- -
Oavgjort i prologen - 5-3 blev 4-4
Örebro och Ljusdal fick en poäng var efter slutresultatet 4-4 (2-3). Robin Folkesson, Robin Olsson, Björn Buskqvist och Jimmy Berglund stod över Gulsvarts mål. Andreas Broberg spelade inte, men Tomas Knutson var dock med. Erik Wallman, Adam Wijk och Sebastian Brandt stod för extraordinära insatser. Efter matchen startades en diskurs över den kontroversiella domarinsatsen.
Plötsligt stod han där – Jimmy Berglund – och explosionen var ett faktum: 4-3 och öronbedövade decibelnivåer i Behrn Arena. Berglunds karriär sedan han anlände till Gulsvart hösten 2012 sammanfattades där: ”A sudden blow: The great wings beating still/Above the staggering girl, her thighs caressed” (Yeats, Leda and the Swan). Motståndaren i den andra hörnan var nere för räkning och Gulsvart hade kvalserien i sina händer…
Robin Olsson visade vägen för sina lagkamrater och var den som först utmanade gästernas kompakta försvar: Upprepade gånger gjorde han stickprover, och alltid med utdelning. Men det var en annan risktagare – Adam Wijk – som skulle grundlura Ljusdals defensiv med en genialisk diagonal passning över hela planen till en friställd Robin Folkesson. Den sistnämnde tog bollen på en rundtur, från den högra sidan av målburen till den vänstra, för att slutligen avsluta i det högra krysset. Att flytta Folkesson till mittfältet var uppenbarligen ett lyckat drag som gav avkastning redan i matchminut ’4. Folkesson kommenterar sitt mål:
Men med tio minuter kvar av den första halvleken kom målet som gjorde att lagen återigen var på samma våglängd: Sebastian Jonssons hörna hittade fram till Kalle Mårtensson, som i sin tur överlistade både muren och Claesson. En påtaglig besvikelse bland de 670 personerna på läktaren, men Gulsvart skulle falla ännu längre ner i avgrunden: ”När publiken väntade på att domaren skulle blåsa av för halvtid så styr Tobias Björklund mycket snyggt på tennis in 2-3 till Ljusdal” (Eklind, www.oskbandy.se).
En av de, uttryckligen, viktigaste faktorerna för att ta hem segern var att förvalta de chanserna som gavs. I början av den första halvleken bjöds Gulsvart på några möjligheter att kvittera då laget fick ett par hörnor. Men precisionen i avsluten saknades, och på totalt åtta hörnor under hela matchen gjorde inte Örebro mål på en enda: ”Just hörnor var inte Örebros melodi denna afton, 0 mål på 8 hörnor tillhör inte vanligheterna när ÖSK spelat denna säsong” (www.oskbandy.se). Ljusdal hade bättre utdelning och på ett frislag – en konsekvens av att Wijk dragit på sig utvisning – var Mattias Sand sånär att återigen ge Ljusdal ledningen. Men Claesson gjorde ett av sina främsta ingripanden för matchen, och styrde bollen till hörna.
Men Gulsvart var inte uträknade och via Björn Buskqvist var Örebro återigen över vattenytan: ”… Buskqvist [(…)] smäller in bollen i den där buteljhöjden som målvakter tycker så illa om” (www.oskbandy.se). Det var – ännu en gång – jämlikt i Behrn Arena. I och med kvitteringen till 3-3 inleddes nästa fas i matchen, en period på ca. 20 minuter, då lagen onekligen verkar vara väldigt omsorgsfulla om sin respektive poäng. Det skulle behövas en utvisning för att nå ett trendbrott: junioren Erik Lisell satt och begrundade sina synder på botbänken då Knutson stormade fram på vänsterkanten och passade in bollen ur 45-gradig vinkel. En friställd Berglund laddade i flera tusen år och målet kändes som en förlossning – så distinkt och så deterministiskt.
Massans sorl efter att Berglund försatt hemmalaget i ledning blev också början på en ytterst kritisk fas där ofantligt mycket avgjordes:
Klockan visade 90 minuter då när Johan Andersson tog sig in i straffområdet och skulle dundra in matchdödande 5-3 – men fick ett regelvidrigt slag på klubban och fick se bollen rinna ut över kortlinjen... straff eller frislag? Ingetdera, enligt domaren, som friade och istället kunde Ljusdal kvittera genom Daniel Rexin som skarvar in bollen vid den första stolpen efter ett stenhårt inspel av Kalle Mårtensson (NA 28/2/13 s. 14, www.oskbandy.se).
