Vi är inte knäckta och vi ger aldrig upp
En vanlig bandyonsdag i Stockholm för Svampen och ÖSK och en recension av två vitt skilda bandyböcker.
Vi är inte knäckta och aldrig ger vi upp
Det är väl en ganska bra beskrivning av ÖSK:s supportrar och de må gälla i vilken sport som helst, bandy, fotboll och handboll. Vi har en fantastisk historia i alla sporterna, men just nu är vi så långt ifrån guldglansdagarna som man kan komma. Dock och det måste påpekas. Supporterkulturen runt ÖSK har nog nästan aldrig varit större. Ett märkligt fenomen kan man tycka, men i motgångens stund föds kampandan brukar det ju sägas. Supportrar till lag som bara vinner hela tiden, vad har de att se fram emot? De har ju redan sett det bästa, sedan kan det ju bara bli sämre.
Nåväl, vi satte oss i minibussen vid Södra station. Mitt i veckan match är inte det bästa om man ska samla några större skaror av supportrar. Nu är det ju så att just denna match, mot Tellus borta var den enda mitt i veckan matchen för ÖSK denna säsong. Då får man ta det och bara gilla läget nu när vi faktiskt inte ens fyllde en minibuss. Antalet spelade ingen roll, vi hade trevligt i bussen vi som var med. Vid Södertälje hade det skett en olycka och medan trafiken stod nästan helt stilla så kom det utryckningsfordon från alla möjliga håll. En brandbil kom släpande på en båt bland annat. Vad som hade hänt fick vi aldrig reda på men till slut lossnade det i trafiken och det rullade på igen och vi kom fram till Gubbängens pub. Där möttes vi av alla Stockholms ÖSK:are som faktiskt var i majoritet, dagen till ära. För en del Stockholms: ÖSK:are så är ju de få matcher som de gulsvarta spelar i den kungliga huvudstaden, årets begivenhet. Man ser fram emot dessa matcher som i år inskränker sig till två.
Väldigt trevligt, med många skålar och några sånger blev det innan vi gav oss iväg mot Gubbängens bandyhall. Vi satte upp alla våra flaggor och sedan drog matchen igång. Man lär sig av sina misstag eller man lär sig av historien, brukar det ju heta. Detta verkar inte gälla ÖSK på bortaplan. Som vanligt släppte vi in ett mål innan den första matchminuten hade gått och som vanligt när vi verkar var på väg in i matchen så spelar en back en s. k. indianare. En passning rakt i gapet på en motspelare som kommer fri och kan göra mål. Hur är det möjligt att allt detta händer match efter match, gång på gång. Det känns lite uppgivet ibland som ÖSK supporter att få genomlida detta i varje bortamatch. Men vi är inte knäckta och vi ger aldrig upp, det är ju vår slogan, så vi kämpade på läktaren och sjöng och hejade så mycket vi kunde.
Dock verkade vårat lag på planen vara mer än lovligt loja. Det är så märkligt när man fortfarande har Kungälvs matchen på näthinnan. Då kämpade man till sista blodsdroppen.
Vi har en betydligt smalare trupp i år än ifjol och det krävs att alla i den tänkta A-uppställningen är med. Tyvärr saknade vi Robin Folkesson i dag igen. Jag hoppas så innerligt att han är med i nästa Stockholmsmatch, den mot Djurgården på lördag. Sedan det andra frånfallet; Sebastian Brandt, var någonstans var han? Led han av Vänersborgssjukan eller vad? Jag utgår från att han är med på lördag, annars börjar vi nog snart närma oss kontraktsbrott.
Det är egentligen inte mycket att skriva om denna tråkiga bandyonsdag. Jag vet inte hur många gånger vi har mött Tellus, förr på Zinkensdam och på senare år i Gubbängen. Jag kan inte påminna mig att vi någonsin slagit dem och det gjorde vi ju inte nu heller. Vi var faktiskt inte ens när en poäng. Vi brände också en straff förstås även om bolluschlingen faktiskt gick i mål i efterspelet, men ändå, det här blev ingen gulsvart dag, det blev en dag att glömma bort. Det sägs att många spelare i lagsporterna är lite vidskepliga, det är viktigt att sätta på sig högerskridskon före vänster eller man måste alltid gå på toa innan man går ut på arenan, eller andra lite fåniga saker som ändå gör helheten förklarlig, om ni förstår vad jag menar. Detta med vidskeplighet gäller nog i ganska hög utsträckning även supportrar. Jag vill inte säga att jag har drabbats jättehårt av denna lite märkliga sjuka, men lite i alla fall. Jag har t.e.x. samma mössa på alla ÖSK-matcher. En fin gammal ÖSK-mössa som jag köpte 1978. Förr i tiden kunde man se ganska många av dessa mössor på ÖSK:s matcher, nu är det bara jag och min gamla kompis Uffe som har våra kvar. Vi köpte dem för övrigt vid samma tillfälle. Nu gör jag dock ett undantag, eller rättare sagt två. När min äldste son gick i högstadiet gjorde han en fin ÖSK mössa till mig som jag fick i julklapp. Den är i form av en jokerhatt och den har jag alltid på mig på Annandag jul. På premiärdagen har jag på mig min gula premiärhatt, så två undantag per säsong blir det från min gamla mössa. Jag inhandlade en gång för länge sedan ett par gulsvarta långstrumpor av bandymodell på Hindersmässan. Dessa har jag tagit på mig vid olika matcher och hoppats att de ska bringa tur. Ofta har det varit sådana matcher där jag tänkt att det ska vända, den otur som ÖSK tidigare har haft. Dessa strumpor hade jag nu på mig igen mot Tellus och varje gång jag har haft dessa strumpor så har ÖSK förlorat, så när jag kom hem från Stockholm så åkte de där jävla strumporna direkt i sopporna.
Nu ser vi fram emot lördagen, första gången på Östermalms IP, det ska bli roligt. När jag inte går på bandy så brukar jag läsa en del bandyböcker. Jag samlar faktiskt på bandyböcker och har över 100 stycken. Det är både faktaböcker, historieböcker och faktiskt några romaner eller deckare i bandymiljö. Vad gäller romaner så har den avdelningen tidigare inskränkt sig till två. En fantastisk deckare av Olle Häger som heter ”Bandyspelaren som försvann i Gambia”. Den ger jag fyra + på en femgradig skala, den kan verkligen rekommenderas. Den andra är en ungdomsroman av Bengt Ahlbom som heter ”Berra bandyspelaren”. Den är OK, ett tidsdokument från 40-talet, där den nya landisbanan var det största som hänt samhället och där man letade påstådda spioner i skogarna. Boken får trots sin lite naiva hållning en trea på min betygsskala. Nu blev jag rekommenderad att köpa en tredje roman i bandymiljö. Den är skriven av Joakim Wästlund och heter ”I fäders skär”. Jag har som princip att jag alltid ger en bok 100 sidor och har man inte fått upp något intresse då så lämnar jag boken åt sitt öde. Jag läste 100 sidor av denna bok som jag naturligtvis hade sett fram emot att läsa. Det var länge sedan jag läste en bok som utspelade sig i bandymiljö. Nu var den här boken dålig och när jag skriver dålig så är det en stark underdrift. Den var urusel. Tättskrivna sidor i maratonkapitel som inte ledde någonstans. Ett steg fram och två tillbaka, hela tiden. Ett persongalleri som var omöjligt att hålla reda på och som mer och mer skapade ett ointresse runt sig, blandat med flera plumpa underlivsskämt och den ena aktören otrevligare än den andra. Denna bok får inte ens en etta, det blir bara ett streck i betygsskalan, samma omdöme som undertecknade för övrigt fick i tyska i gymnasiet, mitt överlägset sämsta ämne i skolan.
När jag nu tvingade mig att läsa denna usla roman så kunde jag inte låta bli att ha en bok till tillhanda. Jag fick boken ”Bandyvälling” av författaren Lasse Nordström i samband med ÖSK-Kungälv matchen. Den blev lite av min livlina när jag samtidigt tvingade mig igenom den andra. ”Bandyvälling” var verkligen en bok i min smak, även om den på slutet ägnade sig lite åt den undergångsmentalitet som ofta finns bland författare till böcker runt bandyn. Jag undrar varför bandyboksförfattare alltid måste hänge sig till det. Det finns ingen som pratar om basketbollens nära död, eller för den delen speedwayens. Bandysporten står sig stark i jämförelse med dessa sporter. Det har pratats om bandysportens dödsdans sedan 1960-talet och det verkar som om det fenomenet är inbyggt i många bandyfantaster. Jag brukar dock undvika att hamna i den follan.
