic. Den första var premiärmatchen 1987 i Allsvenskan som då var den högsta serien i Bandysverige. Boltic kom till Vinterstadion som Svenska mästare och det var inte många som trodde på ÖSK. En gammal kamrat till mig från Sollentuna hade precis flyttat till Örebro och jag fick med honom på matchen. Han hade aldrig gått på bandy förut (kanske därför att han är inbiten AIK:are och deras bandylag var ju ute på sin långa ”ökenvandring” innan de hittade tillbaka till Allsvenskan) han blev dock imponerad av spelet och av ÖSK och vi gick upp på krogen Gränden där ett liveband spelade. Krogen dominerades av bandyfantaster denna kväll och sångaren som inte kom från Örebro undrade i en paus varför alla sjöng med i vissa låtar men med en text som handlade om bandy och varför så många bar en gulsvart halsduk på sig inomhus. Den gubben blev varse vad ÖSK bandy är för något den kvällen.
Den andra underbara matchen jag mins mot Boltic är när ÖSK kom tillbaka till Elitserien 2006 och spelade hemma mot Boltic i en ganska tidig match på säsongen. Mycket folk på läktarna och helt underbart spel av ÖSK. Mitt under matchen kom Tvärsnytt och ville göra en intervju med mig. ÖSK ledde väldigt stort, men ändå ser jag lite nervös ut. Och tittar med ett öga på matchen och ett på intervjuaren. När det sedan händer något på plan som är positivt så skrattar jag till lite och säger: Det var lite farligt där men vi leder med 7 mål så det ska nog ordna sig. Jag tror ÖSK vann med 12-4. Det var tider det, eller? Då gjorde ÖSK sin bästa match på hela säsongen och vann stort mot Boltic. Nu var det en dag på jobbet, en halvhyfsad insats och ändå vann vi stort.
Efter matchen var det som vanligt Annandagsfest på Kungen. Naturligtvis inte heller det som vanlig. Vi hade nedervåningen i stället för övervåningen som brukligt är. Därför att det finns mer utrymme på nedervåningen och man fick bara sitta fyra man vid varje bord. En uppmaning från hälsovårdsmyndigheten. En uppmaning som vi naturligtvis höll oss till. Stämningen på Kungen var hur som helst på topp och jag delade ut priset till årets Bandybaddare. Ett pris som har delats ut varje år sedan 1989. Priset i år gick till Johan Vornanen. En av dem som startade ”ungdomsklubben” Bandyfröjd. En förening som till en början var en slags ungdomssektion till Svampen men som numer är en del av Svampen. Johan gör ett hästjobb. Man skulle kunna säga att Johan har tagit över minst hälften av mina arbetsuppgifter, så jag kan ägna mig åt att skriva i stället. Johan är verkligen värd denna utmärkelse efter många års slit i Svampen och bandyns tjänst.