''We hate Leeds and Leeds and Leeds''
Lovén Calling 5/12.
-You should have been a wet spot on your parents sheets! A wet spot on your parents sheets.
Scenen är Elland Road 1998 och orden skriks ut mot Rio Fredinand efter en ful tackling på Hasselbaink som hela matchen fick en påminnelse om vad hans forna lagkamrater tycker om att han bytt lag. Wise hämnas på Bowyer med en tvåfotstackling några minuter senare och vid en hörna tar han knuffar han in Ferdinand i stolpen och sedan slår Kewell i bakhuvudet när han vänder sig om för att protestera inför domaren. Wise klarar sig med en varning. Och vi på läktaren sjunger ” He's only seex feet tall and he breaks your fucking jaw - Dennis Wise”
Matchen i sig började efter det utvecklas till personliga vendettor mellan spelare som hade något otalt med varandra. Det var dobbar upp, armbågar, nyp och efterslängar i varenda närkamp och när domaren väl fick nog efter 12 gula kort och plockade fram det röda efter det att Leboeuf och Kewell turats om att klättra på varandra så var det kanske inte rättvist men ändå ganska logisk.
Läktarna var som ni säkert förstår i uppror. Av Leedsfans som försökte storma våran sektion och som kastade de saker som fanns att kasta mot oss.Vi svarar såklart med samma mynt.
När slutsignalen ljöd och resultattavlan visade 0-0 var det en bra sammanfattning i en match där lagen slutat intressera sig för resultatet utan ägnat sig åt missriktad vrede.
Jag var en av ca 3000 bortafans som tagit sig hit denna söndag i oktober
Det antalet minskade snabbt redan vid tågstationen då polisen bestämt sig för att till varje pris undvika en konfrontation mellan Headhunters och Leeds Service Crew. Höga nummer av sections delades ut och de som fick vara kvar hänvisades till utvalda pubar som en stund senare attackerades av Leedsfans som ledde till ännu mer arresteringar och Section 67 ( Avhysning från staden. Vilket innebar att de packades i bussar och kördes till en annan stad)
Väl framme vid Elland Road pekade vakterna ut Chelseafans som de inte ville ha in på arenan. Ett beslut som var vagt baserat på en paragraf ”public intoxication” något som vi var snabba med att replikera att det var polisens arbete att avgöra. Svaret från dem blev ännu mer avhysningar och för de som protesterade fanns det Yorkshire Old Bob redo att tunna ut leden ännu mer.
Det slutade tyvärr inte där. Inne på arenan skulle matchvärdar plocka Chelseafans som sjöng oanständiga och opassande sånger. Vilket inkluderade varenda ramsa vi sjöng i det läget.
Till sist. Några minuter innan avspark slöt vi oss i en sköldpaddeformation och matchvärdarna fann det bäst att hålla ett säkert avstånd.
Stöket fortsatte även efter matchen trots att polisen gjorde sitt bästa för att hålla oss isär.
När jag efter matchen satt på tåget tillbaka till London och försökte summera min första erfarenhet av fotbollsrelaterat våld bröt sällskapet (de som var kvar) mina funderingar genom att sätta en plastmugg i min hand fylld den med gin och konstatera att det var ”a qualitytrip- as usual” och med hesa röster upprepa mantrat ”We hate Leeds and Leeds and Leeds and Leeds and Leeds and Leeds” och jag var åter igen en del av Chelseakollektivet och en del av en rivalitet som börjat tidigt 70-tal som är svår att förklara men som ärvts av generationer av Chelseafans och hållts vid liv. Hur kan man annars förklara att Leedsfansen i en fancast rankade Chelsea som den andra största rivalen efter Man U när de inte ens spelade i samma liga när omröstningen gjordes? Eller att vi äldre fans ser tillbaka på bortamatcherna mot Leeds i ett sentimentalt skimmer av en tid som inte längre finns?
Historierna om rivaliteten med Leeds är många. Det är historier som ändrat karaktär, återanvänts och återberättats flera gånger. Åren har gått men sångerna har funnits kvar som ett arv varje generation varit en del av.
**
Vi vrider klockan tillbaka några år för att få en förklaring till själva ursprunget till rivaliteten.
Det är maj 1970 omspel i FA cupen mellan Chelsea och Leeds. Vägen till denna dag hade kantats av hårda matcher i flera år men nådde sin kulmen just denna dag i en match som kallats ”the hardest and best game ever played in the FA-cup” och återigen var det Chelsea och Leeds i finalen. Även denna match hade spelare ouppklarade affärer med varandra efter en ligamatch några veckor tidigare. Framför allt var det våran egen Osgood och Leeds Jack Charlton som hade huvudrollerna. Vilket genast visades i deras första närkamp på Charlton satte ett knä i ryggen på Osgood och sedan sparkade på honom när han föll. Bonetti trycktes brutalt in i målet flera gånger och Gray fick utgå efter en spark på knät. Det fanns milt uttryckt ingen kärlek mellan lagen.
Chelsea vann den matchen trots att Leeds var det bättre laget. Bilderna från pressen visar en besviken Jack Charlton som vägrar ta i hand med Chelseaspelarna utan istället för att ta emot sin silvermedalj går raka vägen till omklädningsrummet.
”Det är inte själva förlusten som gör ont - det som gör ont är att det var Chelsea vi förlorade emot” var hans kommentar till reportern efter matchen.
En fingervisning om hur hård och bittert denna omspelsmatch i FA-cupfinalen var så skulle en modern domare ha dömt 6 röda kort och 20 gula (David Elleray 2001)
Leeds fick sin revanch på hösten samma år. Även den kantad av röda kort och varningar och precis lika hård som alla matcher varit sen slutet på 60-talet.
Vid detta laget var klubbarna redan bittra rivaler. Båda lag visste att matcherna alltid innebar hårt spel snarare än skönspel. Andrew Maninnger på BBC1 försökte förklara fenomenet i slutet på 70-talet såhär.
”Chelsea var de vilda grabbarna från London, från det glittriga kings road med sina nattklubbar och musik. De var whiskey medans Leeds var de thédrickande enkla yorkshiremännen som prövats hårt av regeringens indragna stöd till regionen - de var oimponerade och avskydde allt som hade med London att göra - att det skulle ta med sig allt detta i på plan var självklart. Dessa matcher var dömda bli brutala men även till sist - ett naturligt tillstånd.”
**
När 70-talet led mot sitt slut tog sig rivaliteten ett annat uttryck. Huliganismen hade flyttat in på arenorna och sammandrabbningar utanför arenorna blev ett vanligt inslag. Chelsea Headhunter och Leeds Service Crew låg i framkant bland firmorna och de missade inte tillfället att flytta rivaliteten till läktarna eller gatorna.
När Chelsea säkrade sin uppflyttning 28 April 1984 med en 5-0 seger på Stamford Bridge så var det för mycket att smälta för många Leedsfans som stormade planen och rev ner resultatstavlan. Hemmapubliken (north stand) svarade med att storma deras sektion. 1200 poliser kämpade i 2 timmar att stävja upploppet mellan supportarna som sträckte sig från Stamford Bridge till Piccadelly Circus och resulterade i 321 arresteringar. Vilket var ett dåtida rekord. Representanter från båda lagen uppmanades att träffas och sluta fred någon vecka efter matchen. Vilket båda sidor vägrade.
Så fortsatte det. Fiendeskapet mellan Chelsea och Leeds underhölls i många år även då de inte spelade i samma liga. Leedsfansen passade på när de var i London och firmorna slogs i Leeds om Chelsea var i närheten.
**
Vi snabbspolar fram några år. Till en tid då kameror identifierade bråkstakar och lifetimeban var en påföljd. Ken Bates, mannen som sålde Chelsea till Roman tar över Leeds och sätter den på Elland Road intensivt hatade Dennis Wise och Gus Poyet som tränare.
Vi blå fattade ingenting men var samtidigt inte förvånade att Bates tog just det beslutet. Vi var vana att han tog ogenomtänkta beslut men vi trodde nog att Wise skulle ha tackat nej och med facit i hand borde han nog gjort det. Leedsfansen hade inte glömt hans insatser och ännu mindre förlåtit honom. Det blev inget lyckligt slut på den sagan. Relationen mellan Wise och Leedsfansen skulle få permafrosten att likna hackad is i ett whiskeyglas i jämförelse och när resultaten inte går tränarens väg så kunde Bates inte göra något annat än att lyda opinionen.
**
Det är 2020. Leeds United är tillbaka. Nu med Bielsa. Dirty Leeds är begravt under Bielsas offensiva nu-jävlar fotboll och även om det tar emot så är Leeds ett välkommet inslag i klassen där possesionsfotbollen är en cementerad sanning. Många liter vatten har runnit under broarna sen vi möttes sist och fotbollen i coronans tid är inte längre en uppgörelse på läktarna eller i närområdet.
Vi har närt våra sånger om Leeds under alla dessa år och jag hade hoppats på att få höra dem ikväll. Självklart filtrerar även jag den där dagen för 22 år genom ett sentimentalt filter.
Jag vill se armbågar, tjyvnyp, spelare som knuffas in stolpar mest för att jag vill att rivaliteten ska ha konserverats genom åren, varit den naturlag som den vilat på genom årtionden.
Jag är inte säker på att det blir så idag. Rivaliteter som denna har reducerats till trivialiteter i en värld som kräver att man håller avstånd. I ett medialandskap där varje spelare är en produkt som förväntas uppföra sig i alla lägen. Om någon Chelseaspelare är villig att frångå det och ta ett rött kort för oss äldre fans som hoppas men som innerst inne vet att tiden har sprungit ifrån oss skulle den få sitt namn inristat i våra hjärtan. Medelvägen mellan min inre önskan och verkligheten borde landa i åtminstonde 10+ gula kort.
Det kanske t o m borde vara den enda önskningen förutom 3 poäng.