-
-

I verkligheten från Örebro till Ljusdal tur och retur - I tanken från hopp till förtvivlan... enkelbiljett

”Mor dog idag. Eller igår. Jag vet inte” – Camus, Främlingen ”Ärade jurymedlemmar, dagen efter sin moders död, var den här mannen ute och simmade och startade en uppenbar relation, gick på bio… en komedi – jag säger inget mer” – Camus, Främlingen

                      Tomas Knutson gjorde sitt andra mål för dagen och Elitserien var så nära att man nästan kunde ta på den. Nostalgikerna började prata om matchen mot Frillesås på Vinterstadion år 2006 då laget säkrade avancemang till högsta serien via vinst med 10-4. Skulle historien upprepa sig?

                      Redan innan avslag läckte informationen att ett par spelare i Gulsvart krockat med varandra under uppvärmningen – ett dåligt omen? Sedermera visade det sig vara Adam Wijk och Lars Buskqvist som varit subjekt för olyckan: alltså två nyckelspelare som höll på att ta ut varandra. Nåväl, solen sken som om ingenting hade hänt och Örebro kom ut – tillsynes i fullt manskap – och såg onekligen ut att vara redo för match. De behövdes verkligen – Örebro hade inte vunnit mot Ljusdal på dem tre sista försöken och endast någon vecka innan hade Ljusdal ordnat oavgjort i sista stund.

                      Det hela började ju så bra – om det hade funnits dubier kring Wijks tillstånd försvann dem definitivt då han ställde motståndarnas försvar med en djupledspassning till en allena Knutson som satte fart... mål: Ett karaktäristiskt mål från skyttekungen och en synnerligen lämplig kandidat att visa vägen. Wijk och Knutson – 2013 års motsvarighet till 2006 års Erik Säfström och Henrik Hermansson. Och dryga kvarten senare var det återigen dags: ”Sedan satte Knutson 2-0 efter en halvtimme då han slog in en hörnretur” (Hellsing, www.na.se, 11/03/13). Målskytten kommenterar:

En drömstart. Vi gick för att vinna, var offensiva i vårt tänk och hade pondus. Det var vi som ägde bollen, sedan vet jag inte vad som hände (www.na.se, 11/03/13).

Knutson anspelar främst på dem fyra målen som Ljusdal producerade innan den första halvleken var slut. Ljusdals Jonas Engström må ha gjort tre mål, men det var norrmannen Mathias Stavis som stod för en delikatess då han pricksköt in ledningsmålet till 3-2 via ett långskott som slank in precis under ribban. Ljusdal gjorde mål på allting och kollektiv kalabalik i gästernas försvar. Halvtidsvilan kom som en befrielse. En annan beståndsdel av Örebros offensiva enhet förutsåg redan innan match att Ljusdal skulle bli att räkna med:

… det är livsfarligt i bandy, det går så fort. Vi får räkna med en anstormning från Ljusdals sida…. När spelschemat [(för kvalserien)] kom såg man att det var upplagt för en repris. Jag tycker faktiskt att vi varit bättre än dem i de senaste mötena. Vi var klart bättre senast i alla fall, men tappade i slutet [(matchen slutade oavgjort, 4-4)]. I min värld ska vi slå dem (Hellsing, NA 10/03/13 s. 9).

Den andra halvleken tog vid där den första slutade i ordets alla bemärkelser och den utvecklade sig till en tät konflikt mellan två lag som såg paralyserade ut. De två lagen hade ett spänt förhållande till varandra och detta yttrade sig i tillknäppt spel och ett gäng utvisningar som skulle visa sig ha en avgörande betydelse för matchens utgång: Innan matchminut ’80 hade Ljusdals Kalle Mårtensson och Örebros Erik Wallman dragit på sig två stycken utvisningar vardera. Båda spelade således med ”kniven mot strupen” och det skulle visa sig att endast en av dem skulle få fullfölja spel genom hela matchen. Det skulle visa sig vara Kalle Mårtensson. Redan i matchminut ’69 var Wallmans minuter på isen räknade: Ett obefogat rapp med klubban på en motståndare föranledde matchstraffet. Wallman försvann mot omklädningsrummet och om han tog Elitserien med sig låter jag vara osagt. Wallmans uttalande antydde i alla fall att han ansåg att domarens beslut var i överkant: ”Tycker faktiskt det är tre billiga utvisningar och det känns som den där domaren förföljt mig under hela säsongen” (www.na.se, 11/03/13).

Som en direkt konsekvens av Wallmans utvisning visade Ljusdal upp en annan sida – fientlig, aggressiv och effektiv:

Med en man mer på banan ökade Ljusdal trycket. Filip Skoglund satte 5-2. Tobias Björklund 6-2 på en straff som Oscar Jonsson fixade på ett, om man säger, rutinerat sätt. När Jonas Engström sedan lobbade (!) in 7-2 på Idrottsparken visste jublet inga gränser – Ljusdal hade nått den magiska marginalen (Bäckman, Ljusnan 11/03/13 s. 20).

                      Medan vi lämnade Idrottsparken lös solen fortfarande, och vi gick upp för en liten brant där bussen stod parkerad. Så ironiskt – regn och trappsteg nedåt skulle vara mer passande i förhållande till rådande känslostämning. Innan match fick busschauffören en kamratlig klapp på axeln. Nu möttes han av en tom blick. Mentalt blev ”tummen upp” till ett långfinger. Det var dags att sova...

                      Denna dag hade den utpräglade realisten, den totalt likgiltiga och egoistiska Mersault i Främlingen allt blivit en av oss – en känslomässig varelse. Eller så kanske en annan rentav hade mått bättre av att bli som honom – en exkluderad individ utan tillhörighet, befriad från slavmentalitet och inte i skuld till någon. Total frihet inom räckhåll, men vad finns kvar att kämpa för då - ”Det spelar ingen roll!”

                      Jo, det gör det. Bandy spelar roll.